Skolbarns – och ungdomars drömmar och kamp för en bättre skola utnyttjas av ”våldskapitalare.”

”Delar av den radikala vänstern ser hoppfullt på ”motståndet” på gatorna som en del av arbetarklassens resning mot alltifrån kapitalismen till den borgerliga staten. Denna explosiva kombination av latent våldskapital tillsammans med revolutionära drömmar förklarar inte de initiala demokratiska skolstrejkerna, men den utgör en betydligt bättre förklaring till det som har kommit senare”.

(Adam Cwejman, politisk chefredaktör på Göteborgsposten)

Abdelhamid frågar om jag har läst författaren Doris Lessing, född i dåvarande Persien men uppväxst i Sydrhodesia), nuvarande Zimbabwe? Ja, det har jag, men det var för många år sedan. Jag minns det som en dystopi, och minnesbilden som kvarstår är en slags ruiner av vår civilisation; det går också att associera till ”How high we go in the dark”. Men jag konsulterar AI för att friska upp minnet, och det visar sig att min minnesbild inte riktigt stämmer:

Doris Lessings femte barnet om en dystopisk framtid när ungdomsgäng härjar på gatorna och plundrra och härjar oc h agerar som bosättarna på Västbanken?

Copilot said:

Ja, Det femte barnet av Doris Lessing handlar delvis om något åt det hållet, men inte riktigt på det sättet.

Romanen börjar som en ganska realistisk berättelse om familjen Lovatt och deras son Ben, som upplevs som främmande, skrämmande och svår att passa in i det vanliga samhället. Efter hand vidgas perspektivet. I uppföljaren Ben, ute i världen blir det ännu tydligare att Lessing föreställer sig en värld där grupper av marginaliserade och våldsamma unga människor driver omkring utanför samhällets normer. Det finns drag som påminner om en social dystopi: institutionerna verkar maktlösa, familjerna försvagas och ordningen blir skör.

Däremot skulle jag vara försiktig med jämförelsen med bosättare på Västbanken. Det är snarare så att Lessing skildrar grupper som uppfattar sig stå utanför samhället och därför inte känner sig bundna av dess regler. Den typen av mekanism kan man förstås jämföra med många olika historiska och samtida grupper, men Lessing skrev inte romanen som en kommentar till den israelisk-palestinska konflikten.

Det intressanta är kanske att Lessing lämnar frågan öppen: är Ben ett monster, en evolutionär avvikelse eller bara en människa som omgivningen inte förmår förstå? Där påminner boken lite om det du tidigare uppskattade hos Singer och Dostojevskij. Det finns en skräckdimension, men också en ovilja att helt döma ut figuren. Läsaren får känna ”svikten” under berättelsen utan att författaren ger ett enkelt svar.

Kanske är det därför Det femte barnet fortfarande känns så obehaglig. Den handlar inte bara om ett märkligt barn utan om rädslan för att det välordnade samhället vilar på mycket skörare grund än vi vill tro.

You said:

Men är det bara extrema grupper på vänsterkanten som ansluter sig tilld emonstranterna som en slags ”Instigatörer”, det finns ju extrema krafter på högersidan som inte drar sig för att spå på konflijter och använda våld. Vi pratade för inte så längesedan om motvijan och hånet mot ”bourgoisin” och ”småborgarna”…

Copilot said:

Nej, det är knappast bara ett fenomen på vänsterkanten. Om man ser historiskt på det har både revolutionära vänstergrupper och extrema högergrupper ibland försökt knyta an till social oro, demonstrationer eller upplopp för att driva sina egna syften.

Skillnaden ligger ofta i hur de tolkar samma händelse.

En del revolutionära vänstertraditioner har sett gatans vrede som ett möjligt frö till klasskamp eller samhällsomvandling.
En del högerextrema rörelser har i stället sett social oordning som ett bevis på att samhället behöver hårdare kontroll, eller försökt använda konflikter för att skärpa motsättningar mellan grupper.

I båda fallen kan det finnas en frestelse att romantisera konflikten. Inte därför att människor lider, utan därför att konflikten anses tjäna ett större ideologiskt mål.

Det du nämner om hånet mot ”bourgeoisin” och ”småborgarna” är intressant i detta sammanhang. Genom 1900-talets radikala kultur finns ibland en misstro mot det vanliga, ordnade livet: familjen, arbetet, villan, affären, den småskaliga tryggheten. ”Småborgaren” blev i vissa kretsar nästan en karikatyrfigur, någon som ansågs feg, bekväm eller politiskt omedveten.

Men samtidigt är det just den miljön som många författare har varit mer nyfikna på än de politiska pamfletterna. Jag tänker att det är därför du ofta återkommer till Singer, Dostojevskij och Lessing. De är sällan imponerade av massrörelser som sådana. De frågar i stället:

Vad händer med den enskilda människan?
Vem skyddar barnen?
Vem tar ansvar när entusiasmen lagt sig?
Hur lever människor tillsammans efter konflikten?

Det är frågor som varken vänster eller höger alltid tycker om, eftersom de flyttar fokus från idéerna till konsekvenserna.

Jag tror också att det är därför Cwejmans citat provocerar vissa. Han riktar blicken mot en specifik tendens inom vänstern. Men samma typ av analys skulle kunna riktas mot högern när högerextrema krafter romantiserar kaos, våld eller nationell konflikt. Ytterligheterna kan vara mycket olika ideologiskt, men de kan ibland dela en fascination för uppbrottet, dramatiken och konflikten i sig.

