Talbart.blog, helena_vianova@live.se

Fil dr. och författaren Carina Håkansson är en av grundarna till Nätverket Sociala frågan

– Det sociala arbetet har blivit tystat. Det syns inte.

Det säger Carina Håkansson, fil dr, författare och legitimerad psykoterapeut, när vi träffas för en intervju i caféet på Stiftelsen Gyllenkroken. Men, fortsätter hon, den större sociala frågan är komplex och det är enklare att bemöta den individuellt genom att sätta en psykiatrisk diagnos.

Det senare görs bland annat med skattningsskalor från 1 till 100. Carina Håkansson ser på mig och frågar så att jag ska se det absurda i det:

thumbnail — I slutet av april kom universitetsläraren och psykologen, fil. dr Carina Håkansson ut med sin senaste bok ”Terapeuten”.

– Om någon skattar sin ångest till 73 på skalan – vad säger det? Och i förhållande till vad? Till vem? När? Fortsätt läsa Fil dr. och författaren Carina Håkansson är en av grundarna till Nätverket Sociala frågan

”En konsensusretorik kan påverka brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns”

Erik Eriksson, forskare och doktor i socialt arbete, verksam vid Linköpings universitet, ser en ny typ av brukarinflytande ta plats, medskapande. De typer av brukarinflytande som han studerat har ofta ramar som brukarna måste förhålla sig till, och det har hämmat deras inflytande, menar han.

Erik Eriksson avslutade sina empiriska studier för avhandlingen, ”Sanktionerat Motstånd –Brukarinflytande som fenomen och praktik” omkring 2012 . Då var medskapande inte så populärt som nu. Medskapande, eller co-production, handlar om att brukarna blir en del av utförandet av arbetet i organisationen.

Peersupport kan ses som en del av det när det exempelvis startas självhjälps- grupper som blir en del av verksamheten, och brukare är med och driver dem.

Syftet med Brukarinflytandet handlar om maktfördelning, en demokratisering, betonar Eriksson. Han har själv jobbat inom Fontänrörelsen i Malmö, innan han började studera, och blev forskare.

Med brukarinflytande menar Erik Eriksson det här (jag citerar från hans skärmpresentation):
”• Brukares (organiserade) påverkansarbete:
inom, parallellt med, eller mot det offentliga
• System, organisation, individ
• Förenklat: Inflytande över besluts och
policyprocesser, liksom verksamhetens
utförande, inom offentlig förvaltning”.

Det finns fem kategorier, sätt att jobba med brukarinflytande, berättar Erik Eriksson i en föreläsning om Sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande på Dalheimers hus för ett par veckor sedan. De fem är utvecklingsarbete, dialogaktiviteter, åsiktsinhämtning, (enkäter), det nämnda medskapande, och utbildning.

Det innebär att vissa verksamheter fått ett krav på sig att skapa exempelvis ett brukarråd eller försäkra sig om brukarnas inflytande eller åsikter på andra sätt. Det lyfts fram vissa syften som alla kan vara med på, det som varit konfliktfyllt har ofta tonats ner. Det finns en förväntad koppling mellan brukarinflytande och ekonomisk effektivitet, säger Eriksson.Flaggskeppen har ofta varit brukarråden, enligt Erikssons forskning. Inom den här kategorin har det också jobbats med olika modeller för dialog som Open Space.

Åsiktsinhämtning rör sig mer om en riktad inhämtning, anser Eriksson. Det är synpunktshantering med enkäter där man får ge sin syn på det offentligas arbete, berättar Eriksson. Men det kan också vara en förslagslåda. Brukarna vet sedan inte vad som händer med åsikterna, poängterar Eriksson. Om inte brukarnas åsikter eller kritik leder till förändring så är det inget inflytande, menar han.

Vad blir det av brukarinflytandet i praktiken? Vad är det som man faktiskt gör? Den frågan intresserade Erik Eriksson.

Men också frågan vad brukarinflytande inte är? (Detta utifrån de organisationer som Eriksson studerade).

Brukare i Sverige har inte inflytande över personaltillsättningar (vilket brukare har i exempelvis England). Oftast finns de inte med i beslutsfattande organ, och de har inget inflytande över service och upphandlingar. Brukarna får gärna vara med på många andra ställen, betonade Eriksson, men således inte där det i högsta grad handlar om brukarfrågor, som vid personaltillsättningar.

Brukare från missbruksområdet uppger att det finns färre och färre behandlingar att välja på, och när de föreslår en behandling som de vet har gett lyckade resultat för en kamrat, kan de få tills vara att den behandlingen har vi inte i den här stadsdelen och konsekvensen kanske blir att brukaren hamnar i en behandlingsform som inte alls passar denne och bara går djupare ner i sitt missbruk. På den tiden när Erik Eriksson gjorde intervjuerna ansågs upphandlingsprocesserna för svåra för brukarna.

Ett brukarinflytande som drivs inifrån det offentliga har ofta just begränsningar, vissa inramningar. Dessa är ofta lagda utifrån politiska direktiv och utgör en organisatorisk nödvändighet. Den yttersta gränsen består av lagen, och det går inte att ha ett inflytande som går stick och stäv mot dessa. Men bortsett från juridiken, menar Eriksson att ramarna är smalare än de borde vara. Det är en av hans slutsatser i avhandlingen (som gavs ut 2015).

