När jag berättar för Abdelhamid om inslaget med de numera två giganterna, Madeleine Albright och Condolezza Rice, som inte behöver någon närmare presentation, frågar han om det var före eller efter Julian Assange: 2022 ska youtubeinslaget ha spelats in, säger jag. Då är det efter, säger Abdelhamid och jag konsulterar AI:
Menar du någon särskild ”kupp” (coup) som förknippas med Julian Assange?
Ordet coup har använts på flera olika sätt om honom och WikiLeaks, till exempel:
- Publiceringen av de amerikanska krigsdokumenten 2010 (Iraq War Logs och Afghanistan-dokumenten), som vissa beskrev som en journalistisk ”scoop” eller ”coup”.
- Publiceringen av amerikanska diplomattelegram, kallad Cablegate, i november 2010.
- Påståenden om att WikiLeaks påverkade det amerikanska presidentvalet 2016 genom publiceringen av mejl från Demokratiska partiet.
Om du syftar på ett citat eller en specifik händelse där någon kallade något för Assanges ”coup”, skriv gärna hela uttrycket eller sammanhanget så kan jag ge exakt datum och bakgrund.
Abdelhamid har rätt. Det är efter.
Youtube inslaget med de båda ”giganterna” visas under rubriken ”Teach diplomacy” och Abdelhamid nmenar att världen behöver mer av ”old school diplomacy”, den som praktiserades – utövades om man vill – före fredsuppgörelsen i Paris – Versailles – i efter första världskrigets slut. Det gjordes fatala misstag enligt Abdelhamid, dels att diplomati enligt protokollet sås att säga sattes ur spel, dels att förloraren, Tyskland inte var medbjuden att sitta med vid förhandlingsbordet: det var första gången i världshistorien som inte förloraren fick sitta med: bara det ett etikettsbrott per se.
I youtubeinslaget berättar Condolezza Rice att hon var en i raden av alla dessa pianoilärarinnor (de flesta kommer från Ryssland, som Nathalia K och en från Vitryssland som varit gift med en kurd, var med i Via Nova ett kort tag och aspirerade på att få jobb på universitetscafeterian Humanisten– vilket Urban, Helen P och jag kunde konstatera att hon fått när vi hade vår bokcirkel där, min anmärkning)
I inslaget berättar Condolezza Rice att det var Madeleine Albrights pappa Josef Korbel som, när hon började studera internationell politik, öppnade upp diplomatins värld för henne, och Abdelhamid och jag kan känna igen oss i den där första intellektuella förtjusningen, nästan berusningen av att börja ”bygga skelett för intellekt” för att citera Lama Pema Wangdak, som vi vill försöka skriva fram genom Teas möte med den charmiga o c h superintellektuella karaktären Nicolaus.
Abdelhamid konsulterar COPILOT:
Vem var Josef Korbel, madeleine Albrights pappa
Copilot said:
Josef Korbel (1909–1977) var en tjeckoslovakisk diplomat, statsvetare och expert på internationella relationer. Han är kanske mest känd i dag som far till USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright.
Några viktiga punkter om honom:
- Han föddes i dåvarande Österrike-Ungern, i en judisk familj i det som senare blev Tjeckoslovakien.
- Under andra världskriget flydde familjen från Nazitysklands ockupation. De bosatte sig en tid i Storbritannien.
- Efter kriget tjänstgjorde han som diplomat för Tjeckoslovakien, bland annat som ambassadör i Jugoslavien.
- När kommunisterna tog makten i Tjeckoslovakien 1948 gick han i exil och emigrerade till USA.
- I USA blev han professor vid University of Denver och grundade en inflytelserik skola för internationella studier.
En intressant detalj är att hans student Condoleezza Rice, som senare blev USA:s utrikesminister under president George W. Bush, alltså studerade under samme man som var far till utrikesminister Madeleine Albright. Därmed utbildade Josef Korbel två framtida amerikanska utrikesministrar, den ena direkt och den andra indirekt genom familjeband.
Korbel skrev också böcker om Centraleuropa, internationell politik och konflikter. Han var särskilt engagerad i frågor som rörde demokrati, Sovjetunionen och små staters utsatta läge mellan stormakter.
En historiskt intressant aspekt är att Madeleine Albright länge uppfattade sin familj som huvudsakligen katolsk. Först som vuxen fick hon veta att hennes föräldrar ursprungligen hade judisk bakgrund och att flera släktingar hade mördats i Förintelsen. Detta hade Josef Korbel och hans hustru valt att inte tala öppet om med barnen under deras uppväxt.
