Jag går runt i ett bostadsområde och ser ljus brinna i fönstren, ljus i ljusstakar eller lampor. Jag tänker på Heidi Frieds uppmaning att tända ett ljus och hålla det levande. Här lever det jämsides med hostningarna från balkongerna som också hörs. Kommer Ulf Kristersson i håg sitt brutna löfte nu när han blivit statsminister?
På en konferens för några år sedan höll psykologi professorn vid Stockholms universitet, Pia Risholm-Mothander ett föredrag under rubriken ”Hur kan vi omsätta dagens kunskap till praktiskt stöd”. Jag har tidigare gjort inlägg kring konferensen och transkriberade en hel del för att barns (psykiska) hälsa och välmående är grundläggande och något det inte får ”köpslås” kring.
I det tidigare inlägget lyfte jag bland annat fram att Pia Risholm Mothander betonade beprövad erfarenhet, empati och sunt förnuft. Inte minst då hon stod inför konferensens svåraste uppgift: att knyta ihop och sammanfatta. Och längre fram säger Risholm Mothander att de alla (deltagarna på konferensen) försöker knyta ihop det som ”vi har lärt oss om forskningen och de vi möter i den mer praktiska vardag [ ]
Som ”ledord” för det här inlägget har vi valt just ”knyta ihop”.
En fråga som berör som Pia Risholm Mothander ställde till sitt auditorium var:
”Vad händer när föräldrarna bryter samspelet med sitt barn och måste ta mobilen?
Och när de släppt kontakten…Vad händer sedan?”
I sina svar lyfter professor Risholm Mothander fram
”Att det viktiga är hur man reparerar det och knyter ihop det.”
Hon betonar att man utsätter barn för minidepressioner om man inte svarar dem och därför tillåter inte vissa förskolor mobiltelefoner i kapprummet.
Pia Risholm Mothander lyfter också fram epigenetiken; att den är väldigt förtjänstfull, användbar men att det behövs mer kunskap, att vi behöver lära oss mer om den. Hon slår fast att den är väldigt användbar för att förstå miljön och den miljö små barn vistas i.
I den avslutande sammanfattningen, i relation till epigenetiken, säger också Risholm Mothander att barn ju har en förberedelse eller disposition till att lära sig synkronisering nör det gäller att lära sig emotionella responsen och att kunna dela upplevelser tillsammans med andra, vilket vi tycker är väldigt förbisett, bland annat när man lägger ner fritidsgårdar som samtidigt verkat som en ”integrationsarena” efter skoltid när barn och ungdomar kan koppla av och leka och lära tillsammans på ett annat sätt under den mer ”uppstyrda” skoldagen med dess rutiner, lektioner och nödvändiga krav på tystnad och läsro.
Risholm Mothander understryker också att det här att kunna dela upplevelser tillsammans med andra också hjälper barn och ungdomar att ta aktiv del i alla omvårdnads relationer.
För att ”knyta ihop säcken” återvänder vi till det här med att ”bryta samspelet med sitt barn”.
Här betonar Pia Risholm Mothander att små barn måste så att säga acceptera att omvärlden inte alltid är förutsägbar utan ibland händer det att det kokar över på spisen eller att tvättmaskinen pajar eller tjuter eller att något händer som gör att föräldrarna släpper kontakten sitt barn och det plötsligt – av förståeliga skäl.
Här framhåller professor Risholm Mothander det väsentliga i sådana (och andra) situationer:
”Vad händer sedan?
Hur reparerar man?
Hur reglerar man det här avbrottet och knyter ihop det igen?.
Det är det som är det viktiga menar Pia Risholm Mothander. Viktigare än att föräldern utsätter barnet för den här minidepressionen, tror jag.
Med de avslutande orden från Risholm Mothander så kanske unga vuxna och vi vuxna också ska skänka en tanke åt om vi utsätter någon i vår närhet för en ”minidepression” och hålla i minnet att efter flera ”minidepressioner” kan man drabbas av en riktig eller rejäl depression (i relativ närhet eller längre fram) som fordrar läkar- eller psykologhjälp. Depressioner är inget att leka med och deprimerade människor blir ofta tyvärr självmordsbenägna då de inte ser någon utväg ut ur sin situation. Men, vill vi betona, det finns ljus i tunneln som Tenga Rinpoche sa.
