Det är intressant hur en del människor tjänar pengar på att manipulera och lura andra. Kvinnan bakom pseudonymen ”Anja” berättar bland annat i Kaliber, 30 maj, 2022, hur hon utpressar och bedrar män genom att ge sig ut för att vara en ”Nabovsk Lolita” – en minderåring som knappt kan prata rent. Men när hon låter sig intervjuas är hon idel rationalitet: kallhamrad, cynisk och tycker hon är i sin fulla rätt att bedra dem som ringt på hennes nummer, varit inne på hennes hemsida och så vidare.
”Jag åker inte fast,” säger hon i Sveriges radios ”presentationstext” av programmet och (?) antyder att hon även kan manipulera poliser – eller är det min tolkning som är för skev?
Ansvarig utgivare för programmet är Sabina Schatzi.
En liknande lyssning är ”Brottsutredarna”: Romansbedrägerierna – Ingen hjälper en bedragen, del 3/3.
I slutet av programmet frågar intervjuaren ”den fejkade rösten Anja” om hon inte mår dåligt av att utpressa familjefäder som själva har små barn, minderåriga eller flickor i tonåren.
Nej, svarar pseudonymen Anja. De som ringt henne i god tro eller chattat med henne i tron att hon är långt över nitton år -tjugo år får stå sitt kast, enligt Anja. och det är lätt att börja kasta sten på män, särskilt om de ringer runt och chattar med med familj och småbarn hemma. Då är något på tok i samhället och ”far” och ”mor” hedrar inte sina barn; Guds bud kräver respekt även för barnen; respekten ska inte enbart gå i en riktning från barn till föräldrar utan föräldrar till barn.
I sin senaste Helena Herbert-deckare berör etikern och författaren Ann Heberlein någon om tidens dejtande : svajpandet efter drömkvinnan- eller drömmannen. Har man tur som Så möter man honom eller henne på trösklen därhemma, som journalisten och TV-reportern Elisabeth Höglund som blev kär i snickaren som kom hem till henne – eller om det var en rörmokare. Författaren Maria Maunsbach lär också ha mött ”ödet” i en flyttkarl som kunde ställa mer än möbler på plats i henens lägenhet eller hus om man får tro vad hon själv berättat i intervjuer.
varför åker en kviinna som ANhja inte fast?
Copilot said:
Om du menar en specifik kvinna som du kallar ”Anhja”, så vet jag inte vem det är och vill inte spekulera om en privatperson.
Mer generellt: människor som begår bedrägerier eller förskingring ”åker inte fast” direkt av flera möjliga skäl:
- Brotten kan vara svåra att upptäcka.
- Personen kan ha en förtroendeposition som gör att få ifrågasätter det som sker.
- Interna kontroller kan vara bristfälliga.
- Det kan ta lång tid innan någon reagerar på avvikelser.
- Det krävs bevisning för att polis och åklagare ska kunna väcka åtal.
I flera uppmärksammade kommunala fall har bedrägerier pågått under flera år innan de upptäckts, just därför att personen haft ansvar för system eller utbetalningar och samtidigt åtnjutit stort förtroende.svt+1
Om du syftar på ett särskilt rättsfall eller poddavsnitt du lyssnat på kan du gärna berätta lite mer om det, så kan jag försöka hjälpa dig att identifiera vilket fall det var.
