Anthony Ray Hinton upplevde förälskelsens dynamik, men när han väl stod utanför fängelset var de som bortblåsta. Inte ens fem minuter med George Clooney gav någonting. Ingenting kunde kompensera de trettio år då Anthony Ray Hinton satt oskyldigt dömd i trettio år på ”deathrow” i Alabama. Att ens tala om hans mamma och förlusten av henne känns makabert i sammanhanget. Hon dog innan Anthony Ray Hinton blev fri, men hon trodde oupphörligt, obönhörligt och förtrutet på honom. Hon visste lika säkert som sin son att han var oskyldig.
Anthony Ray Hintons bok ”The Sun Does Shine” är en veritabel ”bomb ” av fakta, insikter och verklighet som tar sig innanför huden på en. Statistiskt sett, berättar Anthony Ray Hinton, är en av tio på ”deathrow” oskyldigt dömd. Han uppmanar oss att läsa igenom deras namn, alla de han sett föras i väg för att mördas av dem som tjänstgör i fängelset. Folk som du och jag. Folk som Anthony Ray Hinton ändå förstår och ber för. Han har ett stort hjärta. Men det innebär också att han är kritisk: en skoningslös kritiker och försvarare av människovärde och mänskliga rättigheter.
Läs igenom namnen på dem på ”deathrow” uppmanar han och påminner om att var och en av dem har en familj, en livsberättelse, en story med val som ledde till händelser som ledde till ett liv levt i en bur.
Han uppmanar:
”Read their names. Do you know who are wrongfully convicted? Who are innocent?
Read their names. My name was once on this list. Just another name on a long list of of name. Just another person deemed inredeemable.
The worst kind of cold-blooded killer who ever walked this earth. Only it wasn’t true. Read these names. Know their stories. Can we judge who deserves to live and who deserves to die?”
I have to make a reminder here that I have listened to the soundbook and if I have gotten the transcription wrong with punctuation et cetera I apologize for this.
”Can we judge who deserves to live and who deserves to die? Do we have that right? And do we gave that right when we know that we often are wrong? If one out of every tenth plane crushed we would stop all planes until we figured out what was broken”.
Så fort jag kom innanför dörren förstod jag att mamma var ute. Annars skulle jag redan ha mötts av ljuden från teven. Nu var den avstäng. I köket var allt undanplockat så när som på en halvt urdrucken kopp med te från morgonen. Klockan var närmare tio. Det var dumt att jag inte hade ringt från min bästis och sagt att jag ändrat mig i fråga om att sova över. Jag hade tagit för givet att mamma skulle vara hemma.
Oron började krypa i mig efter några minuter. Jag kunde alltid gå och se om hennes bil stod kvar på parkeringen. Ibland åkte vi och storhandlade i sista minuten på någon stormarknad. Jag drog på mig ytterkläderna igen och tog hissen ner. Jag sprang ner till parkeringen. Parkeringsrutan gapade tom. Jag strök omkring därnere ett bra tag med bankande hjärta. Jag dröjde kvar därnere, gick fram och tillbaka för att hålla värmen. Jag var säker på att hon snart skulle vara tillbaka.
Till slut känner jag mig tvungen att dra mig därifrån. När jag går förbi lekplatsen får jag syn på gungorna och sätter mig i en av dem. När jag lämnade över mig åt rytmen och vinden i gungan glömde jag bort min värsta oro. Stilla betraktade jag hur det började mörkna omkring mig.
Ett gäng 11-12 åringar lastade med chips och stora coca-cola flaskor kom gående. De var från samma område som jag.
– Vad gör du här? Sa de. Är du lika knäpp som din mor? Hon ligger för fan och sover i sin bil nu igen nere vid Statoil macken- Hon är ett vrak sa han. Ett skeppat vrak. Så skrattade han.
Din mor är ett vrak. Det var längesedan jag hörde de orden nu. Nej, hon är inte ett vrak, tänkte jag. Jag såg henne ta oss ur den där snöstormen utan missöden. Ett vrak skulle inte vara i stånd till det. Hon var en urkraft och gjorde det, en urkraft som till hörde en mäktig sorg.
Ett skeppat vrak, sa jag. Är du dum eller? Vad menar du?
– Det lät fint, sa han. Ett skepprat vrak.
Eller ett pepprat brak, föll en annan in.
Prat. Brak.
Jag började känna mig som Alice i Underlandet. Jag ville upp ur kaninhålet. Få fason på saker och ting igen. Jag gnuggade mig i ögonen.
– Ni ljuger, sa jag kavat. Ni är dänga. Ni tror att ni är kul.
– Gå själv ner till Statoilmacken, sa den ene av killarna. Jag hoppade ner från gungan.
Jag tänkte att jag måste undersöka om de talade sanning. I samma veva kom en äldre kille förbi och stannade till. Det klack till i mig. Jag kände igen honom. Det var en av de sällsynta gånger när Maja och jag hade bråkat och jag inte ville gå hem. Min innersta önskan var att hon skulle komma springande efter mig och göra allt bra, men det inträffade inte. Jag hade suttit i gungan timme efter timme. Jag grät. En gestalt hade omärkligt kommit fram till mig, och ställde sig framför gungan. Han lyfte mig upp mig och tog mig i sina armar och bär mig ända hem. Han vinglade till när han knappade in portkoden och slog upp porten. Han bar mig fram till hissdörren och ställde försiktigt ner mig.
Klarar du dig nu? hade han frågat med en mjuk röst som var som en smekning efter vindens härjningar i mitt ansikte på lekplatsen.
Jag nickade.
Sedan sa han att han måste gå. Jag hann aldrig säga tack.
Nu frågade han vad som händer.
”Ingenting”, svarade småkillarna. Sedan fnittrade en till och sa att min knasiga morsa sov i sin bil nere vid macken.
Han gav dem en blick, och visade med huvudet att vi skulle låta dem vara.
”Kom, jag följer med dig, sa han. Tillsammans gick vi ner mot macken.
Ganska hittade vi stället där mamma hade parkerat sin bil. Det var en bit bort från på mackens bortre långsida. Närmast macken var det gräsmatta och trädgårdsmöbler. Det såg lite trevlig ut.
– Jag lämnar dig här, sa killen.
– Tack, sa jag och riktade blicken mot honom. Jag fick syn på den tunna guldkedjan runt hans bara hals. I kedjan hängde ett stiliserat K. Han såg att min blick dröjde vid bokstaven och jag skyndade mig att säga att jag kom ihåg honom, att han hjälpt mig en gång förut.
– Jaså, sa han. Jag har småsyskon. Jag är van vid att ge en hand när det behövs. Han sa hej då och gick i väg.
Mitt hjärta svällde av tacksamhet när jag såg honom släntra iväg mot höghusen igen. Det var som om han erbjudit sig själv åt mig, att jag fritt kunde tanka av hans värme, hans tysta stöd. Det är så jag tolkade det i alla fall. Det var något som var bra med höghusvärlden i alla fall. Jag var omsluten på ett annat sätt.
Dröjande gick jag fram mot bilen. Böjde mig fram och kisade genom rutan. Där var hon. Det var verkligen hon. Hon sov insvept i en filt i framsätet med kroppen böjd mot fönstret. Huvudet vilade mot hennes jacka som hon knycklat ihop till en liten boll. Så där hade jag aldrig sett mamma förut. Så hjälplös hon såg ut. Hon som skulle börja studera till något yrke som hade med vård och omsorg om andra att göra. Jag försökte envist blinka bort en tår. Men jag kunde inte hålla undan för gråten. Jag hade varit rädd.
Mamma öppnade långsamt ögonen och vaknade till liv som hon anat min närvaro. Efter att ha samlat ihop sig någon minut öppnade hon bildörren och sträckte sig mot mig. Sedan tog jag ett steg tillbaka från henne. Innan tårarna ens hunnit torka på mina kinder blev jag med ens arg och skrek till henne:
Vad håller du på med? Fattar du inte att alla tycker att jag har en knasig morsa? Ingen, ingen hör du det, går och lägger sig och sover i sin bil om den inte är helt knas? Ett vrak!
Det sista bara kom. Jag flämtade till. Det var inte meningen. Jag ville ta tillbaka ordet. Hitta ett sätt att stoppa det tillbaka in i munnen och tugga i det itu tills det bara var slamsor som jag kunde spotta ut på någon avskrädeshög.
Mamma såg sårad, vek och ledsen ut. Benen vek sig under mig. Jag tog tag i bildörren.
– Hur är det fatt?
Mamm lade sin hand på mitt huvud och rufsade till mig.
Förlåt, sa jag. Kan vi inte gå hem nu?
Hon böjde sig in över förarsätet och rafsade åt sig sin handväska som hon hade på golvet framför det tomma sätet. Hon smällde igen bildörren och låste.
– Ska vi inte ta bilen?
– Nej, jag behöver lite frisk luft känner jag. Hon såg för ett ögonblick upp mot stjärnhimlen, och tog mig sedan i handen och vi började promenera hemåt. Vi passerade parkeringen och gungorna.
Jag förstår att du blev orolig, sa mamma. Jag vet att det är lite drastiskt att sova i bilen. Men jag har lite svårt för att förklara det.
– Drastiskt? Det är helsjukt. Ingen annan mamma gör så.
Hon nonchade mig och började istället förklara:
Karsten ringde och sa att du bara försvunnit, att han trodde att du var på väg hem. Bara så jag visste. Och han gormade något om att det var sista gången. Jag blev alldeles lamslagen, jag hörde inte vad han sa, bara att du var försvunnen. Hon tystnade och drog en hand genom håret.
Ja, och sedan, jag blev orolig för du kom ju inte den tid jag hade beräknat att du skulle komma. Jag var nere vid Centralen och så där. Körde omkring. Så blev det som det blev, Ardine. Hon tog tag i mina axlar: Du måste förstå att jag blev orolig. Flickor i din ålder, det kan hända så mycket. Så parkerade jag vid macken. Hade väl tänkt köpa något att äta. Sedan måste jag ha somnat. Hon tystnade en stund, fortsatte sedan:
– Jag tror att det började en fredag när grannarna hade fest. Det var varmt, kvavt rentav och jag gick ut och satte mig på balkongen. Men inte heller där kunde jag vara ifred. De hade så klart balkongdörren öppen så det kunde kvitta. Så gick jag ner till bilen. Kom på att jag bara kunde köra iväg någonstans. Och så blev det att jag började sova i bilen. När du var borta.
Jag släppte hennes hand. Låste fast fötterna i marken. Hon log ett milt leende, men jag besvarade det inte. Såg henne gå vidare med trötta steg. Avståndet mellan oss utökades med en jämn ”lunk”. Jag sprang tigande i fatt. Gick bredvid henne med händerna i fickorna och blicken riktad ner i marken. Jag var rädd. Rädd för mig själv. Jag hatade henne för att hon gick och la sig i bilen för att sova. För att hon skämde ut mig. Men bortsett från det älskade jag nog henne mest av allt.
”Mina ord är en klen tröst, jag vet. Jag bara hoppas att vi tar igenom oss det här tillsammans. Och att vändningen är inom räckhåll. Jag vet i alla fall att jag kommer att känna tacksamhet när allt blir som vanligt igen. Att jag kan gå på den där stand up-showen med Anders. Få ha ett riktigt idiotsamtal med honom på vägen dit. Sen sitta med en öl och skratta åt korkade skämt från komiker vi tycker om.
Det kommer att hända. Vi ska bara stå ut lite till. Ljuset kommer att besegra mörkret.
TALBART 