Utskrift Ett. 30 Juli
Jag tvingas inse att Rita, min bästis, menar allvar när hon säger att hon lämnar stallet och ridningen. Men att hon drar sig undan även mig…. Långsamt försöker jag utforska världen utan Rita vid min sida. Hitta nya vänner och sammanhang. När Rita ringer och vill återuppta kontakten vet jag inte först om jag vill, men efter att ha lyssnat hela sommaren på Lottas halvhjärtade försök att resa till USA ger jag efter. Hennes försåtliga antydningar om Bosse och att hon skulle ha något slags patent på honom gör mig brydd, och innerst inne arg. Jag vill hjälpa Rita ur hennes förhållande med Bosse, men Rita betackar sig. Än en gång står vi vid en skiljeväg.
Och just som jag äntligen känner mig frigjord och fylld med energi. Det var ren lättnad att ha löst upp bandet mellan mig och Rita.
”Vi ses nog aldrig mer”, tänkte jag, ”men jag har tydligen fel”.
Men jag var suverän i min vänskap med Rita. En känsla jag inte förstod förrän den var över. Den är borta nu.
Jag övermannas av ett minne.
Hon föll mig om halsen. Jag puttade försiktigt på henne. Det var för intimt. Jag hade aldrig kramats mycket, varken vad det gällde Rita eller någon annan tjejkompis. När vi var yngre brukade vi kittla varandra på ryggen. Men någon gång i trettonfjorton års åldern var jag inte längre bekväm med det. Jag fantiserade om att det var Axel som låg bredvid i stället. Som låg vänd mot min rygg och kittlade eller strök mig över ryggen med långa svep. Men mitt i kittlandet reste jag på mig och satte fötterna i golvet.
”Vad är det? Blev du loppbiten eller något? Mitt hjärta dunkande på medan Rita skrattade allt hjärtligare.
”Jag kom på en sak”, improviserade jag. Jag lovade mamma att handla.”
”Och”?
”Jag kom på det nu”.
”Verkligen”? Ritas misstrogna blick mötte min.
”Ja, hon behövde batterier till sin väckarklocka”.
Rita muttrade något om att alla affärer var stängda så här dags. Sedan svepte hon täcket om sig och iakttog mig när jag i all hast drog på mig jeansen igen, följt av t-shirt och tröja.
”Du är rädd. Jag känner det. Rädd för närhet”. Jag har sett det så många gånger. Vem är det som du går så stora lovar runt?
Jag viftade bort hennes påstående med ett kort skratt.
”Nej, Rita, nu är du ute och cyklar. Förresten, var är min cykelnyckel”?
”Under sängen”. Den föll ur din ficka. Börjar du få dålig hörsel?
Jag böjde mig ned och kikade. Där låg den.
”Kan du inte bara lägga dig i andra sängen? Måste du rusa hem mitt i natten?”
Jag gick fram till fönstret. Jag hade gärna stannat, men jag var klarvaken. Jag behövde röra på mig. Inte ligga och stirra i taket.
Jag skakade på huvudet och log.
”Nej”.
”Jo”.
Därefter smög jag ut ur hennes rum för att inte väcka hennes föräldrar.
”Du behöver en kille. Rita kom efter mig.”
”Kille. Pyttsan.”
”Jag gjorde motstånd mot tanken på att vara hennes riddare så fort Bosse stuckit iväg ut med sina kompisar. Att i vått och torrt stå vid hennes sida och vara ädel och högsint. Jag blödde inifrån, hur kunde hon inte lägga märke till det? Jag var en droppe vatten som hängde vid taknocken. Jag behövde hennes varma blick på mig, den uppmuntran hon gav. Inte den här skräckslagna och desperata varelsen. Men jag besinnade mig. Stod ut med att hon grät mot min axel och jag klappade henne försiktigt på ryggen. Mindre och mindre tafatt. Till slut kramade jag henne hårt och drog mig sedan bort från henne.
”Kom med mig”, sa jag. ”Vi släcker ner baren. Du behöver inte vara servitris här varje kväll”
”I det här förfallet” hade jag velat tillägga, ”men det skulle Rita ta som en pik”.