Joyce carol Oates visste inte att hon hade judiskt påbrå har hon sagt
Copilot said:
Ja, det stämmer i huvudsak.
Joyce Carol Oates har berättat att hon inte visste att hennes mormor var judinna förrän långt senare i livet. Enligt intervjuer från 2019 fick hon kännedom om detta först efter mormoderns död, när en biograf började undersöka familjens bakgrund. Hennes mormor hade enligt Oates dolt sitt judiska ursprung efter att ha emigrerat från Tyskland till USA.vinnews+1
Oates sade bland annat att hon kände en stor förlust över att inte ha känt till denna del av sitt arv tidigare, eftersom hon upplevde att en del av hennes kulturella historia därmed gått förlorad. Samtidigt betonade hon att hon såg ett samband mellan mormoderns kärlek till böcker och den kulturella bildning som senare präglade hennes eget författarskap.thecjn+1
Det finns en intressant parallell till Madeleine Albright, som också först i vuxen ålder fick veta att hennes familj hade judisk bakgrund och att flera släktingar hade fallit offer för Förintelsen. I båda fallen handlade det om familjer som, av olika skäl, valde att inte föra vidare denna del av sin historia till nästa generation.
Så om du minns rätt är kärnan: Joyce Carol Oates visste inte under uppväxten att hon hade judiskt påbrå genom sin mormor.vinnews+1
Abdelhamid berättar att de båda kvinnorna som bägge varit USA:s utrikesministrar väl illustrerar i det korta inslaget att diplomati är en konst och en förmåga som inte alla har. Och att diplomati i allra högsta grad handlar om att stå på sina läromästares axlar; att det inte är en ”enmansshow”.
Abdelhamid drar sig minnes att han läste om fredsförhandlingarna i Paris som ledde fram till Versaillesfördraget att det var ovanligt många kineser, japaner och andra asiater och afrikaner som vid förhandlingsbordet fann sig sitta ansikte mot ansikte mot tidigare lärare vid de amerikanska prestigeuniversiteten, men att dessa svek när det kom till att kritan: de ville inte veta av någon specifik klausul om ”brown people” och särskild hänsyn till så att säga att inte en rasistisk världsordning inte blir legio (Abdelhamid ochjag ska konsultera AI strax). Vad Abdelhamid förstått var England redo, de hade också sina prestige universitet och Englands huvudförhandlare vid bordet var Lloyd George vars barnbarn eller brorsdotter, historikern Margaret Mcmillan skrivit väldigt mycket om just Versaillesfördraget, vad som föregick det och vad som föregick första världskriget. E n stor landvinning hade skett redan i slutet av 1800-talet, the abolishment av slaveriet. Men i USA hade rasismen börjat rikta sig inte enbart mot de svarta amerikanerna utan mot kineser, som kommit för att bygga järnvägen från Californien till Alaska och så vidare, mot japaner som arbetade inom jordbruk och fruktodling och så vidare, något som utgjorde tema i John Steinbecks romaner. Det fanns ett ”call” för varsamhet i luften, säger Abdelhamid, men många valde att slå dövörat till – och kanske i förlängningen var rädda för en ”gogolsk” vändning: att de forna slavarna skulle sätta sig upp som härskare och låta de forna ”härskarna” bli slavarna och så fortsätter det så: med otaliga maktskiften där forna slavar gör uppror, blir härskare, och härskarna blir slavar på nytt och så vidare. Istället för som Madeleine Albright och Condolezza pekar på i inslaget, poängterar Abdelhamid, söka konsensus, att ha tålamod och kunna samarbeta även med människor vars åsikter man tycker är obehagliga, vars värderingar man inte delar. Det för mig alltid tillbaka till jean Jaures och Olof Palme, säger Abdelhamid, och jag beundrar den amerikanska politiken i det att den kräver av sina politiker och presidenter att vara läskunniga: varje president måste ha skrivit minst en bok för att kunna väljas som president; det finns så mycket mellan raderna i en bok, så mycket på en boksida som aldrig skulle kunna rymmas i ett cv, i ett intelligenstest hur knasiga de än är, eller i en anställningsintervju oavsett hur lång tid den pågår, understryker Abdelhamid. Och jag får nästan torka svetten ur pannan för anställningsintervjuer har alltid, (almost), varit det mest fruktansvärda Abdelhamid vet, sagt i förtroende: Han föredrar att vara den som intervjuar.
