Författare: Talbart.blog, helena_vianova@live.se

Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag stödjer också Internationella Palmecentret, Salih Tufekcioglus Koranpodden och Standing together. Talbart.blog ligger i princip nere sedan april men det blev några inlägg till...

Värdegrundsarbete genom uppföljning och etiska dagböcker

”Mementum Nr 58″- Rapportserie från Psykiatriskt forskningscentrum, Örebro, handlar om värdegrundsarbete och etik. Den är skriven av forskaren Veikko Pelto-Piri (se tidigare inlägg) och har titeln På väg mot en värdebaserad psykiatri – ett utvecklingsprojekt kring etiska dilemman och värdegrundsarbete i psykiatrin.

Den presenterar ett spännande forskningsarbete som bedrivits av Psykiatriskt forskningscentrum (PFC) i Örebro.

I förordet skriver forskningschefen Lars Kjellin:

”Etiska dilemman kan inte forskas bort, men vi tror att en empirisk bas och en reflekterande dialog – inom psykiatrin, med patientorganisationer och med andra grupper i samhället kan bidra med en utveckling inom tvångsvården.”

Studien hämtar in personalens syn på etiska frågor inom vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin.

Pelto-Piri skriver att de anställda ombads att föra en etisk dagbok under loppet av en vecka. Han beskriver att kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera dagböckerna.

I analysen av dagböckerna framkom tre teman, enligt Pelto-Piri och de är 1/ god vård och bemötande, 2/ lojalitet och kontroll samt 3/ maktlöshet.

Under det förstnämnda temat beskrivs personalens engagemang i arbetet men också problem med att leva upp till idealen som många ger uttryck för, skriver Pelto-Piri.

Vidare redogör han för hur det etiska landskapet, som beskrivs av personal är mångfacetterat, och problem med lojalitet och organisatoriska svårigheter var vanliga. Det är ett oerhört spännande arbete som redovisas och jag rekommenderar alla som är intresserade av värdegrundsarbete och etik att läsa rapporten. (se länklistan) Så jag stannar här.

Jag tror på det här med etiska dagböcker. Den här modellen borde anpassas och översättas till skolans värld.

Dessutom tror jag på mentaliserande samtal, och ett utmärkt sådant, för att inte säga det bästa exemplet på ett sådant samtal, som handlar just om mobbning finns att tillgå på sr.se/P1 Tendens. Jag var mobbaren heter det och sändes tisdagen den 10/4 2018.

Journalisten Sukran Kavak är redaktör och hennes utgångspunkt i det här programmet är yngre och äldre människors berättelser om hur de ser tillbaka på ett tillfälle i livet där de själva varit med och mobbat eller passivt deltagit. Ännu hyser de hopp om att kunna ta det där steget och be om förlåtelse, säga att hen var ledsen och ångrar sig, och det mycket, innan det är helt försent. Det är ett program som borde ut i skolorna på bästa ”sändningstid”. Att skada någon annan innebär också att vi skadar oss själva, även om det kan vara det svåraste att se, och att just det kan ta lång tid att se. Doktoranden och psykologen Johan Kaneko är den som förklarar och mentaliserar  kring varför någon mobbar. Intressant är just att han säger att han skulle vilja påstå att alla våra beteenden har någon slags funktion. Mobbaren mår exempelvis bra av att mobba.

För många år sedan gick jag på college och innan jag åkte iväg över Atlanten till Nordamerika, sa min friidrottstränare till mig att om jag stack iväg nu så skulle det aldrig bli någonting av mig (han såg mig som ett löfte på 800 meter). 

Det blev mycket riktigt ingen fridrottsträning på den nya platsen.  Klubben låg flera mil bort. Jag stod i en telefonkiosk i utkanten av en museumpark ett par gånger och lyssnade till friidrottsklubbens telefonsvarare som jag inte förstod.

Istället gav jag mig ut på längre fotvandringar.

En dag när jag var ute på en av de här vandringarna kom jag in i ett indianreservat (Native American Reservation). Jag förstod det inte först. Jag bara såg ruckliga hus, en del med masonitbrädor förspikade för fönstren, andra med brandskador. Så fanns där bilvrak och en och  annan hund. Bakom några av fönstren skymtade någon för att sedan hastigt dra sig tillbaka.

Efter en och en halv två kilometer träffade jag på ett par barn ur ursprungsbefolkningen som lekte bland vattenpölarna på den leriga och slingrande vägen. Vi började prata, de var syster och bror och ville att jag skulle komma med in och träffa deras mamma.

Mamman och jag stod och pratade när hon stelnade till.  Jag såg ut genom fönstret och uppfångade samma sak som henne: En man och en kvinna som hoppade ut ur bilen. Kvinnan i dräkt och med portfölj under armen.

De är från socialen, nästan viskade kvinnan. De vill ta mina barn ifrån mig. Hon snyftade till, samlade sedan ihop sig och gick ut för att ta emot kvinnan och hennes manliga följeslagare.

Barnen och jag stod och såg på medan de båda kvinnorna samtalade med varandra.

Situationen var väldigt hotfull och skrämmande för mig. Att tas ifrån sina föräldrar, sitt hem, var det bland det mest fasansfulla jag kunde tänka mig. Och det är det än i dag även om jag numera förstår att det finns tydliga gränser för vad föräldrar får utsätta sina barn för – gränser som den här mamman aldrig skulle vara i närheten av. För mig stod det klart att det här handlande om ett myndighetsövergrepp även om det ordet ännu inte trängt in i min vokabulär.

Jag hälsade på familjen ett par gånger till och jag visste vad jag ville göra: hjälpa barnen med sina läxor inom ramen för skolans obligatoriska program för extraaktiviteter.

När jag berättade om mina tankar för läraren som höll i Social Service, (och var från Kina), sa han:

Innan du drar igång med det här så tillbringa några dagar i skolan och observera barnen från ursprungsbefolkningen. Se hur de har de i skolan, vad de gör på rasterna. Han skickade ut mig på min första ”deltagande observation” , och jag såg vad jag tror att han hade anat: Att de här barnen gick för sig själva, var ”undanskuffade” och socialt osynliggjorda.

