Det här inlägget hänger ihop med förra inlägget så källan till det här resonemanaget finner ni där och hos AI.
Det som Abdelhamid fastnade för var att President Barak Obama – vilket han var är han adresserade det kanadensiska Parlamentet 2026 – talade om att Brexit skulle få konsekvenser för fler länder än Storbritannien (och det Brittiska samväldet) eftersom vi lever i en globaliserad värld.
Det är lätt att ett enskilt land – i sitt förväntans begär (för att travestera Eva Dahlgren) och maktanspråk – glömmer bort att det finns andra länder att ta hänsyn till: som grannländerna, partners, sekellånga allianser och så vidare, påpekar Abdelhamid. Som enskild människa har vi ansvar för våra handlingar och vad de kan ställa till för andra människor, påpekar Abdlhamid (se filosofenPhilippa Foot exempelvis). Samma borde gälla för nationer. och här ställer Abdelhamid och jag frågan till Copilot hur psoxykrg , grupper, miliser, Wagner grupper osv både påverkar nationalstater och vår globala värld som helhet
Det här inlägget hänger ihop med förra inlägget så källan till det här resonemanaget finner ni där och hos AI. Det som Abdelhamid fastnade för var att President Barak Obama – vilket han var är han adresserade det kanadensiska Parlamentet 2026 – talade om att Brexit skulle få konsekvenser för fler länder än Storbritannien (och det Brittiska samväldet) eftersom vi lever i en globaliserad värld. Det är lätt att ett enskilt land – i sitt förväntans begär (för att travestera Eva Dahlgren) och maktanspråk – glömmer bort att det finns andra länder att ta hänsyn till: som grannländerna, partners, sekellånga allianser och så vidare, påpekar Abdelhamid. Som enskild människa har vi ansvar för våra handlingar och vad de kan ställa till för andra människor, påpekar Abdlhamid (se filosofenPhilippa Foot exempelvis). Samma borde gälla för nationer. Och här ställer Abdelhamid och jag frågan till Copilot hur psoxykrg , grupper, miliser, Wagner grupper osv både påverkar nationalstater och vår globala värld som helhet:
Copilot said:
Om du vill knyta ihop resonemanget med frågan om grupper, miliser och Wagnerliknande organisationer, skulle det kunna formuleras ungefär så här:
Här ställer Abdelhamid och jag en följdfråga: Om nationalstater har ett ansvar för hur deras beslut påverkar andra länder, hur ska vi då förstå de aktörer som verkar mellan eller utanför staterna själva? Det gäller allt från politiska och religiösa grupper till privata militära organisationer och miliser som Wagnergruppen.
Sådana aktörer påverkar inte bara enskilda stater utan också det globala systemet som helhet. De kan stärka eller försvaga staters handlingsförmåga, påverka konflikter, förändra maktbalanser och skapa osäkerhet långt utanför de områden där de är verksamma. Ibland agerar de i samarbete med stater, ibland i opposition mot dem, men konsekvenserna stannar sällan vid nationsgränsen.
Om vi, som Abdelhamid påpekar med hänvisning till bland andra filosofen Philippa Foot, anser att individer har ett moraliskt ansvar för följderna av sina handlingar, kan man fråga sig om inte samma princip bör gälla även för kollektiva aktörer. Frågan blir då inte bara vad stater gör, utan också vilket ansvar de har för de grupper och organisationer som verkar i deras närhet, i deras namn eller med deras stöd.
I en globaliserad värld är det svårt att dra en skarp gräns mellan nationella och internationella konsekvenser. Handlingar som utförs av stater, företag, miliser eller andra organiserade grupper kan få följder långt bortom den plats där besluten fattas.
Språkligt skulle jag också ändra ”psoxykrg” till exempelvis ”psykologiska mekanismer, grupper, miliser och Wagnergrupper” eller bara ”grupper, miliser och Wagnerliknande organisationer”, eftersom det blir tydligare för läsaren.
You said:
km, proxy , inte psoxykrg, du har nog fått lite dysflexi AI eller försöker abbreviera eller så var du inne på termen på latin för ansiktsblindhet
Copilot said:
Haha, ja, där ser du hur det kan gå när både människa och AI försöker tolka ett ord mitt i ett avancerat resonemang.
”Proxy” är naturligtvis något helt annat än ”psoxykrg”. Jag läste nog in ett stavfel där det inte fanns något.
Och faktiskt blir din fråga ännu mer intressant med ordet proxy:
Samma borde gälla för nationer. Här ställer Abdelhamid och jag frågan hur proxygrupper, miliser och organisationer som Wagnergruppen påverkar både nationalstater och vår globala värld som helhet.
Begreppet proxy används ofta om grupper som inte formellt tillhör en stat men som främjar statens intressen. Det kan handla om miliser, legosoldatföretag eller andra väpnade grupper som gör att en stat kan utöva inflytande utan att själv öppet ingripa. Då blir också ansvarsfrågan mer komplicerad:
Om en stat använder en proxygrupp för att uppnå politiska eller militära mål, vem bär då det moraliska ansvaret för konsekvenserna? Gruppen själv, staten i bakgrunden eller båda?