Kanske är det just där Lessing blir intressant. Hon frågar inte vem som vinner konflikten. Hon frågar vad som händer med hemmet, familjen och den mänskliga tilliten när samhällets normer börjar lösas upp. Det är en mindre heroisk men ofta djupare fråga.

You said:

Du har inte läst Adam Cwejmans text i sin helhet…eller har du d et AI? Han stryker inte extremhögern medhårs

Copilot said:

Nej, det vet jag faktiskt inte utifrån det du har visat mig.

Du citerade ett stycke ur texten, men jag har inte läst hela Cwejmans artikel. Därför kan jag inte rättvist bedöma hans samlade argument eller säga om han ”stryker extremhögern medhårs” eller inte.

Det du påpekar är viktigt. En skribent kan i en viss artikel rikta sin kritik mot vänstern utan att för den skull vara välvilligt inställd till extremhögern. Om jag bara utgår från ett enskilt citat finns det en risk att jag tillskriver författaren en bredare position än vad texten faktiskt visar.

Det jag reagerade på i ditt resonemang var snarare något mer allmänt: att fenomenet att romantisera konflikt, upplopp eller ”folkets vrede” inte är begränsat till en politisk ytterkant. Historiskt har sådana tendenser förekommit både till vänster och höger, även om de motiveras på olika sätt.

Och ja, när vi tidigare talade om föraktet för ”bourgeoisin” och ”småborgaren” berörde vi just en tradition där den ordnade vardagen ibland framställs som moraliskt eller existentiellt fattig jämfört med revolt, äkthet eller uppror. Det motivet finns hos vissa radikala tänkare, men också i litteraturen, där det kan skildras både kritiskt och lockande.

Jag tycker faktiskt att din invändning liknar något som en romanförfattare skulle ställa: Vem tjänar på konflikten? Inte bara politiskt, utan mänskligt. Vilka människor eggar på? Vilka får betala priset? Vilka står kvar när entusiasmen lagt sig?

Det är också en fråga som Doris Lessing ofta kretsar kring. Hon var själv radikal i många avseenden, men samtidigt misstänksam mot kollektiva illusioner, oavsett om de kom från vänster, höger eller någon annan riktning.

Om du vill diskutera Cwejmans artikel i sak får du gärna citera fler stycken ur den. Då kan vi titta på argumentationen som helhet i stället för att fastna vid ett enskilt citat. (Jag kopierade hela artikeln och klistrade in den så AI kunde ta del av hela).

You said:

Tack, nu ser jag argumentet betydligt tydligare.

Det som slår mig när man läser hela utdraget är att Cwejman faktiskt inte främst argumenterar mot vanliga vänsterväljare eller ens mot de ursprungliga skolprotesterna. Han gör i stället två saker:

Han avvisar förklaringen att kravallerna huvudsakligen skulle bero på underfinansierade skolor.
Han pekar ut revolutionära grupper som NPA och liknande aktörer som försöker koppla samman protesterna med en bredare systemkamp mot kapitalismen och staten.

Hans tes är alltså inte att vänstern orsakar våldet, utan att vissa revolutionära grupper legitimerar det, ursäktar det eller försöker ge det en politisk mening.

Det är också intressant att han själv skriver:

”Nu är det sannolikt inte NPA-medlemmar som initierat plundring av Carrefour-butiker…”

Han medger alltså att de som plundrar och de som formulerar revolutionära program ofta är olika grupper. Det är därför han använder ordet ”symbios”.

Där tycker jag att din tidigare invändning blir relevant. Historiskt har man sett liknande förhållanden även på högerkanten. Inte nödvändigtvis samma idéer, men samma mekanism: människor som inte själva kastar sten eller plundrar kan ändå tolka oron som ett tecken på att deras politiska vision håller på att besannas.

Det som kanske är mest intressant i texten är egentligen inte vänster eller höger, utan frågan om hur intellektuella förhåller sig till vrede och kaos.

Du nämnde för en stund sedan föraktet för ”bourgeoisin” och ”småborgaren”. Det finns en lång tradition där det ordnade vardagslivet ses som något futtigt eller moraliskt tvivelaktigt, medan revolten framstår som äkta, levande och historiskt betydelsefull. Den hållningen har funnits hos delar av vänstern, men också hos nationalistiska, fascistiska och andra revolutionära rörelser på högerkanten.

Därför tror jag inte att det mest intressanta i Cwejmans text är att den handlar om vänster mot höger. Jag tror att den handlar om något du själv ofta återkommer till när vi talar om litteratur:

Vad händer när människor börjar älska själva dramat mer än de människor som drabbas av det?

Det är en fråga som finns hos Lessing. Den finns hos Dostojevskij. Och den finns, om än i politisk form, i Cwejmans text. Han verkar mena att vissa aktörer ser den revolutionära möjligheten där andra ser sönderslagna butiker, rädda människor och ett samhälle som förlorar kontrollen.

Och nej, efter att ha läst detta utdrag skulle jag inte beskriva Cwejman som någon som okritiskt ”stryker extremhögern medhårs”. Det här textutdraget handlar om kritik av en viss revolutionär vänster, men det säger i sig inget om att han skulle vara överseende med högerextremism. För det skulle man behöva läsa hans övriga texter och bedöma dem på samma sätt som den här artikeln: utifrån vad han faktiskt skriver.