”Du är oförbätterlig”. Hon blev på gott humör och lade armen runt min hals. Hon luktade Barnängens deodorant och svett. Ett örhänge fattades. Jag strök henne hastigt över kinden. Men jag var obekvämt med det. Det skulle hennes föräldrar göra. Kanske hennes kille. Inte jag. Det är de som beskyddar, tröstar. Men det fanns bara vi. Bara jag till hands. Jag visste inte att jag var så konservativ, så stel, lat och inordnad i en patriarkal världsordning. Något gjorde uppror i mig, men det fanns bara vi. Inga andra. Jag var som en moder, omslutande och tröstande. Så van vid hästar att jag blev förvånad över hur spenslig och tunn Rita hade blivit. Jag ville att Rita skulle bli omsluten av något större. Att hennes föräldrar skulle komma i sin bil eller till och med Bosse. Andreas borde i alla fall vara här och ta hand om sin dotter, samtidigt visste jag att döttrar behövde göra misstag på sitt eget håll. De kan inte bara räddas av sina pappor eller prinsar som kommer ridande på sina vita springare. Vara i väg från sina pappors vakande och beskyddande ögon. Snubbla, falla och gå i bitar. Själv ville jag ligga i redet och bli flygfärdig när det kändes rätt/lagom/tids nog. Inte som en kollektiv handling. Inte bara för att Rita hade hittat en ny värld. Men nu hade den öppnat henne, dyrkat upp henne och fått henne att brista.
Rita blev alldeles grön i ansiktet, satte handen för munnen och vrålrusade in på toaletten. Jag försökte hålla mitt eget illamående borta.
Hon torkade snabbt av sig med en snibb av handduken i ansiktet. Nu var hon redo att följa med.
Hon stängde dörren bakom oss utan att låsa.
”Måste vi inte låsa? undrade jag.
Hon öppnade ytterdörren igen och gick in. Kom ut med en nyckel som hon låste med och lade den sedan under dörrmattan.
Rädslan hamrade i bröstet. Rädslan för att Bosse skulle komma körande och se oss. Rycka oss till sig. Bullra och skratta och pallra upp mig som en panelhöna i ett hörn med sin hånfulla blick. Försöka undkomma snikna blickar och dregelvatten, medan Rita skulle finna sig i allt.
Sedan gick vi under tystnad, ut från gårdsplanen, ut på vägen. Jag visade Rita genvägen, vi följde den hem.
Jag vågade knappt tro på min lycka när Rita gick vid min sida igen. Stapplande men ändå. Trots att hon nyss nös och trevade efter cigaretter i sin ficka. Den var tom. Hon svor som en borstbindare och fick mig att gå över hela Göta älv-bron tillsammans med henne. Bron som var byggd av tyskar någon gång i slutet av 1930-talet. Vi gick småfrusna ända in till centrum. Det låg en nattöppet Preem mack precis invid brofästet på andra sidan. Där köpte hon Marlboro och jag föreslog att vi skulle ta bussen hem igen. Men Rita hade kommit på andra tankar. Hon ville gå på discot i Femman. Hon hade fått för sig att Bosse och hans kompisar var där och att de avsiktligt inte tagit henne med sig.
”Eller så är det på stället med go-go dansös.”
Jag skrattade åt henne, men blev snart allvarlig.
”Lägg av med de där dumheterna, Rita. Jaga inte rätt på Bosse. Han får stå sitt kast”.
”Jag ska bara kasta en blick på stället”.
Jag blev rasande.
”Rita”, skrek jag. ”Lär du dig ingenting? Kan du inte låta honom vara. Han är inte bra för dig.”
Det hade motsatt verkan. Hon blev bara mer bestämd. Halade upp sin fickspegel i ett etui av guld och svart sammet som hon vunnit i samband med ett tuppawareparty. Hon bättrade på mascaran mot natthimlen. Jag stod snett bakom henne och såg in i spegeln, den fångade så lite av det som var Rita.
Jag himlade med ögonen, hade ställt till med en scen. Men det slutade med att jag föll till föga inför hennes bedjande blick.
Vi gick längs Centralstationen och vek sedan av mot Brunnsparken. Rita fick genast syn på korvkiosken och styrde sina steg dit. Jag följde med. Jag hade alldeles glömt bort hur hungrig jag var.
Vi stod och åt varsin korv med bröd. Rita med både ketchup och senap på sin, jag med senap på.
”Jag kilar in på diskoteket”, sa Rita som stod och spanade på ingången till Femmanhuset på andra sidan vägen.
”Lova att stå kvar här. Jag är strax tillbaka”.