Källor
You said:
aliber om hur jakten på pengar gör Anjas affärsidé om bedrägerier och utpressning till en vinstmaskin i miljonklassen och om hur ansvariga handfallna tittar på och ständigt ligger steget efter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Anja” heter egentligen något annat. Hennes röst är utbytt, och en annan person spelar henne på Kalibers bilder. Mot anonymitet berättar hon hur hon levt på att manipulera, lura och utpressa män på miljontals kronor under de senaste tolv åren. Det började i tonåren. Anja bestämmer sig för att lura en äldre man som hon kommer i kontakt med på en telefondejting-linje. Dagen efter överför mannen flera tusen till henne, bland annat så hon kan köpa en tågbiljett hem till honom. Men Anja tar ut pengarna och blockerar hans telefonnummer. – Det gick så fort och jag fick så mycket pengar, jag kände bara herre gud vad enkelt det var, jag kan ju göra det här igen. Fått flera miljoner genom romansbedrägerier och utpressning Och det gör hon. Anja lär sig att både råna män, skaffa hållhakar, och utpressa så männen inte anmäler. Idag lurar hon män genom det som kallas romansbedrägerier. Anja träffar män och ljuger om olika situationer hon behöver pengar för, och i många fall sätter männen över dem. – Det är bara skådespeleri. Allting. Ingenting jag säger till dem kommer från hjärtat. Jag ljuger så mycket jag bara orkar. Anja har lurat sig till flera miljoner under åren. Hon säger att hon är beredd på att en dag åka fast, men säger också att den risken är minimal. – Det är svårt, det är jättesvårt för dem. Jag ligger flera steg före. Före bankerna, före polisen. ”Bara bankerna kan få stopp på henne” När männen själva inte anmäler till polisen, kommer hennes brott aldrig till polisens kännedom. – Ja, det är bara bankerna som kan få stopp på henne om inte nån målsägare till slut kliver fram, säger Björn Sidenhjärta, förundersökningsledare vid bedrägerigruppen i Polisregion Mitt. Bankerna ska övervaka transaktioner och be om underlag när oväntade summor sätts in på konton. Anja har ingen registrerad inkomst, och får regelbundet stora summor insatta på sitt konto. Vad vi kan se har bara en bank under ett tillfälle de senaste tolv åren ifrågasatt var pengarna kommer ifrån, men sedan nöjt sig med påhittade svar och kontot kunde fortsätta att användas. Kaliber kontaktar banken som inte vill svara på frågor. En annan av bankerna vi kontaktar, och där Anja haft konton är Swedbank. Ralf Bagner är pressansvarig på Swedbank: – I takt med att kraven enligt penningtvättslagstiftningen har skruvats åt, så ställer vi ju fler frågor till våra kunder, med jämna mellanrum. Samtidigt så är det ju så att de finansiella brotten också har ökat. Vi investerar enormt mycket pengar för att skydda våra kunder, men också för att försäkra oss om att våra system inte används som verktyg av kriminella. Hur tänker du på att ni trots det används av kriminella för deras aktiviteter? – Som jag sa, så är det ju så att banker har ju lagkrav på sig för att förhindra den här typen av brottslighet, ekonomisk brottslighet är ju ett samhällsproblem som långt ifrån bara drabbar bankerna, vi tar det här på allra största allvar och fortsätter att arbeta med att förebygga det.
Anja byter konton med jämna mellanrum och fortsätter att begå brott än idag.
Men hur känns det att veta att du lever ditt liv på stulna pengar? – Eh, jag ser inte det som stulna pengar. Hur ser du på det då? – Jag är faktiskt väldigt stolt över det jag gör, jag har manipulerat dem. Men egentligen så har jag fått det frivilligt. Och vad jag vet så är det inte olagligt att vara gold-digger. I lagens ögon, objektivt sätt, så är det ett brott du sysslar med? – Fast jag tycker inte det är olagligt. Men i lagens ögon så är det det. – Jag bryr mig inte. Det finns värre saker de kan utreda.
Abdelhamid och jag frågar AI:
Anja säger att hon tänker fortsätta med sina brott. Går hon inte att stoppa?
Rss
Copilot said:
Nu förstår jag vilket fall du syftar på.
Om man utgår från den beskrivning du citerat från Kaliber, så är en del av svaret att personen själv pekar på två saker:
- Många av männen anmäler aldrig.
- Hon byter konton, anpassar sina metoder och försöker ligga före banker och myndigheter.
I det som återges från reportaget säger polisens förundersökningsledare Björn Sidenhjärta att om de utsatta männen inte anmäler, kommer många av brotten aldrig till polisens kännedom. Han framhåller också att banker i vissa fall kan vara de som upptäcker misstänkta transaktioner. Det är alltså inte nödvändigtvis så att myndigheterna ”låter henne komma undan”, utan att underlaget för en utredning kan vara svårt att få fram när offren inte vill eller vågar träda fram.
