Hur ska jag kunna stoppa dem? frågade jag Elsie. Hur ska jag våga hoppa av, bli avfälling? Det syntes mig omöjligt. Jag tittade bedjande på henne.
Jag är inte Gud”, sa hon. ”Du måste plöja en egen väg, be Herren om hjälp. Det här din egen strid. Innerst inne just en inre strid. Din alldeles egna strid”.
Du måste ta den själv så du inte skyller på mig eller någon annan om det inte går som du önskar. Någon bättre bundsförvant än Gud finns inte. Vi är alla, om vi är troende vill säga, beroende av Honom, utelämnade till hans nåd. Jag tror att du vet precis vad du ska göra. Tids nog. Men naturligtvis är bästa tiden nu. Innan bröllopet har stått. Hon log uppmuntrande mot mig. Jag förstod att hon inte ville lägga sig i eller bli indragen. Och hon visste att jag måste vara hundra procent säker och övertygad och på det klara med vad jag ville om jag ville fly min prekära situation. Att inga dolda fantomsmärtor gav sig till känna när jag väl satt saker och ting i rullning.
”Du kan inte komma till mig”, sa hon. ”Det tror jag att du förstår”. Hon tittade oroligt på mig.
Jag nickade, med återhållen andning. Mitt hjärta blödde. Jag ville säga som det var, att jag inte förstod, men det var inte rätt mot henne att ge luft åt sådana tankar. Lufta sådana tankar.
”Jag har gett dig verktyg”, fortsatte hon. ”Nu är det upp till dig att göra bruk av dem. Slänga dem i famnen på dig kan jag inte, inte heller sätta spaden i handen på dig. Du måste ha urskiljningsförmåga nog att förstå just vilket verktyg som passar i vilken ände så att säga”.
Som om jag skulle bli klokare av det, men det här kanske var visdom, Herrens visdom förmedlad av den här kvinnan.
”Jag vill bli evangelist”, sa jag.
Kvinnan i brokadklänningen som satt i fåtöljen framför mig ryckte till, men fann sig snabbt.
”Det var värst”, sa hon. ”Du vet tydligen vad du vill”.
”Ja, efter att ha läst Edna O´Brien har alla tvivel skingrats. Jag vill också stå så på en flakvagn och predika om det så bara är för skogens fåglar och djur. Jag vill tala utifrån de teman som du så skickligt undervisat mig om och jag hoppas att Herren lägger orden i min mun så att de kommer ut på rätt sätt, som en välsignelse för dem som lyssnar. Att evangeliet i sanning blir ett glatt budskap.
Hon såg häpet på mig, ovan vid en sådan svada från min sida, men konstaterade sedan:
”Rätt så, rätt så”.
Men det var tydligt att hon fann mig något för rebellisk. Jag slog ned blicken och sansade mig. När det var dags att gå fick jag lust att kyssa henne på handen, men lät bli. Någon annan fick visa henne en sådan ömhetsbetygelse/ den ridderlighet som ankom henne. Efter ett hjärtligt men ändå något stelt farväl lämnade jag rummet och gick till köket där jag tog mig ut via köksutgången.
”Jag är med dig i hjärtat”, hade hon sagt, men hon var rädd. Jag lade märke till det genom hennes sätt att…Vi var alla rädda lite till mans för fanatikerna i Töreboda och bortom/ i Gemenskapen. De hade börjat samarbeta med nazisterna. Jag förstod det inte, samtidigt som jag förstod det. Det var en paradox.
Grevinnan Ursula von Stjärnbläsen. Jag störtade in i skogen och sprang. Tillfället hade uppenbarat sig. Stunden var kommen.
Alla övningar i den kalla stugan, på det kalla golvet under nätternas timmar hade tjänat mig väl.
Ursula var tydlig nog. Hon ville inte bli av med sina privilegier. De hade bestått genom århundranden och trots all bildning, kunskap och visdom var hon inte beredd att störta sig ut i det okända utan valde en mellanposition: att dra sig tillbaka när skottgluggarna i bröstvärnet blev synliga.
/Abdelhamd och Helena