Jag såg tveksamt på henne. Strax kunde vara allt från fem minuter till en timme. Jag hade en viss vana vad det gällde Rita eftersom hon var min bästa vän. Och naturligtvis föll jag till föga. Igen.
”Men snabba dig,” tillade jag – för säkerhets skull.
Rita mumlade något. Jag följde hennes ryggtavla genom vimlet medan jag åt upp det sista av min korv.
En av de två killarna som jobbade i kiosken kom ut. Han tände en cigarett och drog några hastiga bloss. Han närmade sig mig och frågade vem jag höll utkik efter.
”Min bästis”.
”Ingen kille”?
”Nej”. Jag kunde inte låta bli att le åt hans fråga. Så blev jag varse honom på riktigt, hur påtaglig hans närvaro var. Röken som slingrade sig runtomkring oss och nästan förband oss.
”Jag slutar snart”, sa han. ”Vänta på mig.”
Vänta? Jag kikade mot ingången till Femmanhuset igen. Ingen Rita i synfältet. Bara Akademibokhandelns svagt upplysta fönster. Jag såg upp mot klockan på fasaden till gallerian. I helsike heller att jag skulle vänta. Jag började röra mig därifrån. Arg på både Rita och mig själv. Arg på mig själv också för att jag smet från killen i kiosken. Tänk om han var annorlunda, och inte alls som Ritas Bosse? Hur skulle jag kunna veta att han inte var gudomlig?
Lotta, Patrik och Stubbe stod i rökrutans mitt. Lottas mamma var städerska som min. Fast hon städade på mentalsjukhuset Lillhagen. Oförarglig människa, dumsnäll skulle de säga. Killar som Patrik styrde och ställde med henne som de ville, respekt var det sista de visade henne. De beviljade henne ingen värdighet: tillskrev henne ingen värdighet, de lät henne kräla i stoftet. Kräla i gruset var vad hon gjorde för att tillfredsställa deras minsta nyck: skaffa cigaretter, sitta med när de krökade och säkert tjatade de till sig sex också när ingen annan fanns till hands. Jag fattade inte hur en tjej kunde ge upp sin värdighet på det sättet. Jag fattade inte varifrån hon fick all cynism, jag kände mig lillgammal i jämförelse med henne. Det var som om Lotta hade sett och genomlevt det mesta. Hon hade skinn på näsan som mamma skulle säga. Jag såg hur Lotta drog upp ett cigarettpaket och delade ut cigaretter till de båda killarna som hastigt stoppade ner dem i sina egna paket. Sedan vände de Lotta ryggen och gick ner mot centrum med alla dess caféer. Jag ville springa fram till Lotta och be henne vara rädd om sig, akta sig för killar som Patrik och Stubbe som bara ville utnyttja henne för sina egna själviska syften. Att de satsade på andra kvinnor när det kom till kritan. Men jag kvävde impulsen, lät ilskan som genomfor henne kylas ned. Lotta skulle ändå inte lyssna, tjejer som hon fick göra sina egna dyrköpta erfarenheter tills de kunde genomskåda en viss sorts män: grova och sluga, men fortfarande med pormaskar och mammas gossar. Det senare skulle de ha svårt för att växa ur.
Hon följde planen att ta sig till Birkahemmet igen och be Axels mamma om att få se Birkahemmet från insidan. Hon svalde klumpen i halsen och började gå allt medan axelväskan dunsade mot höften, som om det var en del av en späkning. En slags botgöring för sin krassa blick på de jämnåriga i rökrutan. Hennes mamma hade varit i hennes ålder när hon födde henne. Hos tjejer som Lotta låg killintresset på topp i gymnasieåldern och hon var ute minst ett par gånger i veckan och skolkade från varje gymnastiktimme, och kom med genomskinliga lögner om allt från ont i magen till att hon hade blivit av med sina nycklar och måste leta efter dem. Sedan kunde man se henne på Welanders konditori på vägen hem. Hon var så trött på att ständigt höra om andra tjejers cykel. Det blev för kroppsligt, för invaderande. Som allt var kött, essentiellt och rymd inte fanns. Bara kretsandet kring det kvinnoblivande som hos de flesta av dem var i full gång (eller skulle hon säga blom?) och killar. Det stod henne upp i halsen. Hon var ju trots allt inte där. Ändå hände det att hon betraktade dem avundsjukt när de krängde på sig sina behåar, inte utan en viss stolthet och med ett handlag som var naturligt. Hon hade blandade känslor inför vad hon såg, äckel och avsmak. Kroppen var något som skulle tuktas, inte spilla över i former och ta plats.
