Mannen och kvinnan dök upp igen, barhuvade och med breda svarta kappor. Kunde de tillhöra ”övervakarna” i vårt lilla samhälle som Hilma hade talat om? Jag såg dem aldrig ensamma, aldrig. För det mesta gick mannen bakom den läderhandskeförsedda kvinnan som om han sköt på. Det var ingen tvekan om vem som var andra fiolen i det sällskapet.
Men var jag inte feminist? frågade jag mig själv.
Jag målar upp scenen för Edla och de andra i studiecirkeln. Edla säger genast att hon är för jämlikhet i ett förhållande. I religiöst andligt avseende kanske mannen är huvudet, men även där på jämlik basis, säger hon bestämt. Det rycker lite i Violas mungipa. Hon instämmer.
”Det är lika illa oavsett om det är mannen eller kvinnan som trampas under foten, tappar sin respekt. Måste en alltid triumfera över den andra? Vad är det inte om ett jippo”?
”Det är Mammon,” försökte jag. ”Mammon som försöker blanda bort korten”.
Jag klagade högljutt för Signe. Jag sprang i fatt henne efter skolans slut. Skymningen hängde tung mellan träden och det kändes i tårna att temperaturen gick ner mot nollan igen.
”Stod det inte tydligt i Bibeln kanske att mannen skulle vara överhuvud i familjen”? Min pappa skulle alltid förbli överhuvudet – även om han var död.
”Ska du ha Dummerjönsmössa på dig”? Signe skrattade retsamt.
”Ingalunda”.
”Ingalunda”. Signe härmade mig. ”Du talar som en gammal kärring sedan du tagits upp i Ädelostens krets”.
”Ädelosten”? Jag såg undrande på henne.
Signe satte handen för munnen.
”Hoppsan, vad slank ur mig nu”?
Jag spärrade upp ögonen.
”Signe, du har inte druckit av din pappas öl”?
Signe svarar inte. Bara vänder ryggen mot mig och fortsätter hemåt på den hala vägen.
Ibland kände jag inte igen hennes uppsluppenhet och det gäckande som hon gav utlopp för. Hade hon börjat med öknamn nyligen?
Medan jag funderade gick det upp ett ljus. Naturligtvis syftade hon på Edla. Jag blev ledsen, upplevde det som ett slag under bältet särskilt när Signe började tala om överklass och deras fasoner. Det var som att lyssna på en saga som hade ett enda budskap som kallhamrat präntades in i mig: Skomakare bliv vid din läst.
Signe hade svårt att smälta att jag hade fått diplom och inte hon och dessutom hade jag fått ett betalt arbete hos Edla, kyrkoherdens syster, även om det bara rörde sig om några timmar per dag. I hemlighet åtrådde Signe mitt jobb förstod jag. / Det gick upp för mig att Signe i hemlighet åtrådde arbetet som jag utförde hos Edla. Det fanns avundsjuka och det pratades bakom min rygg: Att jag blivit högfärdig på kuppen, och hade det inte varit för att min pappa arbetade hos kyrkoherden hade jag aldrig kommit i fråga, varken att vara hjälpreda åt Edla eller att få sitta med på studiecirkeln. Jag fick griller i huvudet påstod man och hade blivit märkvärdig. Hade jag inte tagit ordet vid ett tillfälle i Bygdegården? Det kände som delar av byn odlade ett vansinne/ som delar av byn gick och bar på ett vansinne som då och då bröt ut, om än i mindre skov/drabbningar. I någon mån flöt jag ovanpå, kanske var det sorgen som gjorde att ingenting egentligen kunde komma åt mig, inkapslad i sorgen som jag var, eller hade jag i någon mån korrumperats av privilegiet jag hade fått genom Edla att få deltaga i studiecirkeln, tillsammans med gamla rösträttskämpar? Några hade dessutom varit förföljda, övervakade av Hestapo, som Gestapo kallades i folkmun. Allt godis som jag fick mig serverat och kunde smälla i mig medan en del bara kunde äta torrt bröd med flott på och inte ens fått känna lukten av choklad – åtminstone var det långt mellan gångerna.
Det fick mig att börja fundera? Och det stod klart för mig att det krävdes av mig att jag måste välja sida: vems eller vads sida var jag på egentligen? Var låg min lojalitet?
Hos Jesus naturligtvis, dum som jag är som man ville att jag skulle säga, istället för att säga ”jag genomskådar era finter” som pappa skulle ha sagt, men det sade jag inte för jag ville inte förhäva mig eller tro mig vara någon – det var inte det att de var dumma, belackarna: de förstod sig bara inte på vad tro var – i alla fall inte om de inte var kristna – de flesta var sekulariserade eller hade uppgått så helt i ateismen att de var blinda för nyanser som Edla sa.
Kära, kära Edla, om hon visste vilken varnagel hon var i somligas ögon. Själva kyrkoherdens syster och gammal som ett troll, sa en del. Men i själva verket var hon inte särskilt gammal och mycket ung till sinnet. Ibland påminde hon mig faktiskt om en busig Signe, innan Signe blev ihop med den nya handelsmannens dotter på rasterna. De om några kunde sticka sina huvuden tätt ihop, viska, fnittra och hålla låda och få alla andra att känna sig uteslutna som ur en klubb. Men, resonerade jag vidare, jag vill bli lärare som Agnes so inte överidentifierar sig med någon eller höll någon om ryggen bara för att de hade samma bakgrund som henne. Hon var rättvis och behandlade alla jämlikt. Det gick inte att smöra henne med ägg och ost och bullar. Hon lät inga mutor skymma sin betygsättning; hon var lite som Hilma som sa ”Du behöver se människor för vad de är och inte ge dem gloria, sa hon.
När jag läste igenom pappas brevsamling förstod jag vad som hänt henne – och frågan uppstod om det varit en hämnd på något sätt? Någon som inte fått ut vad de ville efter att ha smörat Agnes med fläsk och annat? Mat som hon för övrigt delade med sig av.
Jag visste hur jag ville vara som lärare och lät mig inte ryckas med i alla uppslutningar som hetsade åt ena eller andra hållet. En del kallar det att hålla sig för god. Men det kan vara en himmelsvid skillnad mellan teori och praktik hade en av damerna i studiecirkeln sagt med generad stämma och bett om ursäkt för att hon lät så marxistisk. Så även Marx är på tapeten i vår lilla grupp, närmast beklagade Edla sig.
En massa namn och nya ord cirkulerade i mitt huvud långt efter det att studiecirkeln hade upplösts senare på kvällen. Jag gick ner och tog mig en skorpa för att skingra tankarna och mamma kom nedrusande för att se vad som stod på. När hon hörde att jag räknat får och ändå inte somnat kokade hon varm mjölk åt mig. Det gjorde susen för jag somnade som vanligt bums när jag lade huvudet på kudden.
/Abdelhamid och Helena
Bilder: talbart.blog