En lärare berättade för mig att barnen från reservatet kunde vara borta i dagar på religiösa sammankomster, det här reservatet jag skriver om hade en synkretistisk religion, det vill säga en blandning av den ursprungliga religionen och kristendomen.

Hon beskrev för mig hur barnen, när de kom tillbaka, var trötta och sömniga och hade missat mycket.

Jag var med på en sådan sammankomst, och jag förstod att religionen, den tro de hade/har, var/är det enda kittet i en annars fragmenterad och till spillror slagen värld.

Läxläsningen hölls på min skola, och eftersom vi även hade simbassäng, föreslog jag också att vi skulle starta simundervisning eftersom reservatet låg nära havet. Vi hade världens bästa rektor på det colleget som såg till att resurserna som behövdes fanns tillgängliga.

Första färjefarten över till ön där skolan ligger var den vackraste av vackra resor, och varje gång jag åker över Tjörnbron påminns jag om den för också där öppnar innanhav på innanhav upp sig som en övärld hämtad ur Ursula Le Guins, (1929-2018), böcker. Vi var tre svenskar där.

Så man kan säga att istället för friidrotts träning,  så fick jag något mycket värdefullare.

När jag läste Pelto-Piris ”Mementum”-rapport slog  det mig attt deltagande observation skulle vara en utmärkt metod att tillämpa på skolor där elever upplevt eller upplever mobbning av någon form, eller där lärarna lägger märke till att det sociala och fysiska klimatet på, och omkring skolgården, håller på att försämras och orsaka stress. Metoden borde användas oftare, och vara ett led i kampen mot rasism och mobbning, också på arbetsplatser och andra platser och institutioner.

Kanske kunde en skola i Göteborgsområdet som står inför problem kontakta Institutionen för Socialt arbete och fråga om det finns 2:a eller 3: e års studenter som, mot betalning eller som ett led i uppsats skrivande, vill åta sig ett sådant uppdrag. Det kanske till och med skulle ge mer än vad en dyr konsultutredning skulle göra.

 

Föräldrar, ja hela civilsamhället, borde engagera sig mer för värdegrundsarbete och etik i den form som Pelto-Piri beskriver, inte minst med de etikcafèer som han har initierat inom psykiatrin i Örebro.

 

/ Helena Maria

Länkar:

Rick Roderick, (rickroderick.org) :The disappearance of the human:https://www.youtube.com/watch?v=hP79SfCfRzo

 

Sukran Kavat (red.) https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1054172?programid=3381

OBS:(Se gärna programmet Rösterna i huvudet på Vetenskapens värld som Anna-Karin tipsat om och som bara kan ses fram till den 9 maj)

Dr.Ingo Lambrecht on the Dialectics of distress and spirituality: https://www.youtube.com/watch?v=crqeauJI2bg

Mementum_nr58_webb

Daniel Mackler; https://www.youtube.com/watch?v=VhpF9jC3a18

Rasism, mobbning och nazism skapar oro, stress och ångest

Jag tror inte att det går att bortse från samhällsklimatet när det gäller den ökande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Rasism och nazism gör samhället otryggt och bidrar till rädsla. Först och främst för dem som utsätts. Det genererar också en oro inför framtiden, och då menar jag inte en framtid som ligger något årtionde bort, utan en riktigt nära framtid.

För en del finns den redan här. Jag tänker på Ludvika. Skolbarn vaknar på morgonen och undrar vad som ska visa sig utanför skolgårdens staket, andra tvingas till tystnad om sina rötter. Det här i en tid när många av oss ganska nyligen sett filmen Sameblod och rasismens och rasbiologins konsekvenser för Sapmi.

Jag har gjort en tillbakablick genom följande utdrag, ur en längre text som jag  planerar  att läsa ur under Bokmässan i Angered i höst, som handlar om tre gymnasister som diskuterar vad de ska skriva treans specialarbete om. Vi befinner oss i Göteborg en bit in på höstterminen 1996, och de vet ungefär vad de vill skriva om:

”Jag hade långtgående tankar på att skriva mitt specialarbete om något som hade med andra världskriget att göra. Jag och mina bästisar Ashrin och Rita hade redan suttit ner och spånat kring ämnesval en eftermiddag när vi oväntat hade blivit lediga på grund av att vår lärare i samhällskunskap hade insjuknat.

Den 17 augusti hade det varit ett år sedan det brutala mordet på John Hron.

Årsdagen hade fått mycket uppmärksamhet och gick i det närmaste ingen förbi. Och sedan, samma dag hade det varit en nazistisk demonstration i Trollhättan med rättsligt efterspel.

När sedan Rita berättade att hon och hennes pojkvän hade varit i Bräckboden i Kungälv och handlat och på hemvägen tagit ett dopp i Ingetorpssjön hade jag blivit bestört. Hur kunde man bada där?

– Kom igen, hade hon sagt. Tror ni verkligen det blir bättre om man låter bli att bada i sjön? Det är väl inte sjön som har mördat eller?

Hon hade fortsatt utan att invänta något svar, och avslutade med att hon ansåg att de nynazistiska organisationerna borde förbjudas.

– Ja, varför kan man inte bara göra det? ekade jag.

Ashrin berättade att de var förbjudna i Tyskland, men att politikerna här i Sverige resonerar annorlunda.

– Jag tror att de resonerar något i stil med att det är bättre att de finns ovan jord än att de jobbar underjordiskt. I demokratins namn så vill man väl inte heller tysta extrema röster. Yttrandefriheten går ut på att alla röster ska få höras. Något sådant.

Därnäst hade vi suttit med de där frågorna under resten av håltimmen: Varför hade det förflutnas spöke trätt fram igen? Varför hade den nazistiska ideologin inte bara dött ut, och en gång för alla begravts? Varför fanns det jämnåriga med oss som trodde på den, på rasbiologi och dödsfabriker?