”Oroa dig inte”, sa Rita. Hon var den enda som förstod henne.
”Utan vi vet ordet av är vi där”.
OBS. Diskutera med Anna-Carin S:(om det blir för stort fokus på det kroppsliga, på kvinnoblivandet)
Jag vill aldrig vara där, tänkte jag när Rita avslutat sin mening. Jag vill inte bli okänslig, förlora min förmåga att likt en kameleont smälta in i bakgrunden. Bli ett med väggen. Inte ha några bröst i vägen, det första som syns av mig. Bröst skulle göra det omöjligt att fortsätta vara pojkflicka. Hon ville inte degraderas, förpassas till att bli en varelse som det var fritt fram att tafsa på och tilltala med könsord: att reduceras till en sådan beklaglig varelse hade hon ingen som helst lust till. Hon ville inte bli som sin mamma som blev med barn när hon själv knappt hade hunnit växa ur barn(a)skorna.
”Barn flyger bara inte på en”, hade Rita sagt en gång när jag vädrat min oro, låtit spökena fara ut ur garderoben. ”Det duger inte ens med Storken längre. Ändå kände jag mig rodnande och försagd inför Rita. Som om skammen över att min mamma fått barn så tidigt satt sig fast i mitt rotsystem: fortplantat sig till mig också. Inte för att det fanns någon risk. ( lite väl mycket ”killbacillskräck a la Viveka Lärn kanske) Aldrig i livet att hon skulle ge sig i lag med killar.
Eller var det Birkahemmet som spökade? Jag ringde på och bad att få tala med Merete, Axels mamma. Det var viktigt tillade jag, fast orden var överflödiga, den unga kvinnan som öppnat dörren var redan på väg bort genom korridoren som luktade en blandning av eter, jodsprit och bonvax. Merete dök upp som ett flaggskepp i dörren, ansiktet utåt för verksamheten.
Vad vill du?
Förlåt sa jag och försökte vinna tid, jag behövde nog formulera en bra ursäkt för att släppas in. Jag bytte fot, var redo att möta hennes bistra uppsyn.
Jag mötte Axel här för några veckor sedan och han berättade att du arbetade här och…
”Jaa,” hennes leende sprack upp i ett stelt leende och i och med det visste jag att jag redan hade ena foten inne.
”Skulle jag kunna få se mig om, se rummet där jag föddes”?
Hon kastade en blick bakom sig i korridoren och sa sedan att hon hade tid om en kvart…kunde jag sätta mig i personalens kök och ta en kopp kaffe så länge? Hon till och med hällde upp upp kaffet åt mig ur en termos i gult och blått. Sedan försvann hon nästan ljudlöst och jag nästan ångrade att jag tagit mig för att ta mig hit ut igen.
Tänk om inte Rita ville veta av mig om hon fick reda på att min pappa inte hade velat veta av det barn han satt till världen? Ovälkommen som jag var när det kom till honom, ovälkommen och ett stort besvär. Utom för mamma och Magda. Min mamma älskar verkligen mig. Så mycket visste jag. Men ibland blir jag alldeles tom i huvudet, kan inte tänka en vettig tanke när jag begrundar fiendskapen mellan mamma och mina morföräldrar. En oförklarlig ångest griper om hjärtat när jag tänkte i det här banorna och då vågade jag snudda vid tanken att kanske inte ens Jesus älskade mig.
Jag slängde Magdas anteckningshäfte i golvet i det lilla pentryt. Ångrade mig och tryckte dem ömt mot bröstet. Tårarna trillade ner för kinderna på mig. Jag blev stående i kökets dunkel ett långt tag. En värme började sprida sig runt hjärttrakten, som om anteckningsböckerna i sitt lena skinn alstrade den. Som en stilla vädjan eller en bön till livets själv, tryckte hon dem ännu tätare mot sig och lyssnade till hjärtats skälvande slag. När Merete äntligen kom tillbaka hade jag druckit ur kaffet och olovandes tagit ett par Mariekex ur paketet bredvid den vita brödburken som stod på den dukförsedda arbetsbänken. Jag var redo att möta mitt späda förflutna.
*Scen från Teas sommarjobb:
Klockan sju prick var jag ombytt och redo för jobbet. Jag bytte några ord med sticktanterna som hällde kaffe ur sina termosar ner i rejäla muggar med klisterremsor med deras namn på. De gillade att ta sig en kopp i godan ro innan slitet på avdelningarna drog igång.