Det fanns till exempel förväntningar på hur brukardeltagarna skulle prata och agera i ett visst sammanhang med icke brukarna. Ett exempel hämtar han från socialtjänsten där dessa ville prata om hur enkäten skulle besvaras, men brukarna som skulle instrueras i hur man besvarar en enkät ville prata om hur de upplevde socialtjänsten. Det blev en paradoxal situation, framhåller Eriksson.

Inom psykiatrin såg Eriksson hur allting som inte passade inom ramarna försvann bort från agendan, diskussionerna. Bara det som kunde hänföras till gemensamma intressen fördes upp på bordet, enligt Eriksson. Det offentliga ville ha en konstruktiv dialog, och för att få till stånd en sådan blir det mycket ”vi” och ”vi tillsammans”. Men hur mycket är det ”vi:et” värt?

Det var bland annat det som var så intressant med föredraget, att ”vi:et” framstår som villkorat. Det är ett vi, som kanske omedvetet framhålls från exempelvis tjänstemannens sida, som riskerar att ojämlikhet och verkliga intresseskillnader inte finns med utan osynliggörs, menar Eriksson.

I det här konsensusdefinierade, begränsade samförståndet att ”vi ska vara överens” finns det underförstått att man måste vara civiliserad, att man inte får vara oliktänkande. Brukarrepresentanterna instrueras så att säga uppifrån, om jag förstått det rätt, hur de ska upprätthålla strukturerna, enligt Eriksson, om de får för mycket retorik kring hur de ska agera och då har den starka konsensusretoriken påverkat brukarinflytandet så att det i praktiken inte finns. Konsekvensen, påpekar Eriksson, blir att verkliga intressekonflikter och ojämlikheten osynliggörs. Däremot, understryker han, om man är medveten om gränserna kan man omförhandla dem.

Något annat som Eriksson lagt märke till är att förslag som kräver resurser kommer ofta bort. Dessa förslag bemöts med argument som att förvaltningen har fått besparingskrav som de måste förhålla sig till. Sådana förslag måste upp till den politiska nivån, menar Eriksson.

Erik Eriksson talade också om tillknytning och omvänd påverkan. Tillknytning äventyrar oberoendet. Oberoendet är viktigt, betonar Eriksson för det ger möjlighet till alternativt perspektiv och möjligheter att skapa förändring.

Om man är tillknyten emotionellt till en socialsekreterare exempelvis kan man börja tycka synd om denna för hen har en så tung arbetsbörda, och undviker att be om hjälp och kräva det man har rätt till. Det kan också vara att man som brukarrepresentant, när personen som bad om en behandling som inte fanns i stadsdelen, tröstar medbrukaren som bad om behandlingen, och försöker minska hens besvikelse istället för att jobba för och kräva att den behandlingen erbjuds även i den egna stadsdelen. Dessutom kräver att brukarna får finnas med i upphandlingar.

Det som togs upp i föreläsningen, och som finns med i avhandlingen, utgör ett viktigt stoff för vidare diskussioner olika brukarorganisationer och sammanhang.

Erik Eriksson tog också upp varför han valt att titta närmare på brukarinflytande. Han spaltade upp det så här på skärmbilden:

. Ett populärt och laddat begrepp.

. Ett mångtydigt begrepp.

. Från kritiskt perspektiv till ett politiskt drivet (det kritiska perspektivet stod bland annat den antipsykiatriska rörelsen för)

.Från policy till praktik.

. Möjligheten till maktutjämning.

Erik Eriksson framhåller att brukarinflytande kan utövas så att säga både av en enskild brukare, icke ansluten till ett råd eller en organisation, och som medlem i, eller representant, för ett råd eller en organisation.

/ Helena Maria

Länkar:

Om medskapande:

Så blir du en medskapande ledare: Landetsfria.se, (publicerad 14 december, 2017).

Tuesday Ryan-Hart – om ett nytt sätt att arbeta

Chris Corrigan (blogg inlägg 18 oktober, 2018): Tuesday Ryan-Harts work on power http://www.chriscorrigan.com/parkinglot/tuesday-ryan-harts-work-on-power/

Brukarrepresentanten och oberoendet

20181101_184313 — När forskaren Erik Eriksson, kommunstrategiska studier, Linköpings universitet, pratar om att konsensusperspektivet kan vara farligt, framhåller han att han pratar om ett demokratiskt sammanhang. Hans forskning visar bland annat på att brukarrepresentanter ibland har svårt att vara oberoende. Istället tar de över organisationens tänkande. Bild: Helena Maria

”Om två personer verkligen vill komma överens måste de först ha sagt emot varandra. Sanningen är debattens dotter; inte sympatins. (Bachelard, i Bourdieu & Wacquant, 2007:177)
Det här är ett utdrag ur en föreläsning jag var på i torsdagskväll på Dalheimers hus. Jag var och lyssnade på Erik M. Eriksson, fil. dr i socialt arbete och forskare vid Linköpings universitet. Han pratade utifrån sin doktorsavhandling ”Brukarinflytande, sanktionerat motstånd – Relationer, gränsdragningar och inflytande.”
Det var Funktionsrätt Göteborg som bjudit in Erik Eriksson som en del i en pågående föreläsningsserie.
Det viktigaste budskapet kanske, enligt mig, var när han betonade att konsensusperspektivet kan vara farligt – när det leder till likriktning och tystande av oliktänkande. Han betonar att han talar om diskussioner inom demokratiska sammanhang.
För att sätta in det mer i sin kontext så handlar det i det här fallet om relationen mellan brukare och olika personer inom förvaltningar. Det kan vara socialsekreterare men också tjänstemän som arbetar med brukarfrågor och som ska bjuda in” brukare. Det är lätt hänt, framhöll Eriksson, att tjänstemannen ”redigerar” brukares framställningar genom retorik som handlar om att brukaren/na måste vara realistiska och så vidare.
Erik Eriksson understryker dels att bara för att man har olika synsätt/perspektiv betyder det inte att man hatar varandra, (vilket man lätt tror som konflikträdd utomstående kanske), dels att vi måste tillmäta den känslomässiga och idèmässiga tillknytning, som kan uppstå, mellan tjänstemän, socialsekreterare et cetera och brukare, den betydelse den i verkligheten kan få/har. Och detta är applicerbart även på andra yrkeskategorier, som exempelvis journalisters och deras förhållande till politiker. Det gäller att värna/ge akt på sitt oberoende. Det som hjälper här, enligt Eriksson, är att vara uppmärksam, m e d v e t e n om det här riskerna och ”ramarna” som kan uppkomma. Ett kritiskt tänkande är alltid bra att ha med sig i alla sammanhang, påminde han om.