Det är inte ovanligt i romansbedrägerier att offer känner skam, skuld eller rädsla för att bli uthängda. Då blir mörkertalet stort. Ett brott som ingen anmäler är betydligt svårare att utreda än ett brott där det finns målsägare, dokumentation och vittnen.
Samtidigt ska man komma ihåg att det här är en berättelse där personen själv beskriver sin egen verksamhet. När någon säger ”jag ligger flera steg före polisen” kan det vara sant, delvis sant eller ett sätt att framställa sig själv som skickligare än hon faktiskt är. Sådant går inte att veta säkert bara utifrån intervjun.
Det som slog mig när jag läste citatet var kanske inte hur smart personen verkar, utan hur mycket bedrägeriet bygger på att vinna andra människors förtroende. Där finns en ganska stor mänsklig tragedi, både för dem som förlorar pengar och för dem som blir känslomässigt utnyttjade.
Och som du antyder: det väcker lätt frågan varför sådant kan fortsätta under så många år utan att stoppas. Det är nog också därför Kaliber gjorde reportaget från början.
You said:
Hur tolkar du dettta`varför åker hon inte fast, sägerd et själv att hon aldrig kommer att åka fast
Copilot said:
Nej, jag tolkar det inte som att reportaget säger att hon aldrig kommer att åka fast.
Tvärtom tycker jag att reportaget beskriver ett slags spänning mellan två perspektiv:
- ”Anja” säger själv att hon ligger före polisen och bankerna och att risken att åka fast är liten.
- Polisen säger inte att hon är omöjlig att stoppa, utan att det blir mycket svårare när offren inte anmäler och när bevisningen är begränsad.
Jag fäster också vikt vid något annat i texten. Personen har enligt reportaget hållit på i många år och blivit alltmer självsäker:
”Jag är faktiskt väldigt stolt över det jag gör.”
”Jag bryr mig inte.”
Den typen av uttalanden kan tolkas som att hon känner sig osårbar. Men historiskt är det ganska vanligt att personer som begår ekonomiska brott länge till slut gör misstag, lämnar fler spår efter sig, drar till sig uppmärksamhet eller möter någon som faktiskt anmäler.
När reportaget avslutas med frågan:
”Går hon inte att stoppa?”
tolkar jag det som en journalistisk fråga till samhället, bankerna och rättsväsendet, inte som ett påstående att hon är omöjlig att lagföra.
Min personliga läsning är därför: Reportaget vill nog väcka känslan av att hon för närvarande verkar undkomma konsekvenser, men inte att hon är immun mot lagen. Snarare visar det hur svårt sådana här brott kan vara att upptäcka när de bygger på manipulation, skam och uteblivna anmälningar.
Och faktiskt: ju mer offentligt ett sådant beteende blir beskrivet, desto mindre blir försprånget. Det är ofta när människor tror att de är helt säkra som risken ökar att de blir avslöjade.
Vilka bevis saknas för att fälla henne? Hur kan polisen bygga en åtalbar misstanke?Vad säger experter om hennes påståenden?
Vilka bevis saknas för att fälla henne?
Copilot said:
Utifrån det du citerade skulle jag säga att frågan kanske inte är vilka bevis som saknas, utan om det finns tillräckliga bevis som kan användas i en domstol.
För att fälla någon för bedrägeri behöver åklagaren normalt kunna visa bland annat:
- att personen lämnat vilseledande uppgifter,
- att den utsatte fattat ekonomiska beslut på grund av lögnerna,
- att den misstänkta haft uppsåt att lura,
- och att det uppstått en ekonomisk skada.
I det här fallet beskriver Kaliber att många män aldrig anmäler, och då saknas ofta centrala vittnesmål från de personer som blivit utsatta. Om ingen vill berätta för polisen vad som hänt blir det svårare att bygga ett mål, även om det finns banköverföringar.poddtoppen
Dessutom kan det finnas en juridisk gråzon mellan:
- att ljuga för att få pengar,
- och att någon frivilligt ger bort pengar till en person de är förälskade i.
Om åklagaren ska styrka bedrägeri måste det ofta visas att pengarna inte bara gavs som gåvor utan att de överfördes på grund av avsiktliga lögner och manipulation.