Anthony Ray Hinton upplevde förälskelsens dynamik, men när han väl stod utanför fängelset var de som bortblåsta. Inte ens fem minuter med George Clooney gav någonting. Ingenting kunde kompensera de trettio år då Anthony Ray Hinton satt oskyldigt dömd i trettio år på ”deathrow” i Alabama. Att ens tala om hans mamma och förlusten av henne känns makabert i sammanhanget. Hon dog innan Anthony Ray Hinton blev fri, men hon trodde oupphörligt, obönhörligt och förtrutet på honom. Hon visste lika säkert som sin son att han var oskyldig.
Anthony Ray Hintons bok ”The Sun Does Shine” är en veritabel ”bomb ” av fakta, insikter och verklighet som tar sig innanför huden på en. Statistiskt sett, berättar Anthony Ray Hinton, är en av tio på ”deathrow” oskyldigt dömd. Han uppmanar oss att läsa igenom deras namn, alla de han sett föras i väg för att mördas av dem som tjänstgör i fängelset. Folk som du och jag. Folk som Anthony Ray Hinton ändå förstår och ber för. Han har ett stort hjärta. Men det innebär också att han är kritisk: en skoningslös kritiker och försvarare av människovärde och mänskliga rättigheter.
Läs igenom namnen på dem på ”deathrow” uppmanar han och påminner om att var och en av dem har en familj, en livsberättelse, en story med val som ledde till händelser som ledde till ett liv levt i en bur.
Han uppmanar:
”Read their names. Do you know who are wrongfully convicted? Who are innocent?
Read their names. My name was once on this list. Just another name on a long list of of name. Just another person deemed inredeemable.
The worst kind of cold-blooded killer who ever walked this earth. Only it wasn’t true. Read these names. Know their stories. Can we judge who deserves to live and who deserves to die?”
I have to make a reminder here that I have listened to the soundbook and if I have gotten the transcription wrong with punctuation et cetera I apologize for this.
”Can we judge who deserves to live and who deserves to die? Do we have that right? And do we gave that right when we know that we often are wrong? If one out of every tenth plane crushed we would stop all planes until we figured out what was broken”.
Behövs de barnpsykiatriska diagnoserna frågade sig professor Pia Risholm Mothander, 2005, i Mellanrummet. Tidskrift om barn- och ungdoms
”Vägen till att stödja barnet går genom dem som tar hand om det. Att hjälpa föräldrar är att indirekt stödja deras barn. Det som kan vara problematiskt är emellertid att barns utveckling sker i ett annat tidsperspektiv än vuxnas. När föräldrar har stora problem kan inte små barn vänta på att föräldrarna vågar eller orkar se på vilket sätt barnen påverkas negativt av en problematisk familjesituation”.
Så fort jag kom innanför dörren förstod jag att mamma var ute. Annars skulle jag redan ha mötts av ljuden från teven. Nu var den avstäng. I köket var allt undanplockat så när som på en halvt urdrucken kopp med te från morgonen. Klockan var närmare tio. Det var dumt att jag inte hade ringt från min bästis och sagt att jag ändrat mig i fråga om att sova över. Jag hade tagit för givet att mamma skulle vara hemma.
Oron började krypa i mig efter några minuter. Jag kunde alltid gå och se om hennes bil stod kvar på parkeringen. Ibland åkte vi och storhandlade i sista minuten på någon stormarknad. Jag drog på mig ytterkläderna igen och tog hissen ner. Jag sprang ner till parkeringen. Parkeringsrutan gapade tom. Jag strök omkring därnere ett bra tag med bankande hjärta. Jag dröjde kvar därnere, gick fram och tillbaka för att hålla värmen. Jag var säker på att hon snart skulle vara tillbaka.
Till slut känner jag mig tvungen att dra mig därifrån. När jag går förbi lekplatsen får jag syn på gungorna och sätter mig i en av dem. När jag lämnade över mig åt rytmen och vinden i gungan glömde jag bort min värsta oro. Stilla betraktade jag hur det började mörkna omkring mig.
Ett gäng 11-12 åringar lastade med chips och stora coca-cola flaskor kom gående. De var från samma område som jag.
– Vad gör du här? Sa de. Är du lika knäpp som din mor? Hon ligger för fan och sover i sin bil nu igen nere vid Statoil macken- Hon är ett vrak sa han. Ett skeppat vrak. Så skrattade han.