Sammanfattningsvis:
.Det krävs mer medvetenhet om de här aspekterna som Eriksson tog upp, framför allt rörande den idèmässiga- och känslomässiga tillknytningen.
.”Konflikt mellan perspektiv/synsätt betyder inte konflikt mellan människor”.

(Jag kommer att skriva en utförligare presentation av föredraget framöver)

/Helena Maria

20181102_211314 (2)_LI — Funktionsrätt Göteborg gör en studie och efterlyser synpunkter!

Länk till avhandlingen:
Erik Eriksson: Sanktionerat motstånd:Brukarinflytande som fenomen och praktik. Publicerad: 010115, Socialhögskolan, Lunds universitet.

Ibland måste man förflytta sig för att förstå

”Jag älskar mitt namn”, skriver Dahiba VO3 efter besöket i Tyskland och Auschwitz. Bild:Helena Maria

På Blå stället i Angered pågår en uställning som visar behovet av att ibland behöver man förflytta sig för att få den historielektion som verkligen öppnar ögonen på en. Bild: Helena Maria

På väg till aktivitetshuset Gunnareds gård för att möta mina vänner passerar jag genom Blå Stället. Omkring 2004 gick jag en förberedande konstsskola, Angeredsateljen, och vi hade vår vernissage på Blå stället. Sedan dess brukar jag alltid ögna igenom den närvarande konsten medan jag passerar. Ibland stannar jag upp. Det kan vara fotografier, målningar eller teckningar som påkallar min uppmärksamhet. I dag är det en utställning som handlar om en resa till Auschwitz. En resa som öppnat ögonen på dem som var med, som får dem att reflektera, minnas egna upplevelser och begrunda. De har förflyttats till Auschwitz för att närma sig en historisk händelse som en del velat förneka, det främsta exemplet är kanske rättegången mot den brittiske historikern David Irving som förnekade existensen av Auschwitz , vilken man kan läsa om i boken Förintelsen inför rätta: Sanning, lögn och historia – berättelsen om David Irving-rättegången, utgiven , 2001, på Norstedts.

Här är en reflektion från en av deltagarna efter att ha besökt Auschwitz med sin skolklass. Det visar på att historielektionerna får man inte bara genom böckerna, utan det måste kanske till ”förflyttning”, att ta sig till de historiska platserna och besöka dem. Bild: Helena Maria

Anledningen till att rättegången blev av var att David Irving stämt den amerikanska författaren Deborah Lipstadt för förtal, enligt Svenska Dagbladet.

Det var genom etikläraren Jason Patrick Stanley som eleverna kunde åka iväg till Polen, närmare bestämt till Krakow och en av de dödsfabriker som kännetecknade det nazistiska Tyskland, nämligen Auschwitz. Under ett års tid kämpade eleverna för att få ihop pengar till resan, bland annat genom att sälja kakor. Bild. Helena Maria

Jag läser elevernas fina anteckningar, ser deras bilder och jag undrar vem eller vilka mäktiga krafter som finns som försöker domptera deras sinnen och säga dem att de inte får identifiera sig med alla de judar och andra misshagliga personer som mötte döden i dödsfabriker som Auschwitch, Birkenau, Chemno, Treblinka och så vidare, eller uppställda inför dödspatruller och avrättade. Om det sistnämnda skriver professorn i historia vid Yale universitetet,Timothy Snyder in his N.Y. Times bestseller: Bloodlands – Europe between Hitler and Stalin (2011), I ett youtubeinslag berättar han för Marilyn Wilkes, Director of Public Affairs in the Mc Millan Center, Yale University, om boken. Professor Snyder berättar att ”Bloodlands” handlar om den största moraliska och demografiska katastrofen i västerländsk historia. Det startade med observationen att under en väldigt kort tidsperiod – 1943-1945 – i en ganska liten del av världen: mellan Baltikum och Svarta havet, Berlin och Moskva mördades 14 miljoner judar avsiktligt. Forskningen är ännu bara i sin linda om vad som hände under de här åren, betonar professor Snyder. Det återstår mycket att upptäcka.

När jag lämnar utställningen undrar jag vad det är för krafter som försöker intala oss ”att du inte är en av oss”, och vilken ”formation” jag själv ingår i?

/Helena Maria

Länkar och lästips:

Michael Berenbaum & Abraham J. Peck (1998): The holocaust and history: The known, the unknown, the diputed and the reexamined. Published in association with the United States Holocaust Memorial Museum, W.D and Indiana University Press.