En av dem, Bettina, visade mig morgonrutinerna. Den här första dagen skulle jag gå bredvid henne, sedan skulle jag klara sig själv. De andra fanns ju ändå till hands. Jag smålog mot de gamla medan hon visade mig morgonrutinerna. Dagen blev en lång uppvisning i hur jag skulle vända på de gamla, hantera bäcken och scheman över när de gjorde sina behov, fick sitt laxermedel et cetera. Jag försökte memorera de gamlas namn medan vi färdades nerför korridorer, ut och in ur enskilda rum och salar.
Nästa dag efter att frukosten blev jag tillsagd att duscha alla på en av salarna som jag tilldelats ansvar för. En av männen, Edvin, vägrade bestämt.
”Nej, jag duschar inte”.
Han skakade på huvudet och knep ihop munnen.
Jag började lirka med honom och förklarade att det var min första dag på jobbet och att jag ville göra ett gott intryck på de andra biträdena.
Inte tänker du väl låta mig bära hundhuvudet i dag? frågade jag honom med glimten i ögat.
/Det är min första dag på jobbet. Inte tänker du väl göra bort mig genom att vägra duscha? Jag vädjade. Såg in i hans skiffergrå ögon som stirrade ogillande på mig.
”Vilket var ditt första jobb”? frågade jag.
”Skogen”, kom det blixtsnabbt.
”Se där. Inte gick det väl an att komma och säga att du inte fällt alla träden som du skulle”?
Jag hade fått hans öra. Han lyssnade uppmärksamt på vad jag sagt, och följde sedan, om än motsträvigt, med ut i duschrummet. Han muttrade så fort jag slog på duschen.
”Jag ska bara se till att vattnet är ljummet innan jag börjar”, sa jag. ”Det här ska nog bli bra ska du se.”
Han gick in i duschen och ställde sig under strålen. Försiktigt började han tvåla in sig själv.
När hon sett till att alla fyra på salen duschat och fått på sig rena kläder gick hon ut i personalrummet där Erika och Marietta satt.
Marietta höjde på ögonbrynet. Erika och hon såg märkbart förvånade ut.
”Inte Edvin väl”? sa Marietta
”I synnerhet Edvin. Men han tog god tid på sig”.
Marietta och Erika såg på varandra och brast ut i skratt.
”Det var som attan”, sa Erika. ”Bra gjort”.
”Edvin duschar inte,” inflikade Marietta. Han har inte gjort det på hela den tid jag varit här. Han knallvägrar. Vad har du gjort med honom egentligen”?
”Nybörjartur”, sa jag och gick därifrån. Inombords var det inte utan att jag kände mig stolt över sig själv, och skänkte en tacksam tanke till Edvin.
*Scenbyten pågår:
Men så såg jag henne (RITA) bakom ratten på en vräkig bil med skylten övningskörning på. Hennes solglasögon svarta och enorma. Just sådana solglasögon som jag hade provat med Lotta men tvingats försmå för de var för dyra. Jag fick nöja mig med ett par mer modesta. Men att i och med sommarjobbet tjäna så mycket pengar var berusande; en slags frihetskänsla. Inte bara för att jag skulle kunna köpa Ritas häst Stella som hon hade lånat ut till sin kusin, men för att jag kände mig vuxen. Vuxen och ansvarstagande. Jag hade flyttat upp en liga.
Jag fixerade blicken. Var det inte Ritas pappa Andreas som satt på Sommarverandans restaurang med en betydligt yngre tjej, en tjej i Ritas ålder? Han var väl inte otrogen? Kunde det vara möjligt? Jag bet mig i läppen. Jag ville lägga händerna framför ansiktet, ville inte se. Täcka för vad jag eventuellt såg. Eventuellt, för det var ju inte säkert att det var som jag fruktade. Jag insåg att det var löjligt att vilja värja sig. Men det var som om mitt rättspatos utsattes för ett slags övergrepp. Men resonerade jag, det var ju befängt att vilja värja sig mot något som framstod som ett övergrepp på min bild av den lyckliga familjen som Ritas familj i högsta grad personifierade.
Skakad avlägsnade jag mig så fort det bara gick från restaurangen och dess uteservering. Ett lätt illamående vällde upp inom mig och jag var tvungen att sätta mig på en bänk längre fram utan att förstå varför det tog mig så hårt. För det var inte bara för att jag kände Rita och hennes familj så väl utan för att jag själv lidit av mina föräldrars skilsmässa.