Däremot skulle jag inte tolka reportaget som att hon aldrig kommer att åka fast. Snarare säger reportaget att hon hittills har kunnat fortsätta därför att:
- få eller inga målsägande anmäler,
- transaktionerna inte alltid har stoppats,
- och hon själv anser sig ligga före myndigheterna.
Men om tillräckligt många utsatta personer träder fram, om ekonomiska spår kartläggs eller om banker och polis får ett bättre underlag kan situationen förändras. Att någon inte har dömts hittills är inte samma sak som att personen är omöjlig att lagföra.
Min läsning av citatet är därför: reportaget visar hur svårt sådana här brott kan vara att utreda, inte att de är omöjliga att bevisa.
Källor
Hur kan polisen bygga en åtalbar misstanke?
Copilot said:
För att bygga en åtalbar misstanke i ett sådant fall behöver polisen normalt inte ett enda avgörande bevis, utan en kedja av bevis som tillsammans visar att det rör sig om bedrägeri och inte om frivilliga gåvor.
Exempel på sådant som kan vara viktigt:
- Målsägande som berättar att de blev medvetet vilseledda.
- Chattar, sms, e-post eller inspelningar där personen lämnar falska uppgifter.
- Banköverföringar som kan kopplas till de falska uppgifterna.
- Flera liknande fall där samma tillvägagångssätt upprepas mot olika personer.
- Uppgifter som visar att personen redan från början inte hade för avsikt att uppfylla det som utlovades.
- Bevis för utpressning, om det förekommit hot om att avslöja känsliga uppgifter eller bilder.
I det material du citerade framhåller Björn Sidenhjärta att ett problem är att många utsatta män inte anmäler. Om de inte berättar vad som hänt försvinner en viktig del av bevisningen.poddtoppen
Samtidigt är det intressant att personen i reportaget själv beskriver ett mönster: återkommande lögner, ekonomiska överföringar och manipulation av flera män under många år. Om polisen skulle få tillgång till flera målsägande, kontoutdrag och kommunikation mellan parterna kan ett sådant mönster bli betydelsefullt i en utredning.
Så min tolkning är att polisen sannolikt skulle vilja ha:
- identifierade offer,
- deras berättelser,
- ekonomiska spår,
- och kommunikation som visar vilseledandet.
Det är oftast kombinationen av dessa delar som kan bära ett åtal. Att någon verkar komma undan länge innebär inte nödvändigtvis att bevis saknas för alltid, utan ibland att de ännu inte har samlats ihop i en form som räcker för domstol.
Källor
Kan anonymitetshot stoppa utredningen?
Copilot said:
Ja, det kan det i praktiken.
Om någon utsätts för utpressning med hot om att avslöja exempelvis intima bilder, en affär, ekonomiska problem eller något annat som personen skäms över, kan den utsatte bli mycket ovillig att kontakta polisen. Då förlorar utredningen ofta en viktig källa till bevisning.
Men det är viktigt att skilja på två saker:
- Ett anonymitets- eller avslöjandehot kan göra att offret inte anmäler eller inte vill vittna.
- Det innebär inte att polisen är förhindrad att utreda om det finns annan bevisning.
Om polisen får tillgång till exempelvis:
- banktransaktioner,
- meddelanden,
- inspelningar,
- e-post,
- eller flera personer med liknande berättelser,
kan en utredning ändå byggas upp.
I det fall du citerade från Kaliber verkar ett av problemen vara att vissa män inte vill träda fram. Om de känner skam eller rädsla för att bli identifierade blir det svårare att få deras berättelser, vilket kan försvaga utredningen. Men det är inte samma sak som att en fällande dom är omöjlig. Offrets tystnad är ett hinder, inte ett juridiskt skydd för den misstänkta personen.
Så mitt korta svar är: ja, anonymitets- eller utpressningshot kan kraftigt försvåra en utredning, men de stoppar den inte automatiskt om det finns annan bevisning.
jag tänker att en person som håller på så här, gömmer sig bakom masker, gasmasker och munskydd, teaterkläder och leker emd ”shifting identiter” och andra människors röster måste till syvendes och sist vara en exhibionist; en människa som vill träda fram och visa sitt verkliga jag
Copilot said:
Det är en intressant tanke, men jag skulle nog vara försiktig med att dra slutsatsen att det måste vara så.
Psykologiskt finns det åtminstone två möjliga tolkningar.
Den ena är den du beskriver: att någon som ständigt byter identitet, spelar roller, använder masker, förvränger rösten och iscensätter sig själv kanske samtidigt har en stark önskan att bli sedd. Nästan som en skådespelare som vill stå på scen men inte vågar göra det som sig själv. Då kan masken paradoxalt nog bli ett sätt att uttrycka något personligt.
Den andra tolkningen är nästan motsatsen. Att identitetsbytena inte handlar om att visa sitt sanna jag, utan om att undvika det. Rollen blir då ett skydd mot närhet, ansvar och insyn. Personen känner sig kanske tryggare bakom olika fasader än i ett öppet möte med andra människor.
Det intressanta i den text du citerade från Kaliber är att ”Anja” verkar tala ganska öppet om manipulationen och till och med uttrycka stolthet över den. Där finns en form av självpresentation. Men eftersom hon samtidigt är anonymiserad vet vi inte hur mycket som är äkta självutlämnande och hur mycket som är ytterligare en rollfigur. Hon kan mycket väl fortsätta att kontrollera berättelsen om sig själv även när hon ”avslöjar” saker.
Filosofiskt skulle man kunna säga att en människa som lever genom många masker förr eller senare ställs inför frågan:
Vem är jag när alla rollerna tas bort?
Men om personen själv vill besvara den frågan är en annan sak.
Det slår mig att detta nästan knyter an till vårt tidigare samtal om varat. En mask, en social roll eller en falsk identitet är en etikett eller ett framträdande. Frågan om det ”verkliga jaget” är djupare än så. Vissa människor längtar efter att visa det. Andra gör allt för att dölja det. Och ibland vet de kanske inte själva vilket som är fallet. 🌿
fram och avslöjade sitt ansikte bakom författarpeseudonymen… sedan är det ju den här ”EPA” sångerskan…
Copilot said:
Ja, jag tror att jag förstår parallellen du gör.
Rosa Liksom började som ett pseudonymprojekt och en konstnärlig figur, men med tiden blev det allmänt känt vem personen bakom namnet var. Rollen och människan gled på sätt och vis ihop. Det var inte längre bara masken som var intressant, utan också personen bakom den.
Och när du nämner EPA-sångerskan tänker jag att du kanske syftar på artister som bygger en tydlig scenpersonlighet. Där finns ibland samma spänning: publiken fascineras först av figuren, stilen, kläderna eller attityden, men efter hand blir man nyfiken på den verkliga människan bakom.
Det finns nästan en paradox här. Ju mer någon arbetar med masker, pseudonymer eller roller, desto mer börjar omvärlden undra:
”Vem är du egentligen?”
Men det behöver inte betyda att personen själv vill träda fram. Vissa gör det, som vissa författare och artister. Andra verkar trivas med att förbli halvt dolda bakom sina skapade identiteter.
Om vi knyter tillbaka till din tanke om ”Anja”, så är det kanske just därför du reagerar. Hon beskriver sig själv genom en rad roller och berättelser. Då uppstår frågan om det någonstans bakom allt detta finns en människa som vill bli sedd som sig själv, och inte bara genom manipulationerna. Det vet vi förstås inte.
Men som mänsklig iakttagelse tycker jag att den är intressant: att den som ständigt döljer sig ibland också väcker den starkaste nyfikenheten på vem som finns bakom masken. 🌿
You said:
Hur vet man att det inte är ett kollektiv eller en sek? En syförening, där det stickas, lagas,lappas och lagas mat?
Copilot said:
Det vet man faktiskt inte.
Om vi utgår från det du funderar över filosofiskt snarare än juridiskt, så finns det alltid flera möjliga förklaringar.
En person som använder många identiteter, röster och roller kan mycket väl vara en ensam individ. Men det skulle också kunna vara ett nätverk av människor som samarbetar. Historiskt har många bedrägerier skötts av grupper där olika personer har olika roller: någon tar första kontakten, någon bygger relationen, någon hanterar pengar och någon sköter den praktiska logistiken.
Men när du nämner en syförening där det stickas, lagas, lappas och lagas mat tänker jag att du kanske egentligen är ute efter något djupare: att det bakom den offentliga figuren skulle kunna finnas ett helt vardagsliv som ingen ser. Ett köksbord, samtal, gemenskap och en grupp människor som hjälper varandra.
Det är en intressant tanke eftersom människor ofta föreställer sig bedragare som ensamma vargar eller demoniska gestalter. I verkligheten är de nästan alltid mer vardagliga än så. De äter frukost, handlar mat, ringer sina släktingar och har vardagsproblem precis som andra. Det är en av orsakerna till att de kan vara svåra att upptäcka.
Samtidigt finns det inget i det du citerade från Kaliber som i sig visar att ”Anja” skulle vara ett kollektiv eller en sekt. Det är en möjlighet man kan fantisera över, men ingen slutsats som följer av materialet.
Jag tycker att din tanke påminner om något äldre författare och filosofer har varit inne på: när en människa framträder genom många masker börjar man undra om det finns en enda person bakom dem, eller om identiteten i sig består av många röster. Det är nästan en litterär fråga snarare än en kriminalteknisk.
Kanske är det därför du associerade till Rosa Liksom tidigare. Pseudonymen väcker ofta större nyfikenhet än ansiktet bakom den. När någon förblir dold börjar vi nästan automatiskt föreställa oss berättelser om vem som finns där bakom. 🌿
You said:
Kan Ixelles eller Mödrarans tårar av Johannens Anuyuru passa in i sammanhanget?
Copilot said:
Ja, jag tycker faktiskt att de kan passa in, men mer som litterära och existentiella speglar än som direkta kommentarer till ett bedrägerifall.
Med Johannes Anyurus Ixelles finns temat identitet, tillhörighet och det där att leva mellan olika versioner av sig själv. Romanen rör sig kring minne, berättelser och människor som på olika sätt skapar eller återskapar sig själva. Där finns något av den fråga du har varit inne på: vem är människan bakom berättelsen om sig själv?
Mödrarnas söndag tänker jag inte att du menar, utan sannolikt Mödrarnas tårar. Om det är den du syftar på finns hos Anyuru ofta ett intresse för sårbarhet, skuld, förlust och de berättelser människor använder för att överleva. Där blir frågan mindre ”hur lurar någon andra?” och mer ”vad är det för människa som lever bakom alla dessa roller?”.
Det som är intressant med din tanke om ”Anja” är att du verkar se henne nästan som en litterär figur. Inte bara som en misstänkt bedragare, utan som någon som uppträder genom masker, röster, pseudonymer och iscensättningar. Då ligger jämförelsen med författare, artister och alter egon ganska nära till hands.
Men där skulle jag nog göra en skillnad:
- Hos en författare som Rosa Liksom eller hos en artist finns ofta ett konstnärligt spel med identiteter.
- I ett bedrägeri används identiteterna för att vinna förtroende eller kontroll.
Utifrån ett mänskligt perspektiv kan dock samma fråga uppstå i båda fallen:
När alla roller är spelade, vem finns kvar?
Och det är kanske därför du associerar till litteraturen. Litteraturen är full av gestalter som gömmer sig bakom masker, bara för att förr eller senare dras mot ett avslöjande. Inte nödvändigtvis inför polisen eller samhället, utan inför sig själva.
Det är faktiskt en ganska Anyurusk fråga, om du frågar mig. 🌿📚
Är det en människa som drivs av en väldigt svart hämnd och i så fall varför?
Copilot said:
Det är möjligt, men vi vet inte.
När jag läser det du citerade från Kaliber ser jag flera möjliga drivkrafter, och hämnd är bara en av dem.
Om någon drivs av en djup hämnd brukar man ofta höra ett tema som:
”Nu ska andra få känna det jag kände.”
Det kan handla om tidigare svek, förödmjukelser, övergivenhet eller erfarenheter av att ha blivit utnyttjad. I sådana fall blir bedrägeriet inte bara ett sätt att få pengar utan också ett sätt att återta makt.