Christopher. R. Browning (1992, 1995): The Path to Genocide: Essays on Launching the Final Solution. Cambridge University Press.

Robert R. Shandley (ed) (1998, 2001): Unwilling Germans? – The Goldhagen Debate. University of Minnesota.

Mark Roseman, (2003), The Wannsee Conference and the Final Solution – a reconsideration. St. Martin`s Press.

Peter (fingerat namn) åkte som liten ensam ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor

Rivningen av Lillhagens huvudbyggnad har just på börjats när jag träffar Peter, (fingerat namn), 60 + på ett cafe i Kvillebäcken. Vi ska prata om en avlägsen och svår tid: Peters egna erfarenheter av mentalsjukhuset.

Redan som sjuåring fick han sätta sig på buss 43 för att åka ut till Lillhagen för att hälsa på sin mor.

– Min mor var psykiskt sjuk och åkte in och ut på Lillhagen. Först fick jag inte veta var hon var, men av en händelse så överhörde jag ett samtal mellan min far och en avlägsen släkting som flyttade in när mamma var ”bortrest.” Så fort jag tagit reda på hur man tog sig ut till Lillhagen tog jag bussen dit ut. Det var lite som att komma ut på landet.

Med lite envishet tog Peter reda på vilken avdelning mamman låg på.

-Ja, egentligen var det kanske inte så mycket envishet utan det faktum att en av sköterskorna hyste medlidande med mig och förde mig till min mor. Det var något av en chock att se henne. Hon satt passiv i ett stort sällskapsrum med en massa andra patienter runt omkring sig. Lite som Gökboet. En del var oerhört utlevande, andra andades knappt. Jag hade hört mycket om Lillhagen, men jag skulle aldrig ha kunnat föreställa mig hur det såg ut innanför dess väggar.

-Det sorgliga var att Lillhagen hade en enorm park med spångar och lusthus och många promenadstråk runtomkring, men de flesta patienter upplevde aldrig grönskan och rikedomen utanför. De hölls inomhus, vandrade till terapi, vattenkurer och iväg för att få elchocker eller sprutor. Alltmedan naturen runtomkring förblev lika främmande för dem som de var inför sig själva.

-Först när jag blev äldre började jag undersöka omgivningarna. Jag blev intresserad av platsens historia, av Hökälla säteri som funnits där innan Lillhagen.

Peter har svårt för att närma sig själva samtalsämnet, hur han upplevde Lillhagen inifrån. Intervjun drar ut på tiden. Peter är rädd för att tala om Lillhagen. Rädd för att åter vara där, tillbaka i de långa sjukhuskorridorerna med dörrar med siffror på som öppnar sig in mot stora sovsalar eller enskilda rum, knapphändigt möblerade.

Jag får lust att påminna honom om att psykiatrihuvudbyggnaden på Lillhagen är så gott som riven, att den inte finns mer. Men jag vet av egen erfarenhet att det som lever i minnet går inte att utplåna, det finns där. Inte minst som kroppsliga minnen.

Så berättar Peter att han själv hamnade på Lillhagen till slut. Som om han fått någon slags ”Lillhagenbacill ” i sig under alla de år han besökte sin mor då hon var intagen.

-Jag har försökt rekonstruera min mors historia. Hon bröt ofta ihop och fick åka till en privatläkare i Örgryte som skrev ut amfetamin till henne. Amfetamin var på den tiden legalt, och användes som medicin när människor som hans mor ”psykkraschade” och blev depressiv. Ofta var det någon bekant som kom och hämtade henne och satt bredvid henne på bussen. Min far arbetade, och när han inte arbetade var han så full att han inte hade kunnat följa med henne själv. Men det fanns alltid någon annan som var villig att åta sig uppdraget.

-Det var svårt att se mamma åka iväg. Varje gång kändes det som att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Jag hörde min far en gång i en av sina mer nyktra stunder säga att han skulle vilja döda privatläkaren i Örgryte. Jag förstod honom. Det var som om han hade beseglat vår familjs öde. Ett öde som inte tycktes annorlunda än andras. Jag minns att mina föräldrar gick och drog mig i barnvagnen i Slottskogen om söndagarna. Jag minns alla intryck, jag minns omgivningarna, men också att allt i ett slag kunde vara förändrat.

-Julen som var årets familjehögtid nummer ett urartade tidig eftermiddag. Vi hann aldrig vare sig titta på Kalle Anka eller läsa julevangeliet högt. Pappa var full och mamma satt och stirrade tomt framför sig.

-Jag kände det som om jag ville krypa ut ur mitt skinn. Det slutade med att min mor fick åka iväg till privatläkaren och få sitt amfetamin och därefter dröjde det inte många dagar förrän hon satt på Lillhagen. Det kändes som att det var ett etablerat mönster, och ändå ett mönster som jag inte fick ihop. Som trettonåring började jag isolera mig, satt på mitt rum försjunken i böcker eller satt och tecknade. Golvet i mitt rum brukade översvämmas av skisser framåt midnatt. Mina föräldrar brydde sig inte om att knacka på. Vi levde tre individuella liv i en ganska stor våning i Kungsladugård.

Dessförinnan hade det väl hänt en del i skolan. Jag hade en nitisk lärare som hela tiden var på mig om att jag spottat tuggummi på golvet. Det blev en plåga. Jag förstod inte vad det handlade om. Visst, jag tuggade tuggummi ibland…men jag hade inget minne av att jag spottade ut dem på golvet. Några gånger hade jag väl klistrat fast dem under bänken förstås.