Abdelhamid konsulterar sin COPILOT:
Jo, Ai Versaillefreden och den sk ”Brown klausulen som Japan ville ha med men inte fick..istället blevd et väl en ”deal” mellan Japan och Kina : kina avstod shandongprovinen et cetera
Copilot said:
Du tänker på den så kallade rasjämlikhetsklausulen (Racial Equality Proposal), som Japan drev vid Parisfredskonferensen 1919 efter första världskriget.
Japan ville få in en formulering i Nationernas Förbunds stadga som i princip slog fast att medlemsstaternas medborgare skulle behandlas jämlikt oavsett ras eller nationalitet. Förslaget fick stöd av en majoritet av delegaterna, men stoppades framför allt av motstånd från Australien och med visst stöd från USA och Storbritannien. Australiens regering var rädd att klausulen skulle undergräva den så kallade ”White Australia Policy”, som begränsade invandring från Asien.
När det gäller Shandong-frågan har du rätt att den hänger nära samman med detta.
- Före första världskriget hade Tyskland kontroll över rättigheter och koncessioner i den kinesiska provinsen Shandong.
- Under kriget erövrade Japan de tyska besittningarna där.
- Vid Versailleskonferensen beslutades att de tyska rättigheterna i Shandong skulle överföras till Japan, inte återlämnas direkt till Kina.
- Kina protesterade kraftigt och vägrade faktiskt att underteckna Versaillesfördraget.
Detta ledde till den berömda Fjärde maj-rörelsen i Kina 1919, en nationalistisk protestvåg riktad både mot västmakterna och mot den kinesiska regeringens svaghet.
Det skedde sedan en uppgörelse mellan Japan och Kina, men först några år senare. Vid Washingtonkonferensen 1921–1922 gick Japan med på att återlämna Shandong till Kina, samtidigt som Japan behöll vissa ekonomiska och järnvägsrelaterade intressen där.
Så om man förenklar:
- Japan fick inte igenom rasjämlikhetsklausulen 1919.
- Japan fick däremot stöd för sina anspråk i Shandong genom Versaillesfreden.
- Kina blev så missnöjt att man vägrade underteckna fördraget.
- Genom en senare uppgörelse 1922 återlämnades större delen av Shandong till Kina.
Det finns en viss historisk ironi här: Japan uppträdde 1919 som förespråkare för internationell rasjämlikhet samtidigt som landet självt försökte befästa sin makt över kinesiskt territorium. Därför har historiker ofta påpekat att Japans idealistiska argument och dess stormaktspolitiska intressen existerade sida vid sida.
Abdelhamid konsulterar AI:
slutet för slaveriet skedde väl med hjälp av en belgare som fick nog av hur Kung Leopold behnadlade de etniska kongoleserna
Copilot said:
Du tänker kanske på Edmund Dene Morel, men det är viktigt att skilja mellan två olika saker:
- Det transatlantiska slaveriet, som de flesta europeiska stater avskaffade under 1800-talet.
- Övergreppen i Kongostaten under Leopold II av Belgien kring sekelskiftet 1900.
Edmund Dene Morel var egentligen britt, inte belgare. Han upptäckte att skepp som gick till Kongo fraktade vapen och soldater dit men kom tillbaka lastade med gummi och elfenben. Det tydde på att handeln inte var frivillig utan byggde på tvång. Han blev en av de främsta kritikerna av Leopold II:s styre. Tillsammans med bland andra den brittiske diplomaten Roger Casement drev han en internationell kampanj som avslöjade tvångsarbete, massvåld och stympningar i Kongo.
Den kampanjen bidrog starkt till att världen fick upp ögonen för vad som skedde. Resultatet blev att Leopold II 1908 tvingades överlämna den privata Kongostaten till den belgiska staten.
Så man kan säga att:
- Morel och Casement bidrog till att avslöja och begränsa ett brutalt system av tvångsarbete i Kongo.
- Men de avskaffade inte världens slaveri, som till stor del redan hade förbjudits i de europeiska kolonialmakterna tidigare under 1800-talet.
- Däremot brukar kampanjen mot Kongostaten beskrivas som en av de första stora internationella människorättskampanjerna i modern tid.