Det hade funnits en massa artiklar och insändare i GP som handlade om historielöshet, nynazism och rasism i anslutning till både John Hrons årsdag och nazidemonstrationen i Trollhättan. Jag hade läst dem, och också om att både Kungälv och Trollhättan bildat föreningar och nätverk mot rasism och att ett av kommunalråden i Trollhättan, Eric Andersson, var rädd för att hans stad skulle få dåligt rykte och felaktigt pekas ut som ett rasistiskt fäste eftersom nazisterna hade varit ditresta. Han krävde att politiker skulle få mer att säga till om vad det gällde att bedöma vilka som ska få tillstånd att demonstrera, fullt medveten om att han inte kan använda det kommunala vetot mot grundlagsskyddade rättigheter. Istället framförde han som argument för ett nej säkerhet, att om säkerheten inte kan tryggas för vanliga människor så måste det bli så.

Av artikeln av Björn Svensson framgick det också att Eric Andersson stöttade förslaget från socialdemokraternas invandrarnätverk som ville bilda en samarbetskommitté mot nazism i Trollhättan. Han framhöll i intervjun att en trygghetsplan antagits som visar på hur rasismen, främlingsfientligheten, våldet på gator och torg, och mobbning ska tacklas i kommunen. Men det stannade inte vid det, utan den vände sig också till kyrkor, fackföreningar, organisationer mot nazism och rasism och alla politiska partier

.

Var det detta som menades med historielöshet? frågade jag mig och det var en fråga som jag hade svårt att skaka av mig. Framtiden kändes hotfull. Och av allt det jag upplevde var inget så svårt och hotfullt som ekot av ett förflutet som jag fått återberättat för mig på olika sätt under min uppväxtid, men som aldrig känts riktigt nära mig förrän nu, i slutet av millenniumskiftet.

Jag läste insändarna i GP noga den hösten. En handlade om att ”historielösheten var farlig”. Skribenten formulerade det så här: Efter den senaste tidens upplopp och oro på sina håll skulle jag vilja peka ut historie- och traditionslösheten som bidragande orsak.”

(utdrag ur en längre text av Helena Maria)

”Sedan sneddade jag över gatan, och gjorde som jag gjort så många gånger förr, stannade upp vid Rådhuset och läste inskriptionerna på minnesstenarna från 1945 som rests som tack från danska flyktingar respektive norska krigsfångar på väg hem som tack för helsingborgarnas hjälp och mottagande. Jag sköt bort frågan som alltid dök upp i huvudet på mig när jag såg de där inskriptionerna, och som handlade om vem jag hade varit om jag levt i Sverige på 1930- och 40-talet eller i Nazityskland för den delen. Just den här dagen försvann frågan snabbt ner i det hav av tankar som jagade runt i huvudet på mig. Kanske för att jag plötsligt insåg jag vart jag var på väg:…”(utdrag ur en längre text av Helena Maria) Bild: Helena Maria

I nästa inlägg vill jag dela med mig några tankar om hur man kanske kan jobba mot mobbning et cetera.  Jag visade den här texten för en närstående som utbrast: Ja, men du kan väl inte bara skriva något, och sedan inte komma med något förslag hur man kan komma vidare.

 

/Helena Maria

 

Länkar:

Doc. i Sociologi Roland Paulsen https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4830290https:

http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/01/orovackande-med-ett-allt-hardare-samhalle/

Prof. i statskunskap vid Uppsala Universitet Joakim Palme: https://www.youtube.com/watch?v=xqW7Xdh-0nI

Fil.dr Carina Håkansson UtvidgadeRum.org:https://www.youtube.com/watch?v=uid0fQAELhQ

”De förment svaga, utsatta och beroende”

 

 

  • Om demokratin är hotad så är det av den naiva version som vänt upp och ner på aristokratin och låtit de förment svaga, utsatta och beroende ersätta det gamla frälset. (Lena Andersson DN 14/4- 2018)

Häromdagen läste vi  ovanstående citat i en kolumn i DN av författaren Lena Andersson och kom osökt att tänka på några rader från Nikolaj Gogols Döda själar (något i stil med): Nu har satan kommit och herrarna ska bli slavar och slavar herrar.Vi är ett par från Talbart som tillhör de utsatta och drabbade, och kanske förment svaga och beroende (vad det nu innebär?) i den mening att vi lever med psykisk ohälsa. Vi tror på demokrati, men är inte naiva. Vi, och säkert många med oss, skulle inte vilja betraktas likt de dvärgar som Stephan Rössner beskrev i Vetenskapsradion historia (3/4 -2018), dvärgar som, för att travestera, befinner sig i utkanten av samhället och som får säga vad de vill för ingen lyssnar ändå.Vi tror på demokrati. Lena Anderssons kolumn öppnar många dörrar på en gång till dialog. Vi tror på dialog, och vi skulle gärna vilja veta vad Lena Andersson menar med de förment utsatta, beroende och svaga.(Se gärna programmet Rösterna i huvudet på Vetenskapens värld.)/Helena Maria och Anna-Karin

Känslosmitta – om hur vi påverkar och påverkas

Känslosmitta eller emotionell smitta handlar om att vi känner av andras känslor. Anja Hirdman skriver att även om känslor kan upplevas som våra egna subjektiva fenomen är det i förhållande till andra, vare sig de är i vår närhet, syns på en skärm eller finns i våra tankar, som de väcks och får betydelse (sid.54)
Bild: Helena Maria

 

I början av förra århundradet var en av de frågor som väckte störst intresse den hur känslor överförs mellan människor. Det berättar medieforskaren Anja Hirdman i sin bok Känslofyllda rum Den mediala socialiteten – att titta och beröras (2018). Nu hundra år senare är frågan högaktuell igen.

Hirdman ägnar några sidor specifikt åt känslosmitta, och framhåller att det inte finns ett entydigt svar på vad känslosmitta är eller hur synen på känslosmitta har varierat genom tiderna.