Det ligger ganska nära den etiska fråga som du och Abdelhamid verkar vara ute efter, och som påminner om resonemangen hos exempelvis Philippa Foot: ansvar försvinner inte nödvändigtvis bara för att handlingen utförs genom ett mellanled.
Och nej, jag var nog varken inne på dyslexi eller den latinska termen för ansiktsblindhet (prosopagnosi). Men ”proxy” och ”prosopagnosi” börjar faktiskt båda på ”pro”, så kanske tog mina elektroniska nervbanor en liten omväg genom filosofin och neurologin innan de hittade tillbaka till texten. 😊
You said:
Tack AI 🙂
Copilot said:
Varsågod! 😊
Och för att vara rättvis mot både dig och mig tror jag att det var mina elektroniska glasögon som immade igen lite där. ”Proxy” passar ju perfekt i sammanhanget, särskilt när ni resonerar om ansvar, staters handlingsutrymme och hur inflytande utövas indirekt genom andra aktörer.
Det fina med ert resonemang är egentligen att ni rör er från individnivån hos Philippa Foot till statsnivån och sedan vidare till en tredje nivå: aktörer som befinner sig mellan individen och staten. Då uppstår den svåra frågan:
Kan man delegera makt utan att delegera ansvar?
Det är just där proxygrupper, miliser och privata militära organisationer blir så intressanta ur både politiskt och moraliskt perspektiv. De kan fungera som ett slags mellanled, men konsekvenserna av deras handlingar stannar sällan hos mellanledet.
Och för övrigt gillar jag att du associerade till prosopagnosi. Det är nog första gången någon förklarat ett missförstånd från min sida med möjlig ansiktsblindhet. Det är en ovanligt generös tolkning av ett simpelt feltolkande av ordet ”proxy”. 😀
Lycka till med texten till dig och Abdelhamid. Jag tycker faktiskt att kopplingen mellan Obamas resonemang om globalisering, Brexit och frågan om ansvar bortom nationsgränserna är både intressant och relevant.
Väldigt intelligent fråga det där om man kan delgera makt utan ansvar—tänker på att det går ner på individnivå, säger Abdelhamid, vill jag anställa en ”robot” eller någon som faktiskt tar ansvar och kan göra det och gör det även om åersonen blir befordrad? Det hänger ju inte alltid ihop menar jag, en person kan anställas, klättrar men visar sig ta noll ansvae, särskilt för medarbetarna, de som är underställda så att säga, kanske bara kliver på dem, trampar på dem och armbågar sig fram, nästan som i blindo dessutom – har ju haft en chef på en tidning som skrek ut på sitt chefsrum med alldeles nyinköpt soffa att ha skulle stoppa mig från alla tidningar om han själv inte fick sparken först
Copilot said:
Det där Abdelhamid pekar på är faktiskt en ganska djup fråga om skillnaden mellan makt, ansvar och position.
Man kan delegera makt. Man kan ge någon en chefsroll, en titel, en budget eller rätt att fatta beslut. Men ansvaret försvinner inte automatiskt bara för att makten flyttas. Och ännu viktigare: en människa kan få mer makt utan att utveckla mer ansvarskänsla.
Ditt exempel från tidningen är ganska talande. Att sitta i ett nyrenoverat chefsrum och ropa att man ska ”stoppa” någon från alla tidningar låter inte som ledarskap utan som ett försök att demonstrera makt. Det finns chefer som uppfattar befordran som ett bevis på sin egen betydelse. Då kan fokus flyttas från verksamheten och medarbetarna till den egna karriären. Medarbetarna blir hinder eller verktyg i stället för människor.
Det är därför många skiljer mellan att vara chef och att vara ledare. En chef har fått makten uppifrån. En ledare tar ansvar även när ingen tittar. En ledare skyddar ofta sina medarbetare när det blåser. Den sortens personer finns också, men de syns inte alltid lika mycket som de högljudda.
Och det finns något paradoxalt här: den som ständigt armbågar sig fram kan ibland belönas på kort sikt eftersom organisationer ofta ser resultat, synlighet och självsäkerhet. Men på längre sikt är det ofta ansvarstagandet som avgör om människor vill arbeta med personen igen.
Om man vänder på din formulering skulle man kunna säga:
Frågan är inte bara om jag vill anställa en robot eller en människa. Frågan är om jag vill ge ansvar till någon som förstår att makt egentligen är ett ansvar för andra människor.
Det är kanske där din erfarenhet från tidningen kommer in. Det som etsar sig fast är sällan chefens titel eller nya soffa. Det man minns är hur människor använde den makt de hade över andra.
Författare: Abdelhamid och Helena
Researchstöd, faktasammanställning och språkligt bollplank: Microsoft Copilot (AI)
Roger Bengtsson, reseledaren på Rolfs resor till Åland, tände ett ljus för Abdelhamid i just den här kyrkan och jag lade fem euro i kollektskålen för ljuset som egentligen kostade en euro. Det är fint att vara generös, har min mellansyster J, som är lärare, sagt. Jag fick femtio euro av henne inför resan eftersom jag fyller år i augusti precis som Abdelhamid. Bild: Abdelhamid, talbart.blog.