”Vad är det”?
Det var Katta som gående och slog sig ned på bänken bredvid mig, klädd som vanligt i kort kjol och pump som fick mig att vingla fram som om jag var berusad.
”Det är ingenting”.
”Inte”? Katta retades med henne. Det såg ut som om du såg ett spöke när du fick syn på Ritas pappa och hans nya.”
”Nya”? Det gick alldeles runt för mig och illamåendet gav sig till känna igen.
”Vet du verkligen inte”? Lotta såg förvånat på henne och jag kände sig dum.
”Vi har inte så mycket kontakt sedan Rita slutade i stallet”. Lotta verkade uppdaterad om det mesta.
Nej, jag har förstått det.
Hon lät det sjunka in. Andreas hade lämnat sin fru och Rita. Hur kunde han? Rita älskade sin pappa över allt annat på jorden och pappan avgudade henne. Hon fick inte ihop det.
”Jag fattar inte”.
”Det går nog inte att förstå”, menade Lotta. Och fortsatte:
”Har inte Rita berättat något alls? Det var ju i vintras någon gång, februari eller mars som han flyttade ut”.
Jag skakade misstroget på huvudet.
Hur kunde Rita? Varför i hela fridens namn? Men sedan stillade sig något inom mig. Plötsligt stod det klart för mig. Också det här med Bosse, varför Rita hade tagit sin tillflykt till honom och hans rivningskåk.
Det var som ett panorama hade brett ut sig framför mig. Äntligen förstod hon. Det var det här som hade plågat Rita så och som hon hållit inne med. Men varför? I stället hade hon sökt sig till Bosse syster och sedan hamnat i famnen på självaste brodern. För visst måste Rita ha gått upp i limningen? Hon avgudade sin pappa, såg upp till honom och det gjorde Vera också. Rita hade alltid framhållit hennes föräldrars lyckliga äktenskap och sagt att hon själv inte skulle nöja sig med mindre. Hon kände sig förmer än stackars mig som fick hålla till godo med skilda föräldrar, och som inte hade vuxit upp i ett sådant självklart, ljust och lyckligt hem. Hon var stolt över det och hade aldrig stuckit under stol med det inför mig. Snarast triumferat. Och ibland hade hon inte kunnat låta bli att tala hånfullt om mina föräldrar för att de inte förmått hålla ihop, som om de fattades någon kvalitet eller egenskap.
Jag hade inte vetat någonting, inte ett jota. Jag hade tappat ansiktet inför Lotta som utan vidare avläst hur chockad och förskräckt hon blivit. Min bestörtning låg i öppen dager.
”Han var otrogen med henne och ett tu tre lämnade han sin familj och flyttade in hos älskarinnan. Hon är visst hans sekreterare. Eller var”.
Jag såg det hela framför mig: Hur Rita hade kommit på sin far. Hon brukade sticka in på rektorsexpeditionen och be om pengar. Jag hade varit med vid ett par tillfällen.
Jag mådde illa på nytt, men denna gång för alla elaka tankar som jag tänkt om Rita. Allt dumt som jag tillskrivit och projicerat på henne. Jag hade bara gett upp på henne utan att på riktigt allvar bry mig om att ta reda på varför Rita hade dumpat alla sina planer och flytta till Bosse på Källsprånget: Gett upp stallet, hoppat av gymnasiet och lämnat mig, tänkte jag dystert.
”Jag är på väg till pizzerian” sa Lotta, vill du hänga med? Jag hoppade över lunchen i dag. Hon lade handen på sin stora mage. Tänkte banta men det är ju en dag i morgon också. Man kan alltid göra ett nytt försök”. Hennes ansiktsdrag ljusnade.
Tea såg in i Lottas ögon, undrade tyst för sig själv vad som dolde sig i dess bråddjup.
”Ja”, sa hon och följde efter Lotta. När jag tänkte efter så var jag också hungrig, och det kände skönt att inte sitta ensam och äta.
”Förresten har jag något som jag skulle vilja tala om för dig”, Lotta gav henne en hastig blick och hon anade något olyckligt hos henne.