Din mor är ett vrak. Det var längesedan jag hörde de orden nu. Nej, hon är inte ett vrak, tänkte jag. Jag såg henne ta oss ur den där snöstormen utan missöden. Ett vrak skulle inte vara i stånd till det. Hon var en urkraft och gjorde det, en urkraft som till hörde en mäktig sorg.
Ett skeppat vrak, sa jag. Är du dum eller? Vad menar du?
– Det lät fint, sa han. Ett skepprat vrak.
Eller ett pepprat brak, föll en annan in.
Prat. Brak.
Jag började känna mig som Alice i Underlandet. Jag ville upp ur kaninhålet. Få fason på saker och ting igen. Jag gnuggade mig i ögonen.
– Ni ljuger, sa jag kavat. Ni är dänga. Ni tror att ni är kul.
– Gå själv ner till Statoilmacken, sa den ene av killarna. Jag hoppade ner från gungan.
Jag tänkte att jag måste undersöka om de talade sanning. I samma veva kom en äldre kille förbi och stannade till. Det klack till i mig. Jag kände igen honom. Det var en av de sällsynta gånger när Maja och jag hade bråkat och jag inte ville gå hem. Min innersta önskan var att hon skulle komma springande efter mig och göra allt bra, men det inträffade inte. Jag hade suttit i gungan timme efter timme. Jag grät. En gestalt hade omärkligt kommit fram till mig, och ställde sig framför gungan. Han lyfte mig upp mig och tog mig i sina armar och bär mig ända hem. Han vinglade till när han knappade in portkoden och slog upp porten. Han bar mig fram till hissdörren och ställde försiktigt ner mig.
Klarar du dig nu? hade han frågat med en mjuk röst som var som en smekning efter vindens härjningar i mitt ansikte på lekplatsen.
Jag nickade.
Sedan sa han att han måste gå. Jag hann aldrig säga tack.
Nu frågade han vad som händer.
”Ingenting”, svarade småkillarna. Sedan fnittrade en till och sa att min knasiga morsa sov i sin bil nere vid macken.
Han gav dem en blick, och visade med huvudet att vi skulle låta dem vara.
”Kom, jag följer med dig, sa han. Tillsammans gick vi ner mot macken.
Ganska hittade vi stället där mamma hade parkerat sin bil. Det var en bit bort från på mackens bortre långsida. Närmast macken var det gräsmatta och trädgårdsmöbler. Det såg lite trevlig ut.
– Jag lämnar dig här, sa killen.
– Tack, sa jag och riktade blicken mot honom. Jag fick syn på den tunna guldkedjan runt hans bara hals. I kedjan hängde ett stiliserat K. Han såg att min blick dröjde vid bokstaven och jag skyndade mig att säga att jag kom ihåg honom, att han hjälpt mig en gång förut.
– Jaså, sa han. Jag har småsyskon. Jag är van vid att ge en hand när det behövs. Han sa hej då och gick i väg.
Mitt hjärta svällde av tacksamhet när jag såg honom släntra iväg mot höghusen igen. Det var som om han erbjudit sig själv åt mig, att jag fritt kunde tanka av hans värme, hans tysta stöd. Det är så jag tolkade det i alla fall. Det var något som var bra med höghusvärlden i alla fall. Jag var omsluten på ett annat sätt.
Dröjande gick jag fram mot bilen. Böjde mig fram och kisade genom rutan. Där var hon. Det var verkligen hon. Hon sov insvept i en filt i framsätet med kroppen böjd mot fönstret. Huvudet vilade mot hennes jacka som hon knycklat ihop till en liten boll. Så där hade jag aldrig sett mamma förut. Så hjälplös hon såg ut. Hon som skulle börja studera till något yrke som hade med vård och omsorg om andra att göra. Jag försökte envist blinka bort en tår. Men jag kunde inte hålla undan för gråten. Jag hade varit rädd.
Mamma öppnade långsamt ögonen och vaknade till liv som hon anat min närvaro. Efter att ha samlat ihop sig någon minut öppnade hon bildörren och sträckte sig mot mig. Sedan tog jag ett steg tillbaka från henne. Innan tårarna ens hunnit torka på mina kinder blev jag med ens arg och skrek till henne:
Vad håller du på med? Fattar du inte att alla tycker att jag har en knasig morsa? Ingen, ingen hör du det, går och lägger sig och sover i sin bil om den inte är helt knas? Ett vrak!
Det sista bara kom. Jag flämtade till. Det var inte meningen. Jag ville ta tillbaka ordet. Hitta ett sätt att stoppa det tillbaka in i munnen och tugga i det itu tills det bara var slamsor som jag kunde spotta ut på någon avskrädeshög.
Mamma såg sårad, vek och ledsen ut. Benen vek sig under mig. Jag tog tag i bildörren.
– Hur är det fatt?
Mamm lade sin hand på mitt huvud och rufsade till mig.
Förlåt, sa jag. Kan vi inte gå hem nu?
Hon böjde sig in över förarsätet och rafsade åt sig sin handväska som hon hade på golvet framför det tomma sätet. Hon smällde igen bildörren och låste.
– Ska vi inte ta bilen?
– Nej, jag behöver lite frisk luft känner jag. Hon såg för ett ögonblick upp mot stjärnhimlen, och tog mig sedan i handen och vi började promenera hemåt. Vi passerade parkeringen och gungorna.
Jag förstår att du blev orolig, sa mamma. Jag vet att det är lite drastiskt att sova i bilen. Men jag har lite svårt för att förklara det.
– Drastiskt? Det är helsjukt. Ingen annan mamma gör så.
Hon nonchade mig och började istället förklara:
Karsten ringde och sa att du bara försvunnit, att han trodde att du var på väg hem. Bara så jag visste. Och han gormade något om att det var sista gången. Jag blev alldeles lamslagen, jag hörde inte vad han sa, bara att du var försvunnen. Hon tystnade och drog en hand genom håret.
Ja, och sedan, jag blev orolig för du kom ju inte den tid jag hade beräknat att du skulle komma. Jag var nere vid Centralen och så där. Körde omkring. Så blev det som det blev, Ardine. Hon tog tag i mina axlar: Du måste förstå att jag blev orolig. Flickor i din ålder, det kan hända så mycket. Så parkerade jag vid macken. Hade väl tänkt köpa något att äta. Sedan måste jag ha somnat. Hon tystnade en stund, fortsatte sedan:
– Jag tror att det började en fredag när grannarna hade fest. Det var varmt, kvavt rentav och jag gick ut och satte mig på balkongen. Men inte heller där kunde jag vara ifred. De hade så klart balkongdörren öppen så det kunde kvitta. Så gick jag ner till bilen. Kom på att jag bara kunde köra iväg någonstans. Och så blev det att jag började sova i bilen. När du var borta.
Jag släppte hennes hand. Låste fast fötterna i marken. Hon log ett milt leende, men jag besvarade det inte. Såg henne gå vidare med trötta steg. Avståndet mellan oss utökades med en jämn ”lunk”. Jag sprang tigande i fatt. Gick bredvid henne med händerna i fickorna och blicken riktad ner i marken. Jag var rädd. Rädd för mig själv. Jag hatade henne för att hon gick och la sig i bilen för att sova. För att hon skämde ut mig. Men bortsett från det älskade jag nog henne mest av allt.
”Likheten mellan löpning och skrivande är slående. När det fungerar som bäst glömmer man bort att andas. Men det är heller inte vad det handlar om. Utan att fortsätta, oavsett vad. Även om näsan och hjärtat blöder. Att ta löpningen på allvar är att ge sig ut i snön, varenda dag. 35 grader eller hällregn. Löpningen kräver något av dig. Eller om du vill – erbjuder dig en möjlighet. Att resa dig över din egen situation”.
”Mina ord är en klen tröst, jag vet. Jag bara hoppas att vi tar igenom oss det här tillsammans. Och att vändningen är inom räckhåll. Jag vet i alla fall att jag kommer att känna tacksamhet när allt blir som vanligt igen. Att jag kan gå på den där stand up-showen med Anders. Få ha ett riktigt idiotsamtal med honom på vägen dit. Sen sitta med en öl och skratta åt korkade skämt från komiker vi tycker om.
Det kommer att hända. Vi ska bara stå ut lite till. Ljuset kommer att besegra mörkret.
”…och åtminstone en gång om dagen, ofta när han kom långt ut bland öarna, bort från den täta bebyggelsen, så kunde han gå genom en skog, på väg till ett hus som vette mot havet, och en insikt kom till honom med en ursinnig, nästan förtvivlad kraft: Han kände att han hörde hemma där. Att han skulle vara där. De djupblå vattnen, de vitnande bryggorna, den torra barrskog, det var så bekant på ett nästan intuitivt sätt att han kände att han måste bott här i ett annat liv”. (s. 124, ur ”Malma station” av Alex Schulman, Albert Bonniers förlag, 2022)