För att förstå begreppet behövs en definition av vad känslor är. Hirdman förklarar:

Jag använder begreppet känslor i en bred betydelse om det ständigt pågående samspelet mellan kroppsliga förnimmelser och tankar.  Sinnena är de vi känner med, kroppens förnimmelser är hur vi känner och känslor är vad vi tänker och tankar den förståelse vi har av vad vi känner. (s. 49)

Det råder ännu delade meningar om hur kroppens reaktioner ska förstås, om tanken eller känslan kommer först och om det sociala eller biologiska formar vårt känsloliv, betonar Hirdman. Hon understryker att olika discipliner har olika utgångspunkter och ställer skilda frågor. Ett exempel på detta sammanfattar Anja Hirdman så här:

Och medan vissa införlivar känsloperspektiven i sociologiska existerande teorier menar andra att vi står inför ett mer djupgående kunskapsskifte där helt nya teorier behövs, teorier som utgår från kroppens reaktioner och en för-kognitiv förståelse (s.45)

På 1990-talet betonade man, precis som i de tidigare gruppteorierna, känslosmitta som den omedvetna och närmast ofrivilliga tendensen vi har att registrera och dras med av varandras stämningar, eller påverkas av vad vi tror att andra känner, skriver Hirdman.

Att känslosmitta innebär en omedveten form av överföring har länge varit en provocerande tanke, fortsätter hon, och förklarar varför:

Den bryter mot den vedertagna synen på människan som en i grunden autonom och viljestyrd varelse.

Hon ger ett intressant exempel på hur vi med relativ lätthet kan acceptera att våra idéer inte enbart kommer från oss själva, att de formas av och tillsammans med andra, men att vi däremot uppvisar ett motstånd när det kommer till att förstå att inte heller våra känslor är helt och hållet våra egna.

Det finns också försök att förklara känslors smittsamhet på ett sätt som inte går emot synen på ett autonomt jag, framhåller Anja Hirdman.

Utgångspunkten för den förklaringen enligt henne är att känslorna redan finns i oss och kan utlösas av situationen vi befinner oss i och att de är oavhängiga kontakten med eller åsynen av andra människor.

Det är svårt att godta den här förklaringen utan att samtidigt göra gällande att vi på något sätt väljer att känna oro eller ännu värre, att vi har dolda motiv till att vilja bli sjuka eller ångestfyllda, poängterar Hirdman.

Hon framhäver att känslosmitta snarare visar hur svårt det kan vara att inte beröras av andras sinnesstämningar, vad de säger eller uttrycker på andra sätt.

Hon betonar också att det är nära förbundet med den mer omedvetna imitation som försiggår mellan människor.

Jag läste för en tid sedan om en händelse i en drive in-kö till ett matställe i USA i boken Mind Whispering – A New Map to Freedom from Self-Defeating Emotional Habits, (2012), av psykoterapeuten Tara Bennett-Goleman.

Föraren som gjorde sin beställning stressades av bakomvarande ekipage medelst tutningar och arga rop. Men då den här föraren var karateexpert och uppmärksam på sina känslor så istället för att ge svar på tal sa han till kassörskan att han ville betala för föraren som betett sig otrevligt och hans medpassagerare (fem personer totalt). Det som inträffade sedan var att föraren som fått sin beställning betald gjorde detsamma för nästa kund, och det upprepade sig genom hela kön (fritt återgett efter boken sid. 273)

Vi kan försätta berg om vi vill. Men det kräver att någon bryter mot ”schemat”.

Författaren och retorikexperten Elaine Eksvärd är inne på en liknande tankegång i sin krönika Gör ett hjältedåd varje dag i GP den 20 mars i år. Hon skriver om hur vi inspireras av det vi ser och läser och inspirerar själv:

Gör ett vardagshjältedåd varje dag, alltifrån att hålla upp en dörr till att säga något snällt till en främling eller nära. Snälla handlingar sprider sig som en löpeld och denna värld behöver det. (GP 20 mars, 2018)

Hirdman kopplar bland annat sina resonemang om känslosmitta till feministen, filosofen och den psykoanalytiska teoretikern Teresa Brennans (1952–2003) och hennes forskning och boken Transmission of affect, (2004).

Brennan kallar känslosmitta för affektiv överföring och understryker att den alltid är social, enligt Hirdman.  Det innebär att den inte härrör från biologiskt nedärvda drifter, förklarar hon utan den kommer från den affektiva atmosfären omkring oss och kan som sådan spridas från person till person, komma in under huden på oss.

Hirdman framhåller i det här sammanhanget att en känslostämning kan inta oss utan att det behöver handla om känslosmitta. Det kan istället röra sig om empati eller medlidande med en annan levande varelse, eller en karaktär ur en bok. De fallen begär också lite mer av oss, enligt Hirdman, de kräver en reflekterande och en tolkande inlevelse i den andras situation.

Hirdman skriver också om spegelneuroner. Tar upp att anledningen till att dessa upptäckter fått så stor genomslagskraft är att de säger något om hur vi förstår och skapar mening. Hon framhåller att det som framför allt väckt förvåning är vårt motoriska system, som man förr trodde bara hade till uppgift att skapa och kontrollera rörelser, är en del av våra kognitiva förmågor.

En annan aspekt av den nyare neurologiska forskningen som Hirdman tar upp är att försöken till att knyta vissa känslor till speciella inre och yttre rörelser, som hon skriver, och tanken att det för varje grundaffekt endast finns ett neurofysiologiskt tillstånd.  Den senare tanken eller antagandet är numera ansett som problematiskt, framhäver Hirdman.  Hon skriver: Synapser, flöden i kroppar, är komplexa och snarare insnärjda i varandra än urskiljbara. I den förklarande fotnoten refererar hon till Wetherell, ( 2012), och fortsätter: En och samma reaktion kan ha en mängd olika upphov.

För att återgå till känslosmitta: Happiness is contagious heter ett kort youtube  inslag med Professor Nicholas A. Christakis vid Harvard Medical School. Christakis har i sin forskning visat att vår egen lycka inte enbart är beroende av våra egna tankar handlingar och beteenden utan också av deras tankar, handlingar och beteenden som är direkt relaterade till oss som partner, släktingar, vänner och andra slags band. Gäller det en vän så inbegriper det  förutom min vän, också min väns väns vän. Christakis och hans medforskare började tänka i termer av att känslor har en kollektiv identitet.  ”Life is better because of our relationships”, konkluderar han.

Hirdmans bok handlar om hur vi berörs av de nya kommunikationssätten, men också exempelvis våra relationer till  personerna i favoritserien, de parasociala relationerna.  För en fullständigare bild av boken läs gärna Sinziana Ravinis recension av den i GP.

 

/Helena Maria

 

Länkar:

33 millisekunder att bli känslosmittad

”Starway” till en förbättrad psykiatri efter brittisk förebild

20180307_083045
Psykiatrireformen (som genomfördes 1995) och nedläggningen av de stora mentalsjukhusen syftade till att personer med psykisk ohälsa skulle integreras i samhället. Det fanns en vision som nu långt senare genom projektet Trygg och meningsfull heldygnsvård kan komma att förverkligas. Huvudbyggnaden i psykiatri vid Lillhagen (strax utanför Göteborg) innebar ändlösa korridorer, förvaring och förstumning. Numera ligger där en parkeringsplats. Bild: Helena Maria

 

Vården inom psykiatrin kan förbättras betydligt. Nu har ett antal landsting i Sverige möjlighet att gå med i ett samverkansprojekt som hämtat inspiration från Storbritannien. Initiativet kommer från Region Örebro län och heter Trygg och meningsfull heldygnsvård. 

Syftet är att få ett mer positivt psykosocialt klimat som kan öka takten på återhämtningsprocessen hos patienterna. Dessutom lägger det stor vikt vid att patienter och personal kan känna sig trygga från hot och våld.

Talbart fick vara med när forskare Veikko Pelto-Piri på Region Örebro var i Göteborg  och presenterade projektet som bygger på det brittiska Safewards, och Star wards. 600 avdelningar i Storbritannien har deltagit i Starwards, vilket är omkring 70 procent av alla psykiatriska avdelningar, från akut- till högsäkerhetsavdelningar. Pelto-Piri pekar på tre punkter där man sett en positiv förändring.

  • Förbättringar av personalens moral, patienternas tillfredsställelse och vårdkvalitet.
  • Den fysiska miljön har förbättrats på avdelningarna.
  • Minskning av aggression på avdelningarna.

Det planerade samverkansprojektet Trygg och meningsfull heldygnsvård syftar till att kombinera Safewards och Starwards.  Starwards har varit framgångsrikt i Storbritannien när det gäller utvecklingen av heldygnsvården, men det finns relativt lite forskning om det, berättar Pelto-Piri. Därför genomförs samverkansprojektet med hjälp av forskare som ska följa utvecklingen. Målet är enligt Pelto-Piri att fem regioner ska delta och ha minst två avdelningar där utvecklingsarbete sker.

Utvecklingsarbetet har inordnats under sju huvudteman, enligt Pelto-Piri. Ett av dem är rekreation och konversation. Och det här ska ske genom personalens initiativ, till exempel genom att ha volontärer på avdelningen som kan vara konversationspartner och vara med patienten på olika rekreationsutflykter.

Ett viktigt tema är också stödsamtal, terapi och egentid. Och enligt Pelto-Peri är det skyddad tid, tid som inte går att förhandla bort, eller dra in på grund av att något annat måste prioriteras. Skyddad tid innebär att vårdpersonalen har tid för oavbruten patientkontakt.

Det kan ses som ett led i att samtalsterapier ska spela lika stor roll som medicinering.

Fysiska aktiviteter ska integreras i det dagliga programmet där vårdplaneringen får anses vara en huvudpelare: Här betonar Pelto-Piri att en fem-dagars struktur ska användas med olika ämnen för varje dag. Minst en kvart om dagen ska patienten få för att med behandlande läkare, kontaktperson eller annan anställd diskutera vården.

Forskaren Veikko Pelto-Piri , Region Örebro, ser en mängd problem med innehållet i den psykiatriska heldygnsvården och också med hoten och våldet. Nu är han i inledningen av ett nytt samarbetsprojekt som innebär ett fullständigt program av meningsfulla och terapeutiska insatser på avdelningarna.
– Patienterna ska få stöd att lära sig hantera sina symtom och delta i behandlingen, säger han.
Bild: Helena Maria

Kontakten med utsidan ska behållas i form av besök, betoning av vidmakthållande av de sociala banden. Kontakt med familj och vänner ska uppmuntras.

När patienten kommer till avdelningen första dagen ska hen få skriva ned lite om sig själv, det vill säga berätta med egna ord något om sig själv istället för att beskrivningens makt helt och hållet ska ligga hos personalen. Yrke och anställningstatus ska också registreras vid inskrivningen för att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ska starta så snabbt som möjligt.

Patienten ska vara mer delaktig och ta mer ansvar för sin vårdprocess, men för att kunna göra det måste vården göras mer förutsägbar, menar Pelto-Piri. Han talar utifrån erfarenheten från sitt förra forskningsprojekt: Hot och våld inom slutenvården. Där han och ett antal medforskare gjorde intervjuer med 17 patienter inom rättspsykiatrin, allmänpsykiatrin och beroendevården. Därpå gjordes en kvalitativ innehållsanalys.

Pelto-Piri redovisade patienternas erfarenheter. Ett av önskemålen från patienter var en kommunikativ personal som ser och samtalar med patienter. Ett problem som beskrevs är att patienter använder mycket tid till att fråga och vänta. Vid frågor kunde patienterna få veta att personalen återkommer eller bli hänvisade till någon annan. Med lång väntan på åtgärd följde att patienter kunde bli irriterade.