Ritas uppförande är en enda revolt mot pappan, tänkte jag. En revolt. Hon gjorde det kanske på rent djävulskap i början. Sedan blev hon fast. Jag ville hämnas på min pappa, men gick i fällan själv. Ingen mår bra av att göra något som inte ligger i linje med dem själva. Det var något som Magda hade återkommit till. I själva verket var det sig själv som Rita gjorde illa för det liv hon levde eller genomlevde var inte det liv som hon hade tänkt sig, som hon pratat om och anförtrott sig till mig om.
Lotta beställde en Vesuvius och jag skyndade att beställa en pizza med ost och tomater.
”Öl”? Katta tittade lömskt på mig. Men jag skakade på huvudet. Där gick gränsen. Jag tänkte inte tappa fattningen, jag behövde min tankeförmåga intakt. För jag ville konfrontera Rita, avslöja att jag visste om hennes pappas otrohet och skilsmässan. Att jag sett igenom henne. Om jag hade det. Det var bara ett antagande, ett scenario som jag målade upp i huvudet.
”Rita är ihop med Bosse,” kastade jag fram.
”Jag vet”, sa Katta.
”De är så omaka”, fortsatte jag. ”Jag fattar det inte”.
Lotta gav upp ett frustrerat skratt.
/Abdelhamid och Helena
(utdrag ur ”Lejontrappan”)
Om Abdelhamid ben Ali-Fetsi och mig:
//Vi skriver för att berätta historier, inte för att bevaka dem bakom lås och bom. Därför delar vi ibland utdrag ur våra pågående manus. Vi ber dig som läsare att möta texterna med samma respekt som de är skrivna med. Orden, idéerna, karaktärerna och berättelserna tillhör författarna. Läs gärna, diskutera gärna, men kopiera inte och publicera inte vidare utan tillstånd.//
Abdelhamid och jag, (Abdelhamid och dr. Mostafa Hosseini har hjälpt mig i mitt samarbete med Elisabeth Katzmann- Punzi-Hansen, professor i psykologi vid Göteborgs universitet) har också medverkat i två vetenskapliga antologier:
Sites of Conscience – Elisabeth Punzi – Inbunden | Bokus
Lillhagen is still Elsewhere: Approaching a Dismantled Hospital: Elisabeth Punzi, Helena Lindbom, in Punzi E, Wächter C, och Singer C, (eds), Narrating the Heritage of Psychiatry, 2024.
https://sl.bing.net/driqMjBJQfQ
Abdelhamid ber AI ge en presentation: vem är rita tornborg
Copilot said:
Rita Tornborg är en svensk författare, litteraturkritiker och kulturjournalist, född 13 december 1926 i Johannesburg, Sydafrika. Hon växte upp i Polen och kom till Sverige 1943, där hon senare blev verksam som författare och recensent.wikipedia+1
Hon debuterade som författare 1970 med romanen Paukes gerilla och har skrivit flera uppmärksammade verk, bland annat:
- Hansson och Goldman (1974)
- Friedmans hus (1976)
- Salomos namnsdag (1979)
- Systrarna (1982)
- Rosalie (1991)wikipedia+1
I hennes författarskap återkommer ofta teman som:
- invandring och identitet
- judisk kultur och historia
- hemlöshet och rotlöshet
- mötet mellan olika kulturer i Sverigewikipedia+1
Utöver sitt skönlitterära arbete var hon kulturjournalist och litteraturrecensent på Svenska Dagbladet under många år. Hon har också tilldelats flera litterära priser, bland annat Doblougpriset 1995.wikipedia+2
Om du vill kan jag också ge en kort sammanfattning av hennes mest kända bok eller hennes betydelse inom svensk litteratur.
Källor
You said:
doblougpriset vad ärd et
Copilot said:
Doblougpriset är ett prestigefyllt litteraturpris som delas ut av Svenska Akademien till framstående svenska och norska författare. Priset instiftades genom en donation från den norske affärsmannen och boksamlaren Birger Dobloug.wikipedia
Priset ges för ett betydande författarskap, inte för en enskild bok. Många välkända nordiska författare har fått utmärkelsen genom åren. Rita Tornborg tilldelades Doblougpriset år 1995.wikipedia+1
Kort sagt: Doblougpriset räknas som ett av de finare litterära priserna i Norden och är ett erkännande av en författares samlade insatser inom litteraturen.wikipedia
KällorVilka fler
Denna artikel är en sammanfattning och tolkning av ett originalverk. Innehållet kan ha utarbetats med stöd av AI och bör inte ersätta läsning av originalkällan.