Det intressanta är att Leopold II utåt motiverade sitt projekt i Kongo med att han skulle bekämpa slavhandel och ”civilisera” Afrika, medan kritikerna menade att hans eget system i praktiken utvecklades till en form av extremt tvångsarbete som kostade miljontals människor livet eller friheten. Det blev en av kolonialismens stora paradoxer.
AI, USa tog ju emot många judar efter andra världskriget, och judar fick fly dit på 1930-talet erdan och USA var den stat som kom Europa till undsättning, v ar f ö r har då judar i Amerika varit rädda för ller inte vetta att de var judar, var det inte talbart eller föddes en rädsla i och med MCCarthyeran? Något okänd Charta?
Copilot said:
Det är en mycket intressant fråga, och svaret är att det inte finns en enda förklaring.
För det första var USA aldrig helt fritt från antisemitism. Redan före Adolf Hitler fanns det social diskriminering mot judar i USA. Vissa universitet hade informella kvoter för hur många judiska studenter som skulle antas, vissa exklusiva bostadsområden och klubbar stängde dem ute, och välkända personer som Henry Ford spred antisemitiska idéer.
Dessutom tog USA inte emot så många judiska flyktingar från Europa under 1930-talet som man ibland tror. Invandringskvoterna var strikta, och många som försökte fly Nazityskland nekades inresa. Först efter kriget öppnades fler vägar för överlevande från Förintelsen.
När det gäller familjer som inte berättade om sitt judiska ursprung handlade det ofta om sådant som låg långt före McCarthy-eran. Många judiska immigranter från Östeuropa och Centraleuropa hade vuxit upp med pogromer, diskriminering eller direkt förföljelse. En del ville därför assimilera sig så fullständigt som möjligt i det amerikanska samhället. De bytte ibland namn, tonade ned religiösa traditioner eller talade inte med barnen om familjens bakgrund.
I fallet med Madeleine Albrights familj spelade Förintelsen sannolikt en viktig roll. Hennes föräldrar hade upplevt Nazitysklands förföljelser och kan ha velat skydda sina barn från ett smärtsamt arv.
I fallet med Joyce Carol Oates verkar orsaken snarare ha varit att hennes mormor själv dolde eller undertryckte sitt judiska ursprung efter emigrationen från Tyskland. Det var alltså en familjehistoria som gick förlorad över generationerna snarare än ett resultat av McCarthyismen.
Det fanns ingen allmänt okänd ”charta” eller lag i USA som förbjöd människor att tala om att de var judar. Däremot fanns det perioder av socialt tryck och diskriminering som gjorde att vissa familjer ansåg det klokare att smälta in än att betona sin särart.
Om man ser det i ett längre perspektiv är det faktiskt ganska vanligt. Inte bara judar utan även många med katolsk, armenisk, grekisk, samisk eller annan minoritetsbakgrund har ibland upptäckt först i vuxen ålder att familjen dolt delar av sitt ursprung. Ofta handlade det mindre om lagar och mer om rädsla, trauma, assimilering eller en önskan att ge barnen en ”enklare” framtid.
Ai, bildade inte Marianne Albright en kommission för kvinnor mot fascism eller något där Maud Olofsson, centerledaren ingick?
Copilot said:
Jag tror att du kan ha blandat ihop två olika saker.
Madeleine Albright var mycket engagerad i frågor om demokrati, kvinnligt ledarskap och kampen mot auktoritära rörelser. Hon var bland annat ordförande för National Democratic Institute och grundade nätverk för kvinnliga ledare. Hon skrev också boken Fascism: A Warning (2018), där hon varnade för moderna former av auktoritärt och fascistiskt tänkande.brookings+2
Däremot har jag inte kunnat belägga att hon bildade någon särskild ”kommission för kvinnor mot fascism” där Maud Olofsson ingick.thestateofwomen
Det som möjligen kan ligga bakom minnesbilden är att Maud Olofsson efter sin tid som svensk partiledare och minister engagerade sig i flera internationella nätverk för kvinnligt ledarskap och kvinnors deltagande i politik och näringsliv.thestateofwomen+1
Om du minns något mer, till exempel:
- ungefär vilket år det var,
- om det var en internationell kommission,
- eller om Hillary Clinton, Madeleine Albright eller någon annan amerikansk politiker var inblandad,
så kan jag försöka spåra exakt vilken organisation eller kommission du syftar på.
Källor
You said:
Tror att det var på Madeleine Albrights initiative
Copilot said:
Ja, det kan mycket väl vara det du tänker på.