Ett annat tema i Starwards är patientens ansvar. Meningen är att patienterna ska stötta varandra mer, till exempel i grupper. I det föregående forskningsprojektet såg forskarna att det fanns patienter som pratade med tysta patienter, som stöttade sina medpatienter.

Det är väldigt bra, enda farhågan är att patienterna lämnas åt sig själva i grupperna och på avdelningarna vid personalbrist som exempelvis vid sjukskrivningar. Såsom sker med PNOs (i Gamlestaden) vårdavdelning för inneliggande patienter med sju vårdplatser som håller stängt sedan jul på grund av sjuksköterskebrist, och stängningen ser ut att bli permanent.

Sammanfattningsvis: Forskaren Veikko Pelto-Piri fångar och synliggör det finstilta, de subtila processer som de dagliga rusherna på avdelningarna ofta missar.

 

/ Helena Maria

Länkar:
Pelto-Piri, Veikko: Mementum. På väg mot en värdebaserad psykiatri – ett utvecklingsprojekt kring etiska dilemman och värdegrundsarbete i psykiatrin. 2013, Nr.58. Rapportserie från Psykiatriskt forskningscentrum, Örebro:

 

Pelto-Piri, Veikko, Trygg och meningsfull heldygnsvård– Star wards och Safewards, Region Örebro län:

Wards4

https://rsmhbloggen.se/category/hannes-qvarfordt/

”Tjata hål i huvudet”

”Du tjatar hål i huvudet på mig, kan du inte bara lägga av? Fattar du inte att jag får hål i huvudet?

Jag upphörde med mitt bläddrande i Metro och vände mig om. Såg mamman i sin blommiga tunika och den spensliga dottern bredvid. Flickan mumlade något ohörbart. Det lät som om hon protesterade.
”Men ge dig då. Kan du inte lyda någon gång?” Det var mamman som fortsatte med irriterad, högljudd röst.

Jag lade ifrån mig tidningen. Att inte mamman kunde förstå hur utlämnad och olycklig hennes lilla tjej måste känna sig när hon blev utskälld så här på bussen. Mamman hade inte ens ögonkontakt med henne.

Jag vände mig inte om fler gånger.


Bild: Helena Maria

Doften av en man av Agneta Pleijel

Självbiografin igenom använder sig Agneta Pleijel av motton som hämtats från Franz Kafkas anteckningar, brev och dagböcker. Förälskelsens kraft illustreras av mottot: Den bröt fram ur taket på vårt rum.
Himlens moln snuddade blekt
vid dess mäktiga siluett
och manen strömmade i blåsten.
Bild: Helena Maria

Jag dröjer vid titeln på andra delen av den fiktiva självbiografin ett ögonblick. Doften av en man som anspelar på filmen Doften av en kvinna från 1992 med Al Pacino i huvudrollen som den åldrande och blinde överstelöjtnanten Slade.

Filmen bygger på Giovanni Arpinis bok Il buio e il miele (1969) , som egentligen betyder The Darkness and the Honey på engelska. Den ges ut på Penguin Modern Classics som Scent of a woman, (2011).

Arpino, läser jag i NE, är en italiensk författare som levde 1927–1987. Han var också journalist och litteraturkritiker, precis som Agneta Pleijel är. Han beskrivs som en av efterkrigstidens säkraste stilister.

Texter står i förbindelse med varandra, om så bara genom blinkningar och ekon. Denna intertextualitet inkluderar också övriga konstformer. Kanske titeln hänsyftar till något av det som boken eller filmatiseringen tar upp som teman. Något som går utöver det här med feronomer, som handlar om kemi och som är en hel vetenskap i sig.

Jag citerar författarjaget:

Doften av en man –  en människa att känna gemenskap med och älska  – tycktes vara outrotligt nerlagd i mig.  Vad är det för behov, eller brist som plågar människan? Som får henne att bygga civilisationer och sedan riva ner dem igen? Kanske beror det på att hon är det enda djur som vet att hon ska dö. (sid. 229)

Innan jag lämnar paratexten har jag några tankar om omslagsbilden. Till skillnad från omslaget till Spådomen- en flickas memoarer har den unga vuxna inte ansiktet nerböjt. Hon sitter i skuggan på en bakgård. En bit bakom henne syns portvalvet, och ett parti av byggnaden, högt och slätt och väldigt.

Den unga kvinnan sitter med korsade ben på stolen. Hon befinner sig  i utkanten av bilden, och håller en uppslagen bok eller ett skrivblock i händerna. Hon låter det vila i knäet. I huvudtexten citerar den unga kvinnan Ekelöf och en diktrad som Vad skall jag annars göra än att gå ut ur  ett rum av mig själv. (sid.110)

En spets av hennes skugga faller in över den solbelysta delen av gården. Hon läser inte eller skriver för ögonblicket.  Hon är fångad i tänkande aktivitet, kanske eftertänksamhet. Figuren i stolen är närvarande, men hon ser inte på mig. Omslaget är gjort av Sara R. Acedo. Fotot signerat Kamerareportaget.

Inom det västerländska måleriet brukar man tala om gyllene snittet, det är dit blicken strävar, det är där som det vi vill ska vara i blickfånget placeras. Det är alltså inte där vi finner den unga kvinnan, utan ett solbelyst bord. Kanske är det en inbjudande gest att trädgårdssoffan står där tom vid andra kanten och väntar. Om gården i Haga skriver författarjaget:

På gården är det kolmörkt. Stjärnorna står blickstilla.  De är instängda mellan huskropparna som i en för trång kätte. Hon är ensam.  No one to walk with. Ledsen också. No one to talk to. (sid.41)

Omslagsfotot till Spådomen, hämtad från det privata albumet, och från USA-vistelsen, visade en koncentrerat läsande flicka med ryggen mot en bensinpump Hon vilade huvudet i handen, som för att utestänga ljuden runtomkring, så att hon också kunde höra orden.  Del ett av självbiografin förmedlade också att läsa var ett sätt för flickan att gömma sig.

Man kan läsa omslagen som en berättelse i sig.

Doften av en man slutar med att den vuxna kvinnan blir erbjuden jobbet som kulturredaktör på Aftonbladet,  och efterträder Karl Vennberg. Hon blir författare med diktsamlingen Änglar, dvärgar, (1981), och blir också mor.

Men innan dess flyttade huvudpersonen till Göteborg och började läsa litteraturhistoria, men också etnografi för hon vill till Java där en del av hennes ursprung finns. Studierna resulterar så småningom i en doktorsavhandling om arbetarlitteratur.

I den här delen av den fiktiva självbiografin fortsätter författarjaget att växla mellan jagform och beskrivningen av den yngre kvinnan ur tredje person- perspektivet. Skolkamraten Nanna finns med också i denna delen, men deras vänskap går förlorad och det återstår att se om den går att reparera.

Biografin är också en trogen och finstämd Göteborgsskildring, som göteborgare kan man varenda plats och gata som nämns, och några av de litterära namnen, som på olika sätt varit knutna till Göteborgs universitet: Kurt Aspelin,  Erik Mesterton och Jan Stolpe.

När pappan kommer på till besök i Göteborg i samband med ett universitetsärende får hon fram att hon gjort slut med sin pojkvän.

Han bjuder ut henne på middag och säger senare åt henne att hon ska vara glad att hon var av med en kille som hon inte ville ha. Men hon gråter ändå. Och pappan skrider till handling:

Pappa konstaterar efter en stund att hennes fönsterrutor är så skitiga att det knappt går att se ut genom dem. Det är inte gynnsamt för humöret. Man bör skaffa sig utblick och överblick, då mår man bättre.  Med en handduk om magen ställer han sig på en stol och putsar hennes fönster.

Huvudpersonen skriver att hon minns att hon var mycket tacksam.  Om hon bara med ett ord hade kunnat antyda för sin pappa om det kvinnoförakt som hon upplevde, och fortsatte att möta, tänker jag.  (Det tar tid för mig att skaka av mig  det fast det inte är jag som har varit utsatt för det). Ett förakt som stundom ter sig kafkaeskt.

Nanna, skolkamraten, ,återkommer i den här delen. Också hon har kärlekssorg: Mannen som heter L. måste ha tröttnat på det. Kanske såg han att Nanna tillverkat en falsk bild åt sig av sin barndom. Det har hon själv ofta tyckt. Att Nanna på ett eller annat sätt lever i en bubbla. En fantasivärld. På många sätt tilltalande. Motorbåten. Självsäkerheten (sid.114) Bild: Helena Maria

Vad hon inte vet är att det väntar fler kärlekssorger.

För hon lever med öppet sinne och vågar göra sig sårbar och jag vill tro att en författare är alla sina erfarenheter, att hen behöver dem. Att det är den alkemin som ett författarskap tar sin början i, utgår från. Kärlekssorgen är en del av den:

Han viker in på Södra Allègatan och är borta.

Hon blir sjuk. Det varar i flera år och hon repar sig inte. Kärleken har rispat upp henne och avskedet får henne att störta ner i kaos. Här krävs en precisering. Inom logiken är kaos inte oordning. Det är en beteckning för en särskild form av ordning, där en liten förskjutning kan orsaka en drastisk förändring. Det vill säga vid en senare tidpunkt. Men vid en senare tidpunkt är hon inte. (sid.103)

I sista delen av boken känner hon sig oförmodat övergiven när föräldrarnas skilsmässa till slut är klar. Hon har själv ett jobbigt förhållande och inser att det kommer att ta slut:

Det här kommer inte att gå. Inte det här heller. Och hon faller. Det känns verkligen som hon faller.

Hon blir tung som en sten och faller som ett lod. (sid. 197)

Hon bestämmer sig för att gå till studentpsykologen. Men bara efter en stunds svarande på frågor har hon fått en diagnos och något senare ett recept i brevlådan.

Men hon ser att psykologen är inkompetent och förstår att hon inte lider av någon psykisk sjukdom. Så fort hon får receptet i sin hand river hon sönder det.

Jag kommer att tänka på scenen med pappan, när han besöker henne och putsar hennes fönster när jag läser det här stycket. Det är som att hon kan se klart, att hon inser att hon äger den överblick och den utsikt som hon behöver just där och då. Tvivlet på sitt eget sinne från första delen av biografin efter att ha sett sin pappa tillsammans med tant Vibeke är borta. Ekvationen i hennes händer väger plötsligt jämnt.

Hon kan också säga har ingen auktoritetstro för att parafrasera en rad ur Eva Dahlgrens Vem Tänder stjärnorna? Ingen blind sådan i alla fall. Det visade hon på en lunch som författarjaget beskriver, och som hennes faster Laura höll för hennes far och ett antal av hans kollegor.

Det sägs, lite slarvigt uttryckt,  att det är fadern som ger oss modet att slunga oss ut i världen när vi är små. När den vuxna dottern åker till Afrika och Etiopien för att hälsa på sin far sker det bokstavligen.

Modern däremot sägs vara den som tar emot, som står för den trygga punkten där man landar efter sina utflykter.

I den här delen av memoarerna kan man också se att hon har kommit sina föräldrar närmare, att hon har fått en ny slags förståelse för dem som kommer med åldern och de egna erfarenheterna.

Det som Doften av en man också så tydligt visar är att vi inte blir oss själva utan andra. Det är de många mötena som ger boken en sådan spännvidd och intellektuellt djup, och den upphör aldrig med att ta i de stora frågorna.  Ändå är det inte är en regelrätt roman jag läser, utan det handlar om en självbiografi, en genre som styrs av sina egna konventioner.

Och i en sammanfattning som jag läser på Filmpunkten.se av filmen Doften av en kvinna  läser jag att den är en berättelse om motsättningar som möts, och två personer vars liv förändras för alltid genom det mötet.