-En dag kom läraren hem och pratade med mina föräldrar om mig. Jag blev deprimerad, och fick komma till BUP. De sa att jag måste bryta min isolering; de ville ta itu med mig, och blundade för hur mina föräldrar hade det. Jag fick efter ett tag en sköterska eller personal av något slag som skulle följa med mig på bussar och spårvagnar eftersom jag hade utvecklat en fobi. Framför allt tog de mig till Liseberg så att jag skulle träffa andra ungdomar på de danser de hade där. Det passade inte mig. På nåder brukade sköterskan bjuda upp mig, och säga till mig att inte vara en sådan social klumpeduns när jag trampade henne på tårna. Till slut psykkraschade jag själv, och blev depressiv.

-För första gången i mitt liv fick jag åka till Lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlagd. Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebar att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den. Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

-Under sömnkuren fick jag gå upp och äta mitt i natten. Personalen bredde smörgåsar åt mig. Jag fick sitta i köket och personalen, som var ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick uppå till de här måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen och lade mig.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls. Inget roligt alls i någonting.

Jag kanske ska tillägga att jag fick sluta skolan och börja jobba i hamnen med min far när jag var 14-15 år. Det gjorde att jag fick en viss självständighet eftersom jag tjänade egna pengar. Men trots detta så ”psykkrashade” jag och blev depressiv. För första gången i mitt liv fick jag åkla till lillhagen, inte för att hälsa på min mor, utan för att själv bli inlgad. Jag ordinerades en så kallad”sömnkur”, vilket innebär att vårdpersonalen sprutade in en massa adrenalin i ådrorna. Dessutom fick jag Hibernal, ett neuroleptika som numera är förbjudet. Man sa mig att det skulle möjliggöra det för mig att sova bort min depression. Jag spändes fast i sängen så att jag inte skulle ramla ur den. Fastbunden och stel av medicinerna låg jag i den för ändamålet extra höga sängen.

Under sömnkuren fick jag gå upp äta på natten. Personalen bredde smörgåsar åt mig och gjorde i ordning maten. Jag fick sitta i köket och äta och personalen, ganska många, var där med mig och tittade på och pratade med mig.

Jag fick en fem-sju smörgåsar och annat som de hade att bjuda på. Jag fick också kaffe och juice. Jag gick upp till måltiderna som i dvala. Sedan gick jag tillbaka till sängen.

Det var först senare som jag fick reda på att det jag varit utsatt för var en så kallad sömnkur, och att meningen var att den skulle upphäva depressionen. Allt var precis nattsvart, det fanns inget roligt i tillvaron alls.

-När jag skrevs ut sa en läkare till mig att det var ett under att jag levde, att jag inte tagit livet av mig efter en sådan svår barndom. Depressionerna blev återkommande under hela mitt liv, och det är först nu när jag börjat kunnat berätta min historia, genomleva den en gång till, ”förstå” den, som jag börjar känna fast mark under fötterna. Och det har hjälpt mig att vandra runt i omgivningarna runt Lillhagen, att se platsen utifrån. Jag förstår att jag/vi som har varit därinne har varit med om något unikt, som ingen annan än jag/vi själv/a kan tolka åt oss. Det sitter så mycket i väggarna. Det är bra att det rivs.

– Det var ingen som stöttade oss. Det fanns inget sådant på den tiden. Skulle behövt en psykolog,men nej, det fanns inte.

/Helena Maria

”Demokrati ett sätt att leva”

”Demokrati är ett sätt att leva, beroende av mötesplatser utanför våra egna myszoner, bortom nätets samförståndssfärer och föreningslivets siloer för likasinnade.”

Det här citatet kommer från ett debattinlägg i Sydsvenska Dagbladet i dag (2018-0613), under vinjetten ”Aktuella frågor”.

Inlägget är skrivet av Zakia Elvang och Johan Galster, företrädare för samarbetsorganisationen ”We Do Democracy”.

De menar att det blir inte demokrati bara för att man har rösträtt och betalar skatt. De lyfter fram betydelsen av just mötesplatser och demokratifestivaler.

De skriver att idèn med det här med demokratifestivaler uppstod då Olof Palme höll ett politiskt sommartal i Almedalen i Visby för 50 år sedan.

I morgon börjar det ”Danske Folkemötet” på Bornholm, berättar de vidare, och pekar på att det har växt från 6000 deltagare till drygt 100 00 på sju år. Det är fantastiskt!

Det visar hur viktigt en politikers tal kan vara! Tal är viktiga. Många minns Martin Luther Kings tal, hans röst finns kvar inom många än i dag. Och så är det med vissa tal, de bär långt ut över världen fast personerna som höll dem sedan länge är döda. Gandhi blev mördad, Martin Luther King blev mördad, Jean Jaurès blev skjuten av en nationalist 1914. Vem som sköt Olof Palme är fortfarande ouppklarat.

Det är valår i år, och för många av oss är det viktigt att rösta (valdeltagandet är högt i Sverige). En av dem som fortsätter att arbeta för demokrati, efter det att han och hans familj lämnat Vita huset, är förre presidenten Barack Obama. Men redan dessförinnan underströk han betydelsen av att rösta. I ett inslag på på youtube ”You want to give me a good send off” uppmanade han människor att gå och rösta även efter det att han och hans familj ”fortsatte mot solnedgången”: Democracy is on the ballot, tolerance is on the ballot”, sa han bland annat i sitt tal. Vi vet hur det gick i det valet.