Madeleine Albright var en av initiativtagarna till flera internationella nätverk för kvinnliga ledare efter sin tid som amerikansk utrikesminister. Särskilt känt är Council of Women World Leaders, ett globalt nätverk för kvinnliga stats- och regeringschefer. Hon var också engagerad i demokratiarbete genom National Democratic Institute.brookings
När det gäller Maud Olofsson har jag inte hittat stöd för att hon satt i någon särskild Albright-ledd ”kommission mot fascism”. Däremot var Olofsson aktiv i internationella kvinnliga ledarskapsnätverk, och det är möjligt att minnesbilden gäller någon av de organisationer eller råd där Albright spelade en central roll.thestateofwomen
Det finns också en annan möjlig förklaring: efter att Madeleine Albright publicerade boken Fascism: A Warning 2018 blev hon en mycket synlig internationell röst mot auktoritära och antidemokratiska rörelser. Många kan därför i efterhand associera hennes olika demokrati- och kvinnonätverk med en organiserad kamp mot fascism.wikipedia+2
Min spontana gissning är att du inte minns fel person, utan att det snarare rörde sig om ett kvinnligt internationellt ledarskapsnätverk eller demokratiinitiativ kring Madeleine Albright, snarare än en formell ”kommission mot fascism”.
Om du vill kan jag försöka spåra exakt vilken grupp där både Maud Olofsson och Madeleine Albright kan ha varit engagerade.
Källor
You said:
Vilka nätverk var är Maud Olofsson engagerad i då?
Copilot said:
Maud Olofsson har efter sin tid som svensk näringsminister och centerledare varit engagerad i flera nationella och internationella nätverk, framför allt kring ledarskap, företagande, landsbygdsutveckling och kvinnors representation.
Några exempel är:
- Hon har varit verksam inom olika internationella nätverk för kvinnliga ledare och politiker, där erfarenheter från regeringsarbete och näringsliv utbyts.thestateofwomen
- Hon har lyft fram sitt arbete med initiativ för att öka kvinnors inflytande i ledande positioner och nämns i sammanhang kopplade till kvinnligt ledarskap och mentorskap.thestateofwomen
- Efter politiken var hon ordförande för branschorganisationen Visita 2014–2022.wikipedia
- Hon har även deltagit i internationella konferenser och nätverk knutna till företagande, hållbar utveckling och demokratiskt ledarskap.thestateofwomen
Jag misstänker dock att det du tänker på kan vara något mer specifikt. Madeleine Albright var nära knuten till nätverk som Council of Women World Leaders och olika demokratiinitiativ för kvinnliga politiska ledare. Det är inte omöjligt att Maud Olofsson deltagit i något av dessa sammanhang, men jag har ännu inte hittat en källa som direkt placerar henne i en Albright-ledd ”kommission mot fascism”.brookings
Min spontana känsla är att du kanske minns en internationell grupp för kvinnliga statsråd, partiledare eller före detta regeringschefer, snarare än en organisation vars formella syfte var att bekämpa fascism. Efter att Madeleine Albright blivit en framträdande röst för demokrati kom sådana frågor ofta att flyta samman i mediernas rapportering.
Jag kan försöka gräva vidare efter eventuella direkta kopplingar mellan Madeleine Albright och Maud Olofsson i internationella kvinno- eller demokratinätverk.
KällorVilka källor styrker detta?Sök efter Maud Olofsson i Albrights nätverkKontr
/Bouazza Laouchine, Abdelhamid och Helena med hjälp av AI
I arbetet med denna artikel har Abdelhamid och jag använt AI i betydande omfattning. AI-genererat material kan innehålla fel, förenklingar eller omstridda tolkningar. Texten bör därför läsas med ett källkritiskt förhållningssätt, och läsaren rekommenderas att själv granska de ursprungliga källorna.
Länge leve demokratin – 1. Hotet inifrån | SVT Play
Länge leve demokratin – 2. Det osynliga folket | SVT Play
Länge leve demokratin – 3. Den nya makten | SVT Play
Från youtubekanalen ”Masterclass”:
”About MasterClass:
MasterClass is the streaming platform where anyone can learn from the world’s best. With an annual membership, subscribers get unlimited access to instructors and classes across a wide range of subjects. Stream thousands of lessons anywhere, anytime, on mobile, desktop, and TV”.
Länkar och tips:
