Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag bloggar med stöd av min goda vän Abdelhamid Fetsi. Talbart.blog ligger i princip nere, men ett och annat inlägg till hoppas vi hinna med.
Det här är en avskrift av en ”avskrif” och datumet var lite otydligt den 17 ska det emellertid vara och så ser det ut att vara månaden mars. Året är i alla fall 1923 och det rör sig om en ”Tjänstememorial”.
Den inleds med ”Jag tillåter mig härmed överlämna en tablå utvisade effektiviteten av brödtillverkningen vid de bagerier, som finnas inrättade vid statens hospitalasyler”.
Sedan kommer en anmärkning om effektiviteten (våra tankar går till Michael Ende och hans roman ”Momo och Kampen om Tiden”).
De i tablån eller tabellen angivna talen utvisa den mängd bröd, uttryckt i kilogram, som utvunnits per 100 kilo mjöl under tidsperioden i juli 1923-1924.”
Såsom av dessa tal framgår förekomma avsevärda olikheter (mellan de olika hospital asylerna, vår anm) Orsakerna till dessa torde vara mångahanda, spekulerar undertecknaren av dokumentet, Helge Burman.
”Givetvis spela bakugnarnas konstruktion och mjölet beskaffenhet en stor roll. Det torde emellertid inte vara uteslutet, att man på en del håll sedan gammalt håller på ett visst recept för dagens beredning i tron att detta är det enda möjliga”.
Och så kommer Burman med vad från myndigheternas sida vore önskvärt. Hans skrivning är en något inlindad befallning eller en omskrivning, skulle man kunna hävda, milt uttryckt.
”Det synes mig därför önskvärt, att sysslomännen vid vederbörande hospital får kännedom om ovannämnda tablå, och att de anmodan att i samband med vederbörande bageriföreståndare ska genom olika försök få utrönt, huruvida i de bättre än hittills skulle kunna utvinnas, utan att brödet förlorar i godhet.”
Det vi blir varse här är väl att det i alla tider sparats in på maten för de allra fattigaste (eller att de har fått gå utan) och mest utsatta. Näringsbrist ledde ju ofta också till hjärnskador på den här tiden. Vi ska också hålla i minnet att bättre bemedlade och förmögna kunde sköta ”episoder av galenskap” utanför hospitalasylerna som i mångt och mycket liknade ”fattighus”.
Helge Burman som undertecknar den här skrivelsen och dess uppmaning gör det i Stockholm den 18 oktober, 1924.
Hans avslutande ord lyder:
”Jag är övertygad om att betydande mängder mjöl så småningom skola kunna inbesparas.”
/Helena Maria
Källa:
Sjukhusdirektionens konferens i Göteborg. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvård. 1937.
Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämdens årsberättelser.
Dåliga tider slog igenom med våldsam kraft på de gamla sinnessjukhusen. Direktiv om ändringar i kosthållet kom via stadstelegram till Hospitalsdirektionen. Som Statstelegrammet den 28 augusti 1924, kl. 4.05 på eftermiddagen.
”Med hänsyn till läget på sillmarknaden särskilt de höga prisernapå islandssill icke böra nu upphandlas för ett helt år framåt så vida icke avtal nu redan upprättats eller fördelaktiga priser erbjudas – i andra fall bemyndigande Ni under hand upphandla slofet-sill för tiden till 1925 då ny fångst beräknas inkomma samt anbud å ett års behov böra informeras och underställd styrelsens prövning, dels islandssill i den mån densamma ej kan ersättas med slotfet sill”.
Dokumentet är undertecknat med ”Medicinalstyrelsen”.
(s. 7) En manlig bibliotekaries sammanställning av vad jag förstår ”spridda” fragment från olika arkiv som bibliotekarien samlat ihop i ett häfte.
/Helena Maria
Källa:
Sjukhusdirektionens konferens i Göteborg. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvård. 1937.
Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelse. Hälsovårdsnämndens årsberättelse.
Många är de politiker som inte velat gå i opposition och slitas ut. Som hellre satsat på en ”fetare” tillvaro. Men det gör inte Magdalena Andersson. Hon stannar kvar inom politiken, hos socialdemokraterna. Befriande. Hennes valaffischer eller valplakat var inte förgäves. De står sig än. Den ömheten och ödmjukheten hon visade upp, exempelvis i ett nära samtal (ansikte mot ansikte) med en ung kille i luvtröja var inte bara för kamerorna. Det var hennes budskap rakt in i framtiden, rakt in i dagens politik.
I vissa områden har vi sett ”vänskapsbänkar” eller ”dialogbänkar” som i Brunnsbo. Det bådar gott.
I recall, going back almost forty years in time, a funeral pyre burning at a burial ground. I seated myself in lotusposition at a proper distance and saw the flames rise up in the sky as I visualized my Guru above my head, sitting on an open lotusflower with many petals, and upon it a disc of a fullmoon. What was taken place in front of my eyes became a contemplation; I grieved my self. The self that was I before the sexual assaults. The funeral pyre gave me a reason to mourn, and it anchored me to a place where I could abide in sorrow, where it was allowed to meditate on birth and death and life’s impermanence. I sat until the heavy grief became dissolved, no longer overwhelming. I sat with my shame and sorrow for hours until I didn’t dare to leave the place and go home alone. I sat in the realm of the wordless, until a father with his little son in his hand walked up to me and asked where I lived. He said he wanted to follow me to my hotel and see that I came back home safely. I was grateful and touched, and they followed me to the gate of my hotel where we took farewell. It was an answer of prayer really: It was a safe still walk home from the cemetary and a restoration of the faith in the inherent goodness of all human beings. I wish psychiatry had that capability to follow us patients “all the way home”.
Vi har ”änglar” i bland oss. Medmänniskor som är ”bodhisattvor”. Enligt Patrul Rinpoches ”Words of my Perfect Teacher” är en bodhisattva ”a being who has decided to bring all beings to enlightenment and is practicing the Bodhisattva path.” (s. 406) Bild: Helena Maria
Vid en begravningsplats pågick en likbränning. På behörigt avstånd satte jag mig i lotusställning och såg lågorna stiga mot himlen. Jag visualiserade min Guru ovanför mitt huvud. Det som ägde rum framför mina ögon blev till en kontemplation över livets obeständighet och förgänglighet. Jag sörjde mig själv. Det ”jag” som var jag innan övergreppet. Likbränningen gav mig anledning att sörja, att förankra mig vid en plats, där jag kunde vistas i sorgen, där det var tillåtet att sörja. Den stora och tunga sorgen blev ”inlindad”, inte överväldigande. Jag satt med sorgen och skammen i det ordlösa. Tiden försvann och det närmade sig midnatt. En pappa med sin lille son kom fram till mig och frågade var jag bodde. Sedan följde pappan och sonen mig till hotellets grind och därutanför tog vi farväl. Det finns änglar ibland oss. Mitt i det svåra blev jag påmind. Det var en trygg, fridfull promenad och ett återupprättande av tron på människans godhet. Jag önskar att psykiatrin hade den förmågan att följa oss patienter ”ända hem”.
Källa:
Patrul Rinpoche. 1998. Words Of My Perfect Teacher. A Complete Translation of a Classic Introduction to Tibetan Buddhism. AltaMira Press. Översatt av Padmakara Translation Group, och först publicerad år 1994.
Jag skulle önska att politiker med flera slutar tala om att ”respektera grundläggande svenska värderingar”. Lägg inte grunden för en ny rashygien- och rasbiologi-era med sådana uttalanden,
Tala istället om mänskliga rättigheter; att alla människor har mänskliga rättigheter. Göteborgs stad har lagt ner miljontals kronor på mänskliga rättigheters-arbete i form av kurser, information et cetera? Ett arbetet som påbörjades när Daniel Espiga var kommunalråd och hade hand om bland annat socialförvaltningen.
Var har allt det varsamma arbetet landat om det börjar talas om svenska värderingar, svenska ”ditten och datten” som något som diskriminerar och utskiljer?
Alla människor har mänskliga rättigheter. Asylsökande såväl som etniska svenskar och svenskar med rötter helt eller delvis i andra länder. Det är människan, vi människor som är bärare av mänskliga rättigheter. Om någon inte respekterar exempelvis judar, muslimer, samer och så vidare så innebär det att denna inte respekterar deras mänskliga rättigheter.
Människor som söker asyl i Sverige och exempelvis inte respekterar hazarers, homosexuellas eller judars rättigheter och exempelvis begår hatbrott bör inte få/beviljas asyl i Sverige. Med mänskliga rättigheter och medborgarskap kommer också förpliktelser och om vuxna människor inte vill inse detta bör inte Sverige vara ett asylland för dem. Hat och social oro tär på en demokrati, oavsett vem, vilka krafter eller vad som orsakat det, bryter ner den långsamt och förgiftar inifrån.
”Svenska värderingar” är en provocerande formulering för värderingar och värdegrund är hela tiden i stöpsleven (tänk antiken och upplysningen, till exempel) och det man anser viktigt och vill behålla på dels det personliga dels det samhälleliga planet måste man kämpa för. Så har det nog alltid varit; man kan inte ta något för givet. Och jag upplever att genom invandring har Sverige på många sätt fått ett öppnare och tolerantare samhälle. Det som stämplades som avvikande beteende förr, som om man gestikulerade för mycket eller exempelvis talade för högt så kunde man tas för psykiskt sjuk. Det låter kanske lite löjligt, rentav fördomsfull, men mallarna var snäva. Vi har fått en mycket mer varierad och tillåtande kultur på det viset. Genom att tala om ”svenska värderingar” i uppfostrande syfte stryps den rymden.
Människor har vågat hoppa av sekter med mera för det går att ”tänka fritt” i ett samhälle med mångfald och som värnar mångfald och därmed demokrati. Och förhoppningsvis är det ett sådant samhälle vi alla vill ha och därmed leva i!
Camilla von Below skriver i boken ”Anknytning i relationer” , (2022), att hur vi tänker om känslor eller känner inför våra tankar beror på vad vi förknippar dem med sedan tidigare, hur de uppfattas i vår kultur och vilken bild vi har av oss själva. (s. 64) Det ger en enorm rikedom med flera perspektiv. Vill man verkligen slå hål på den rikedomen genom att börja snäva in ”svenskheten” och tala om ”svenska värderingar” som något statiskt och sprunget ur något urberg?
/Helena Maria
.
Bild: Helena Maria
Källa, tips och länkar:
Camilla von Below. 2022. Anknytning i relationer. Förstå och förändra dina mönster. Natur och kultur.
Jag går runt i ett bostadsområde och ser ljus brinna i fönstren, ljus i ljusstakar eller lampor. Jag tänker på Heidi Frieds uppmaning att tända ett ljus och hålla det levande. Här lever det jämsides med hostningarna från balkongerna som också hörs. Kommer Ulf Kristersson i håg sitt brutna löfte nu när han blivit statsminister?
På en konferens för några år sedan höll psykologi professorn vid Stockholms universitet, Pia Risholm-Mothander ett föredrag under rubriken ”Hur kan vi omsätta dagens kunskap till praktiskt stöd”. Jag har tidigare gjort inlägg kring konferensen och transkriberade en hel del för att barns (psykiska) hälsa och välmående är grundläggande och något det inte får ”köpslås” kring.
I det tidigare inlägget lyfte jag bland annat fram att Pia Risholm Mothander betonade beprövad erfarenhet, empati och sunt förnuft. Inte minst då hon stod inför konferensens svåraste uppgift: att knyta ihop och sammanfatta. Och längre fram säger Risholm Mothander att de alla (deltagarna på konferensen) försöker knyta ihop det som ”vi har lärt oss om forskningen och de vi möter i den mer praktiska vardag [ ]
Som ”ledord” för det här inlägget har vi valt just ”knyta ihop”.
En fråga som berör som Pia Risholm Mothander ställde till sitt auditorium var:
”Vad händer när föräldrarna bryter samspelet med sitt barn och måste ta mobilen?
Och när de släppt kontakten…Vad händer sedan?”
I sina svar lyfter professor Risholm Mothander fram
”Att det viktiga är hur man reparerar det och knyter ihop det.”
Hon betonar att man utsätter barn för minidepressioner om man inte svarar dem och därför tillåter inte vissa förskolor mobiltelefoner i kapprummet.
Pia Risholm Mothander lyfter också fram epigenetiken; att den är väldigt förtjänstfull, användbar men att det behövs mer kunskap, att vi behöver lära oss mer om den. Hon slår fast att den är väldigt användbar för att förstå miljön och den miljö små barn vistas i.
I den avslutande sammanfattningen, i relation till epigenetiken, säger också Risholm Mothander att barn ju har en förberedelse eller disposition till att lära sig synkronisering nör det gäller att lära sig emotionella responsen och att kunna dela upplevelser tillsammans med andra, vilket vi tycker är väldigt förbisett, bland annat när man lägger ner fritidsgårdar som samtidigt verkat som en ”integrationsarena” efter skoltid när barn och ungdomar kan koppla av och leka och lära tillsammans på ett annat sätt under den mer ”uppstyrda” skoldagen med dess rutiner, lektioner och nödvändiga krav på tystnad och läsro.
Risholm Mothander understryker också att det här att kunna dela upplevelser tillsammans med andra också hjälper barn och ungdomar att ta aktiv del i alla omvårdnads relationer.
För att ”knyta ihop säcken” återvänder vi till det här med att ”bryta samspelet med sitt barn”.
Här betonar Pia Risholm Mothander att små barn måste så att säga acceptera att omvärlden inte alltid är förutsägbar utan ibland händer det att det kokar över på spisen eller att tvättmaskinen pajar eller tjuter eller att något händer som gör att föräldrarna släpper kontakten sitt barn och det plötsligt – av förståeliga skäl.
Här framhåller professor Risholm Mothander det väsentliga i sådana (och andra) situationer:
”Vad händer sedan?
Hur reparerar man?
Hur reglerar man det här avbrottet och knyter ihop det igen?.
Det är det som är det viktiga menar Pia Risholm Mothander. Viktigare än att föräldern utsätter barnet för den här minidepressionen, tror jag.
Med de avslutande orden från Risholm Mothander så kanske unga vuxna och vi vuxna också ska skänka en tanke åt om vi utsätter någon i vår närhet för en ”minidepression” och hålla i minnet att efter flera ”minidepressioner” kan man drabbas av en riktig eller rejäl depression (i relativ närhet eller längre fram) som fordrar läkar- eller psykologhjälp. Depressioner är inget att leka med och deprimerade människor blir ofta tyvärr självmordsbenägna då de inte ser någon utväg ut ur sin situation. Men, vill vi betona, det finns ljus i tunneln som Tenga Rinpoche sa.
Anthony Ray Hinton upplevde förälskelsens dynamik, men när han väl stod utanför fängelset var de som bortblåsta. Inte ens fem minuter med George Clooney gav någonting. Ingenting kunde kompensera de trettio år då Anthony Ray Hinton satt oskyldigt dömd i trettio år på ”deathrow” i Alabama. Att ens tala om hans mamma och förlusten av henne känns makabert i sammanhanget. Hon dog innan Anthony Ray Hinton blev fri, men hon trodde oupphörligt, obönhörligt och förtrutet på honom. Hon visste lika säkert som sin son att han var oskyldig.
Anthony Ray Hintons bok ”The Sun Does Shine” är en veritabel ”bomb ” av fakta, insikter och verklighet som tar sig innanför huden på en. Statistiskt sett, berättar Anthony Ray Hinton, är en av tio på ”deathrow” oskyldigt dömd. Han uppmanar oss att läsa igenom deras namn, alla de han sett föras i väg för att mördas av dem som tjänstgör i fängelset. Folk som du och jag. Folk som Anthony Ray Hinton ändå förstår och ber för. Han har ett stort hjärta. Men det innebär också att han är kritisk: en skoningslös kritiker och försvarare av människovärde och mänskliga rättigheter.
Läs igenom namnen på dem på ”deathrow” uppmanar han och påminner om att var och en av dem har en familj, en livsberättelse, en story med val som ledde till händelser som ledde till ett liv levt i en bur.
Han uppmanar:
”Read their names. Do you know who are wrongfully convicted? Who are innocent?
Read their names. My name was once on this list. Just another name on a long list of of name. Just another person deemed inredeemable.
The worst kind of cold-blooded killer who ever walked this earth. Only it wasn’t true. Read these names. Know their stories. Can we judge who deserves to live and who deserves to die?”
I have to make a reminder here that I have listened to the soundbook and if I have gotten the transcription wrong with punctuation et cetera I apologize for this.
”Can we judge who deserves to live and who deserves to die? Do we have that right? And do we gave that right when we know that we often are wrong? If one out of every tenth plane crushed we would stop all planes until we figured out what was broken”.
Så fort jag kom innanför dörren förstod jag att mamma var ute. Annars skulle jag redan ha mötts av ljuden från teven. Nu var den avstäng. I köket var allt undanplockat så när som på en halvt urdrucken kopp med te från morgonen. Klockan var närmare tio. Det var dumt att jag inte hade ringt från min bästis och sagt att jag ändrat mig i fråga om att sova över. Jag hade tagit för givet att mamma skulle vara hemma.
Oron började krypa i mig efter några minuter. Jag kunde alltid gå och se om hennes bil stod kvar på parkeringen. Ibland åkte vi och storhandlade i sista minuten på någon stormarknad. Jag drog på mig ytterkläderna igen och tog hissen ner. Jag sprang ner till parkeringen. Parkeringsrutan gapade tom. Jag strök omkring därnere ett bra tag med bankande hjärta. Jag dröjde kvar därnere, gick fram och tillbaka för att hålla värmen. Jag var säker på att hon snart skulle vara tillbaka.
Till slut känner jag mig tvungen att dra mig därifrån. När jag går förbi lekplatsen får jag syn på gungorna och sätter mig i en av dem. När jag lämnade över mig åt rytmen och vinden i gungan glömde jag bort min värsta oro. Stilla betraktade jag hur det började mörkna omkring mig.
Ett gäng 11-12 åringar lastade med chips och stora coca-cola flaskor kom gående. De var från samma område som jag.
– Vad gör du här? Sa de. Är du lika knäpp som din mor? Hon ligger för fan och sover i sin bil nu igen nere vid Statoil macken- Hon är ett vrak sa han. Ett skeppat vrak. Så skrattade han.
Din mor är ett vrak. Det var längesedan jag hörde de orden nu. Nej, hon är inte ett vrak, tänkte jag. Jag såg henne ta oss ur den där snöstormen utan missöden. Ett vrak skulle inte vara i stånd till det. Hon var en urkraft och gjorde det, en urkraft som till hörde en mäktig sorg.
Ett skeppat vrak, sa jag. Är du dum eller? Vad menar du?
– Det lät fint, sa han. Ett skepprat vrak.
Eller ett pepprat brak, föll en annan in.
Prat. Brak.
Jag började känna mig som Alice i Underlandet. Jag ville upp ur kaninhålet. Få fason på saker och ting igen. Jag gnuggade mig i ögonen.
– Ni ljuger, sa jag kavat. Ni är dänga. Ni tror att ni är kul.
– Gå själv ner till Statoilmacken, sa den ene av killarna. Jag hoppade ner från gungan.
Jag tänkte att jag måste undersöka om de talade sanning. I samma veva kom en äldre kille förbi och stannade till. Det klack till i mig. Jag kände igen honom. Det var en av de sällsynta gånger när Maja och jag hade bråkat och jag inte ville gå hem. Min innersta önskan var att hon skulle komma springande efter mig och göra allt bra, men det inträffade inte. Jag hade suttit i gungan timme efter timme. Jag grät. En gestalt hade omärkligt kommit fram till mig, och ställde sig framför gungan. Han lyfte mig upp mig och tog mig i sina armar och bär mig ända hem. Han vinglade till när han knappade in portkoden och slog upp porten. Han bar mig fram till hissdörren och ställde försiktigt ner mig.
Klarar du dig nu? hade han frågat med en mjuk röst som var som en smekning efter vindens härjningar i mitt ansikte på lekplatsen.
Jag nickade.
Sedan sa han att han måste gå. Jag hann aldrig säga tack.
Nu frågade han vad som händer.
”Ingenting”, svarade småkillarna. Sedan fnittrade en till och sa att min knasiga morsa sov i sin bil nere vid macken.
Han gav dem en blick, och visade med huvudet att vi skulle låta dem vara.
”Kom, jag följer med dig, sa han. Tillsammans gick vi ner mot macken.
Ganska hittade vi stället där mamma hade parkerat sin bil. Det var en bit bort från på mackens bortre långsida. Närmast macken var det gräsmatta och trädgårdsmöbler. Det såg lite trevlig ut.
– Jag lämnar dig här, sa killen.
– Tack, sa jag och riktade blicken mot honom. Jag fick syn på den tunna guldkedjan runt hans bara hals. I kedjan hängde ett stiliserat K. Han såg att min blick dröjde vid bokstaven och jag skyndade mig att säga att jag kom ihåg honom, att han hjälpt mig en gång förut.
– Jaså, sa han. Jag har småsyskon. Jag är van vid att ge en hand när det behövs. Han sa hej då och gick i väg.
Mitt hjärta svällde av tacksamhet när jag såg honom släntra iväg mot höghusen igen. Det var som om han erbjudit sig själv åt mig, att jag fritt kunde tanka av hans värme, hans tysta stöd. Det är så jag tolkade det i alla fall. Det var något som var bra med höghusvärlden i alla fall. Jag var omsluten på ett annat sätt.
Dröjande gick jag fram mot bilen. Böjde mig fram och kisade genom rutan. Där var hon. Det var verkligen hon. Hon sov insvept i en filt i framsätet med kroppen böjd mot fönstret. Huvudet vilade mot hennes jacka som hon knycklat ihop till en liten boll. Så där hade jag aldrig sett mamma förut. Så hjälplös hon såg ut. Hon som skulle börja studera till något yrke som hade med vård och omsorg om andra att göra. Jag försökte envist blinka bort en tår. Men jag kunde inte hålla undan för gråten. Jag hade varit rädd.
Mamma öppnade långsamt ögonen och vaknade till liv som hon anat min närvaro. Efter att ha samlat ihop sig någon minut öppnade hon bildörren och sträckte sig mot mig. Sedan tog jag ett steg tillbaka från henne. Innan tårarna ens hunnit torka på mina kinder blev jag med ens arg och skrek till henne:
Vad håller du på med? Fattar du inte att alla tycker att jag har en knasig morsa? Ingen, ingen hör du det, går och lägger sig och sover i sin bil om den inte är helt knas? Ett vrak!
Det sista bara kom. Jag flämtade till. Det var inte meningen. Jag ville ta tillbaka ordet. Hitta ett sätt att stoppa det tillbaka in i munnen och tugga i det itu tills det bara var slamsor som jag kunde spotta ut på någon avskrädeshög.
Mamma såg sårad, vek och ledsen ut. Benen vek sig under mig. Jag tog tag i bildörren.
– Hur är det fatt?
Mamm lade sin hand på mitt huvud och rufsade till mig.
Förlåt, sa jag. Kan vi inte gå hem nu?
Hon böjde sig in över förarsätet och rafsade åt sig sin handväska som hon hade på golvet framför det tomma sätet. Hon smällde igen bildörren och låste.
– Ska vi inte ta bilen?
– Nej, jag behöver lite frisk luft känner jag. Hon såg för ett ögonblick upp mot stjärnhimlen, och tog mig sedan i handen och vi började promenera hemåt. Vi passerade parkeringen och gungorna.
Jag förstår att du blev orolig, sa mamma. Jag vet att det är lite drastiskt att sova i bilen. Men jag har lite svårt för att förklara det.
– Drastiskt? Det är helsjukt. Ingen annan mamma gör så.
Hon nonchade mig och började istället förklara:
Karsten ringde och sa att du bara försvunnit, att han trodde att du var på väg hem. Bara så jag visste. Och han gormade något om att det var sista gången. Jag blev alldeles lamslagen, jag hörde inte vad han sa, bara att du var försvunnen. Hon tystnade och drog en hand genom håret.
Ja, och sedan, jag blev orolig för du kom ju inte den tid jag hade beräknat att du skulle komma. Jag var nere vid Centralen och så där. Körde omkring. Så blev det som det blev, Ardine. Hon tog tag i mina axlar: Du måste förstå att jag blev orolig. Flickor i din ålder, det kan hända så mycket. Så parkerade jag vid macken. Hade väl tänkt köpa något att äta. Sedan måste jag ha somnat. Hon tystnade en stund, fortsatte sedan:
– Jag tror att det började en fredag när grannarna hade fest. Det var varmt, kvavt rentav och jag gick ut och satte mig på balkongen. Men inte heller där kunde jag vara ifred. De hade så klart balkongdörren öppen så det kunde kvitta. Så gick jag ner till bilen. Kom på att jag bara kunde köra iväg någonstans. Och så blev det att jag började sova i bilen. När du var borta.
Jag släppte hennes hand. Låste fast fötterna i marken. Hon log ett milt leende, men jag besvarade det inte. Såg henne gå vidare med trötta steg. Avståndet mellan oss utökades med en jämn ”lunk”. Jag sprang tigande i fatt. Gick bredvid henne med händerna i fickorna och blicken riktad ner i marken. Jag var rädd. Rädd för mig själv. Jag hatade henne för att hon gick och la sig i bilen för att sova. För att hon skämde ut mig. Men bortsett från det älskade jag nog henne mest av allt.
TALBART 