/Helena Maria

Länkar och tips:

Lester Holt: CBS News , ”The Reality of Hope”,(youtube inslag): President Obama remembers ”Biggest disappointment” as President. (2017-01-14)

Läs gärna Barack Obamas bok: Min far hade en dröm -memoarer ( 2017, Albert Bonniers förlag) (utkom första gången på engelska 2005).

President Obama honors Raoul Wallenberg, youtubeinslag.

Läs gärna professorn i idè- och lärdomshistoria, Michael Azars essai om vad som kan bli en nutida Dreyfus-affär i GP. (2018-06-11): Uppropet som kan bli Macrons Dreyfusaffär.

Harvey Goldberg (2003), The life of Jean Jaures, University of Wisconsin Press

Geoffrey Kurtz: (2014), Jean Jaures – The Inner Life of Social Democracy, Pennsylvania State University.

En aktuell fråga i Danmark: Är de hemlösa de nya laglösa?

Förra året antogs ett zoneförbud i Folketinget i Danmark. Det innebär att en hemlös kan avvisas till en annan kommun. (Påminner något om det gamla svenska begreppet hemortsrätt kanske…)

Förbuden gäller också uppehåll på otrygghetsskapande platser, eller etablerandet och uppehåll i otrygghetsskapande läger. Vad otrygghetsskapande är finns det kriterier i lagen för, och en värdering av om kriterierna är uppfyllda eller inte görs. Huruvida det är otrygghetsskapande om någon sover i en sovsäck på en bänk värderas utifrån kriterier som, om det är en varaktig sovplats eller inte.

En hemlös som skickas från en kommun till en annan där denna har speciell anknytning et cetera, kan vid särskilda betingelser få resa in i kommunen. Om hen exempelvis behöver göra ärenden, sjukvård, gå på bibliotek. Tillåtet är också passerat genom kommunen, om man håller sig till den raka vägen, och inte gör några avvikelser.

I en artikel på sdsnet.dk/zoneforbud-er-symbolpolitik, (Sammanslutningen af Danske Socialrådgivers Studerende) säger Jens Rosendahl, (talesperson för SDS socialpolitiska arbetsgrupp) att det zonförbudet bara innebär ett sätt att skyffla runt hemlösa. Han betonar att det inte är de hemlösa som ska bekämpas utan hemlöshet.

Han kritiserar zoneförbudet för att vara symbolpolitik, som slår mot etniska minoriteter.

Den 21 mars i år inbjöd Frälsningsarmèn i Danmark politiker och fackfolk till en paneldebatt med fokus på hemlösa i Köpenhamn. Utgångspunkten var den nya tiggerilagen och lagen om zoneförbud. Parollen för mötet var ”Tillsammans kan vi skapa lösningar för stadens utsatta”.

Förra året skärptes minimistraffet för tiggeri till det dubbla.

Tyvärr, vet jag inte något om hur paneldebatten gick . Anledningen till att jag skummat ett antal hemsidor är att jag var i Danmark över dagen för några veckor sedan och blev något konfunderad. Det var varmt och vid stationen i samhället ifråga frågade en hemlös kvinna, uppskattningsvis mellan 30-40, om jag kunde köpa henne en coca-cola. Om hennes trauman vet jag ingenting. Jag gick in i den närbelägna kiosken, kom ut med läskedrycken, och började titta mig omkring. Kvinnan, med sina trasiga och fläckiga kläder, var som uppslukad av jorden. När jag vänder mig om igen står hon vid tavlan för tidtabeller, en kvinna i medelåldern är i full färd med att sjasa på henne, gormar att hon ska ge sig iväg för annars ringer hon polisen. Hon försvinner iväg, och jag räcker fram coca-colan, och är upprörd. Hemlösa vet om att de är hemlösa, de behöver inte en förstärkning i form av ringaktning eller en hårdnande blick. Kvinnan och det bemötande hon fick släppte mig inte, och tillbaka i Sverige började jag googla hemlöshet i Danmark, och stötte på både zoneförbudet och den nya tiggerilagen. Här i Sverige, vet jag ju att ett tiggeriförbud debatteras livligt.

20180518_151402 — Zonförbudet i Danmark, där en hemlös kan skuffas mellan kommunerna får hård kritik.

På Hus Forbis hemsida (motsvarigheten till Faktum) läste jag att Danmark räknar man antalet hemlösa under ett helt år beräknas det finnas fler än 13 000 hemlösa. Men räknar man bara antalet under en vecka, som i Danmark sker i vecka 6, var det 6 635 enligt Det Nationella Forskningscentret för Välfärd är ökningen från 2015 till 2017 åtta procent. Hus Forbi betonar också att kartläggningen från 2017 pekar särskilt på att psykiskt sjukdom äro orsak till hemlöshet, enligt Nationell Kartläggning. SFI. Ökningen bland unga hemlösa fortsätter i Danmark, sedan 2009 har det skett en fördubbling i åldersspannet 18-24 år, enligt den nationella kartläggningen.

I Sverige, enligt Socialstyrelsen, har antalet personer med akuta boendelösningar ökat kraftigt Personer som sover under bar himmel eller i offentliga utrymmen, har ökat med 400 personer, (130 procent) sedan 2011.

Undersökningen är nationell och bygger på uppgifter från kommuner, landsting, trossamfund, frivilligorganisationer, och uppgifterna samlades in under en vecka, i april 2017.

I sammanfattningen angående hemlöshetens utbredning och karaktär, uppges att färre kommuner än brukligt varit med i kartläggningen. Under vecka 14, 2017 uppgavs drygt 33 250 personer leva i hemlöshet, enligt Socialstyrelsens definition. Senast en liknande kartläggning gjordes , enligt myndigheten, var 2011.

Nina Frohm, utredare på Socialstyrelsen , säger i pressmeddelandet, att socialstyrelsen beräknar är att det finns fler personer i hemlöshet nu, eftersom inte alla kommer med i kartläggningen.

Fler kvinnor befinner sig i akut hemlöshet än tidigare, enligt en annan utredare på Socialstyrelsen Charlotta Fondèn.

En femtedel av de hemlösa uppges ha psykisk sjukdom. Däremot kan det nog konstateras, att ingen mår bra av att leva i hemlöshet.

I Sverige har vi ingen tiggerilag, men som sagt, den diskuteras, åtminstone i vissa kommuner.

När jag började skumma hemsidor om det kommunala zoneforbudet kom jag att tänka på att allt är förgängligt, eller snarare en boktitel, Marshall Bermans (1940-2013): Allt som är fast förflyktigas:modernism och modernitet. Ibland är det som om vi stiftar lagar för evigheten. Så mycket kan förändras på ett kick. Det sammanfattas förgänglighet.

Redan utan tiggerilag har vi sett prov på grymheter mot tiggare och hemlösa, och frågan är om inte en sådan lag skulle förstärka ett sådant beteende. Det är fritt fram att sjasa, hota och gorma. En tydligt markerad underordning är aldrig bra, (de brukar poppa upp ändå) särskilt inte när man kan hota med polisen. Den skyggheten jag såg efter polishotet var öronbedövande.

Och när blir tiggeri tiggeri? När hör vi en vädjan i värmen, när hör vi någon som tigger?

/Abdelhamid

Länkar och tips:

Suzanne Brogger:2014, (först publicerad 1998),Jadekatten-en släktsaga ,Norstedts bokförlag

Khai Chau, RSMH-bloggen: Med pengar kan du prata med någon.

Förslaget som antogs:

L 118 Forslag til lov om aendring af lov om politiets virksomhed

Petter Larsson, kulturartikel, Aftonbladet: Migration – inte vilken fråga som helst.

Silas L. Marker: sdsnet.dk /zoneforbud -er-symbolpolitik

Belingske : Ny rapport: Flere lever som hjemlose i Danmark

Biblioterapi på stadsbiblioteket i Göteborg

Den 5 juni startar stadsbiblioteket i Göteborg en biblioterapicirkel online och på plats.

Boken som ligger som underlag för cirkeln heter Ett helt liv och är skriven av den österrikiske författaren Robert Seethaler. Det betonas att det inte är någon professionell terapeut som leder cirkeln utan en bibliotekarie.

Stadsbiblioteket i Göteborg startar en biblioterapicirkel med start den 5 juni. Bild: Helena Maria

Två gånger samlas ledare och deltagare på biblioteket. Det sker vid inledningen, och sedan vid avslutningen den 26 juni. Däremellan kommer det att diskuteras online på bokcirklar.se.

Det är ett fint programuppslag av stadsbibliotekets personal, som i inledningen av inbjudan delger sina tankar bakom initiativet:

Det sägs ibland att man lär känna andra genom att läsa och att man lär känna sig själv genom att skriva. Det är något vi vill ta fasta på i vår biblioterapicirkel.

I psykologitidningen.se skriver Kajsa Heinemann bland annat att nationella såväl som internationella studier visar på läsandets läkande effekter.

Hon tar också upp den möjligheten som romankaraktärerna erbjuder: att tala om dem och deras känslor, och på så sätt närma oss våra egna.

/Helena Maria

Länk:

Kajsa Heinemann http://psykologtidningen.se/2017/06/28/spaning-om-biblioterapilasning-som-laker/

Hur kommer vårt medvetande till?

Ett av de stora kvarvarande mysterierna, enligt professorn i kognitiv och komputationell neurovetenskap vid Sussex universitetet i England, Anil Seth, är hur medvetandet uppstår.

I hjärnan på var och en av oss pågår den förenande aktiviteten av många billioner neuroner, berättar han. Varenda neuron är i sig en pytteliten maskin som genererar en medveten erfarenhet, men inte vilken som helst, betonar han. I youtubeinslaget från ett Ted talk vänder han sig till publiken och säger:

Er medvetna erfarenhet, just här, just nu – hur inträffar den?

Frågan om medvetandet är så viktig, menar han, eftersom medvetandet är det enda som finns där, för varenda en av oss. Utan det finns ingen värld, inget jag, ingenting alls.

I inledningen av inslaget betonar han också att medvetande har väldigt lite med ren intelligens att göra, och mer att göra med vår natur som levande och andande organismer: Vi behöver inte vara smarta för att lida medvetet, oavsett om lidandet handlar om mental ohälsa eller fysisk smärta, men vi måste vara vid liv. Att skilja mellan ren intelligens och medvetande är viktigt, betonar Seth, eftersom de är två olika saker.

Var kommer medvetandet in inom ”psykvården”? Neuroleptikaförskrivningen slår hårt mot både medvetenhet och kropp, hela den levande och andande organismen. Inte minst genom viktökning och andra fysiska biverkningar. Långvarigt förbrukning av viss neuroleptika som numera är förbjuden, ger ökad risk för demens.
Bild. Helena Maria

Efter programmet ”Rösterna i huvudet” som Vetenskapens värld nyligen visade, (och som tyvärr inte visas längre), är det intressant att få ytterligare perspektiv på vad vi människor är, och i förlängningen, vad innebär denna forskningen för den framtida behandlingen av människor med psykisk ohälsa? Går det att medicinera medvetandet? Är det ens önskvärt?