 

/Helena Maria

 

Referenser:

NE Giovanni Arpino https://ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/giovanni-arpino

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Behovet av psykoterapi överstiger tillgången

Vi kan alla bli svanar. Mycket beror på om vi får/har fått rätt hjälp och stöd från början av den psykiatriska vården (eller primärvården) och vilka forskningsresultat och vilka teorier den lutar sig mot. Självförståelse vid psykisk ohälsa borde vara en rätt för den förståelsen är  fullt möjlig.   Bild: Helena Maria

Enligt professor John Read måste man vid psykisk ohälsa se till den sociala kontexten,och inte minst  fråga patienten om det finns något trauma. Om min psykiska ohälsa anses förorsakad av en biologiskt  avvikelse  som ligger utanför min egen kontroll ger den mig ingen möjlighet att jobba med den, enligt  Reads föreläsning.  Bild: Helena Maria

Behovet av samtalsbehandling överstiger tillgången

För att kunna möta den ökande psykiska ohälsan behövs framför allt en kraftigt ökad tillgång till

psykologisk behandling.

Detta läser jag på Socialstyrelsens webbplats, i ett nyhetsbrev gällande de uppdaterade riktlinjerna för vård vid depression och ångestsyndrom som publicerades den trettonde december.

Den största förändringen utgör de nya riktlinjerna för vård av barn och ungdomar.

Tidig upptäckt och ökad tillgänglighet till psykologisk behandling är ledorden.

Lise–Lotte Risö Bergerlind, som är psykiatriker och som har suttit med i projektledningsgruppen för riktlinjer fastslår i nyhetssammanfattningen att det framför allt är vid första vårdkontakten som det råder brist på personal med kompetens för psykologisk bedömning och behandling.

Rekommendationen av psykologisk behandling i kombination med läkemedel kvarstår, men behovet av ett utökat utbud av olika typer av psykologisk behandling lyfts fram, och det är det terapeutiska samtalet som är i förgrunden.

Önskar patienten enbart psykologhjälp så är det den hjälpen som ska ges enligt Patient lagen.

Det som i första hand rekommenderas i riktlinjerna är olika typer av kognitiv beteendeterapi (KBT).

Vårdcentralerna har en betydelsefull uppgift. De bör kunna erbjuda barn och unga psykopedagogisk behandling, där även föräldrar och familj tillsammans får verktyg att hjälpa den som drabbats. Det är Torsten Ivarsson, docent i barn- och ungdomspsykiatri, och med i projektledningsgruppen för riktlinjerna som säger det i nyhetssammanfattningen.

Det stora behovet av psykologisk behandling överstiger i dag tillgången enligt nyhetsbrevet.  Det slås fast att det här bristtillståndet i ett kortare perspektiv kommer att leda till ökade kostnader för vården, men att de kommer att plana ut på sikt.

I rapporten Stöd till utveckling av psykoterapeutisk kompetens – slutrapport om statsbidrag till landstingen 2009–2012 konstaterar Socialstyrelsen i sammanfattningen att behovet av psykoterapeuter inom landstinget är fortsatt stort, bland annat mot bakgrund av stora pensionsavgångar.

Socialstyrelsen ger också ut en lägesrapport för tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst.

I lägesrapporten från 2015 står det bland annat att läsa att barn vårdas ibland inom allmänpsykiatrin.

År 2013 var det 41 barn som vårdades inom vuxenpsykiatrin. Sex landsting saknar i dag, poängteras det i lägesrapporten för 2015, vårdplatser för slutenvård inom barn- och ungdomspsykiatri verksamheten.

Psykos anges som den vanligaste diagnosen bland kvinnor och män i alla åldersgrupper,  och vidare att majoriteten av de kvinnor och män som vårdats för psykos är i åldern 25–34 år. Det framgår också att männen framför allt vårdas för psykos medan kvinnor vårdas för personlighetsstörning.  Det framkommer också att det förekommer tvångsåtgärder och även här finns det en skillnad mellan män och kvinnor, vilket går att utläsa ur den statistik som redovisas: För männen är läkemedelstillförsel som utförs under fastspänning den vanligaste åtgärden totalt, medan fastspänning upp till fyra timmar är vanligast bland kvinnor.

Med den nya patientlagen som trädde i kraft 2015 (2014:821) indikerar humanare förhållanden:

En av förändringarna innebär att informationsplikten gentemot patienten utvidgas och förtydligas.Det klargörs även av att hälso- och sjukvård som huvudregel inte får ges utan patientens tillstånd.

Jag läser på Sveriges kommuners och landstings webbsida att syftet med den nya lagen är att tydliggöra patientens ställning, samt att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet.

I sammanfattningen för Lägesrapporten 2017  (tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård) står det och jag citerar:

Psykisk hälsa är ett prioriterat område eftersom ohälsan ökar bland unga. Tillgången till psykologisk behandling är otillräcklig i förhållande till befolkningens behov framför allt inom primärvården.

Det händer oerhört mycket på det psykologiska forskningsområdet, (jag hänvisar till John Reads föreläsning nedan om förbindelsen mellan psykos och trauma psykos) det finns numera alternativa synsätt att resonera kring det här med psykisk ohälsa än det biomedicinska, och en  forskarna, som har på fötterna och gör det bäst,  är John Read, forskare, författare och professor i klinisk psykologi vid Swinburne University of Technology i Melbourne.

 

/Helena Maria

 

Tips:

Lyssna gärna på professor John Reads föreläsning från Köpenhamns universitet, oktober 2015: Who is right in psychiatry: psychiatrists or patients?

John Read var inbjuden till Danmark av The Forum of Existential Psykology and Therapy and The Danish Voice Hearers Network.

Läs gärna Hannes Qvarfordts inlägg på RSMH-bloggen den 3 oktober 2017: Medicinsk behandling får inte baseras på gissningar.

Läs gärna också Linda Weichselbrauns artikel: Jag tror på en psykiatrivård utan bältesläggning  i Socialpolitik.com från 29 juni 2014.