Men det är genom vår hjärna som vi ser världen och tolkar den, enligt Seth, inte genom ögonen som det är så lätt att förledas tro. Forskaren och professorn Anil Seth vill berätta att den medvetna historien om världen runtomkring oss och våra känslor inom oss, är ett slags kontrollerade hallucinationer vilka uppstår med/genom och på grund av våra levande kroppar.

Han poängterar att det är hjärnan vi ser och tolkar med, inte ögonen, (vilket jag behöver påminna mig om så jag inte vilseleder mig själv), och anledningen att vi har något som vi kallar ”reality”, verkligheten, är att vi är överens. Det finns en överenskommelse om att koppen är kopp och en horisont en horisont och vi kan ange egenskaper, definiera och så vidare.

Det är väldigt intressant forskning det här, och som professor Seth påpekar, så är många discipliner involverade i den, inte minst psykologin och psykiatrin. Själv är han också en av grundarna till Sackler Centre for Consciousness Science vid University of Sussex.

Vad är ett jag? En närbesläktad fråga till ”Hur medvetandet uppstår?” och som det också forskas en hel del om, och som togs upp till behandling i P1:s Filosofiska rummet förra året.
Bild: Helena Maria

Frågor som dröjer kvar efter inslaget:

Vad är en överenskommelse? Hur kommer vi fram till den? Kan vi vrida på det här perspektivet ytterligare, eller måste jag stanna här?

/Helena Maria

Länkar:

Anil Seth, professor i neurovetenskap: Your brain hallucinates your conscious reality:https://www.youtube.com/watch?v=lyu7v7nWzfo (Ted talk den 18 juli 2017).

se också Anil Seths blogg NeuroBanter där han också, om jag informerat mig rätt, skriver om ”The science of selfhood”: https://neurobanter.com/category/neuroscience/

sr.se /P1, programledare Lars Mogensen, Filosofiska rummet: Finns jag? https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/853759?programid=793(från 26 februari, 2017).

Anil Seth (red), 2017, Hjärnan på 30 sekunder – Tukan förlag. E-bok

Susan Blackmore, Medvetandet (2015), Fri tanke förlag, https://www.adlibris.com/se/bok/medvetandet-9789187513602

Vikten av nära anhöriga

– Det är viktigt att inte agera som en räddare (saviour), säger Shabs i youtube-inslaget ”What it`s like hearing voices” från en BBC-serie. Shabs är bror till Sammee som är ”rösthörande”.
Bild: Helena Maria

I dag är det sista chansen att se Rösterna i mitt huvud i Vetenskapens värld på Svt Play. Ett fantastiskt program av programledaren Victoria Dyring, som guidar genom den pågående forskningsvärlden, vad det gäller exempelvis det vi benämner hallucinationer.

Att dokumentären är inspelad just i Storbritannien är ingen slump. Som en av oss på det senaste Talbart-mötet sa: England ligger långt före oss i Sverige.

Jag har sett att det finns väldigt många klipp på youtube om ”rösthörande”, men det finns ett som jag verkligen vill rekommendera What it`s like to hear voices (Like minds ep.10) BBC stories från 25 januari 2018.

Detta för att det tar upp både lågaffektivt bemötande (indirekt) och vikten av nära anhöriga.

Jag är väl medveten om att behovet av anhöriga alltid bör problematiseras, särskilt om det har förekommit övergrepp inom familjen. Mot en sådan bakgrund skulle jag ha svårt att se att det finns något att bygga på över huvud taget. Men generellt sett, och utifrån min egen situation, vet jag att det är viktigt, om inte väsentligt. Och då menar jag inte utifrån ett kontrollbehov, utan ett genuint behov av att vilja ta reda på vad som ligger bakom hens ”sjuka” beteende så att säga. Många familjer tycks leva i okunskap om vad deras dotter/son har varit med om: Vad som till exempel utlöst en psykos.

Eller väljer att medvetet sopa det under mattan – med eller utan omgivningens sanktioneringar.

Den 23 april sände Vetenskapens värld ännu ett avsnitt som handlar om psykisk ohälsa, nämligen ”Ungas psykiska ohälsa”. I inledningen av programmet pekar programledaren Dyring på ett diagram och visar att något hände med ungdomars, (16-24 ), hälsa 2012 för då stiger kurvan brant uppåt. Hon ställer frågan om den ökade oron och ångesten har något med smartphones och sociala medier att göra, och intervjuar bland annat den amerikanska professorn i psykologi Jean Twenge. Twenge berättar i intervjun att man omkring 2012 såg en plötslig ökning av depression och en plötslig nedgång i livsnöjdhet. Men hon står inte oemotsagd, utan bemöts av andra forskare i programmet.

/Helena Maria

Länkar:

Vetenskapsprogram SVT play, programledare Victoria Dyring: https://www.svtplay.se/vetenskapens-varld

Ur play Föreläsningar: Forskare och psykolog Bo Hejlskov-Elvèn: https://urplay.se/sok?play_category=Föreläsningar&product_type=program&query=Bo+Hejlskov+Elvén&rows=20&sta

Hannes Qvarfordt: https://rsmhbloggen.se/2018/01/18/dags-att-stalla-hardare-krav/

Lektor i socialt arbete Ann-Charlott Timander, Hannes Qvarfordt, ledamot av intressepolitiska utskottet, RSMH:

http://socialpolitik.com/2017/03/30/psykiatrin-moter-inte-patienternas-behov/