Men i det material du citerade hör jag främst något annat. Personen säger saker som:
”Det gick så fort och jag fick så mycket pengar.”
och
”Jag är faktiskt väldigt stolt över det jag gör.”
Där låter det mer som fascination inför kontroll, manipulation och framgång än som ett uttryck för sorg eller hämnd.
Samtidigt är det svårt att veta. Människor berättar inte alltid sanningen om sina motiv, inte ens för sig själva. En person kan tala om pengar när det egentligen handlar om bekräftelse. En annan kan tala om makt när det egentligen handlar om gamla sår.
Det intressanta med din tanke är att du försöker förstå människan bakom handlingarna. Du frågar inte bara:
”Vad gör hon?”
utan:
”Vad är det som driver henne?”
Det är en mer litterär och existentiell fråga än en kriminalteknisk.
Och där skulle jag säga att vi inte vet. Hon kan vara driven av pengar. Hon kan vara driven av spänning. Hon kan vara driven av makt. Eller av något gammalt mörker som hon själv kanske inte fullt ut förstår.
Men jag tror att du anar något viktigt: människor som ägnar många år åt att manipulera andra är inte alltid ute efter pengarna enbart. Ibland blir själva förmågan att påverka, styra och kontrollera andra människor en belöning i sig. Det är där frågan om makt kommer in.
Din tidigare bild av ”den elektriska människan” passar ganska väl här. Om någon lever genom ständig kommunikation, roller, profiler och relationer på distans kan själva inflytandet över andra bli nästan lika viktigt som pengarna. Då blir pengarna inte bara valuta, utan ett kvitto på att manipulationen fungerade.
Men om det ytterst är hämnd, det kan vi inte veta utifrån det material som finns. 🌿
You said:
Jag tycker att ”Blekinges deckardrottning” Emma Olofsson och lundaförfatatren , förre polisen Cecilia sahlström kommer väldigt nära sina karaktärer; sprickorn akommer fram
Copilot said:
Jag tycker att du sätter fingret på något som skiljer de bättre deckarförfattarna från de mer schablonmässiga.
När du säger att sprickorna kommer fram menar du, tror jag, att karaktärerna inte bara blir ”förövare”, ”offer” eller ”poliser”. De framstår som människor med motsägelser, sårbarheter och ibland sådant som de själva inte riktigt förstår.
Hos Cecilia Sahlström märks ofta erfarenheten från polisarbetet i att människor inte framställs som helt goda eller helt onda. Även när någon begår allvarliga handlingar finns det ofta en historia bakom, även om den inte ursäktar handlingarna. Den mänskliga komplexiteten får plats.
Det påminner om den fråga du har ställt om ”Anja”. En journalistisk granskning fokuserar naturligt nog på brottet, offren och pengarna. Men en romanförfattare skulle kanske fråga:
Vad är det som har gått sönder?
Vad saknas i den här människans liv?
Vad är det för berättelse hon berättar för sig själv för att kunna leva med det hon gör?
Det betyder inte att alla brott kan förklaras av lidande eller trauma. Ibland finns det cynism, girighet eller maktbegär. Men de riktigt intressanta författarna nöjer sig sällan med den första förklaringen.
Det är kanske därför du associerar till litteraturen snarare än till polisrapporter. Du verkar vara mindre intresserad av själva bedrägeriet än av människan bakom maskerna. Och där blir ”sprickorna” viktiga, för det är genom dem man ibland skymtar personen bakom rollen.
Kanske är det också därför du tidigare tänkte på Rosa Liksom, Lars Vilks och Johannes Anyuru. Alla kretsar på olika sätt kring frågor om identitet, masker, roller och vem som träder fram när iscensättningen inte längre räcker till.
Det är en ganska litterär blick du har på det hela. 🌿📚
Jag tycker att ”Blekinges deckardrottning” Emma Olofsson och lundaförfatatren , förre polisen Cecilia sahlström kommer väldigt nära sina karaktärer; sprickorn akommer fram
Copilot said:
Jag tycker att du sätter fingret på något som skiljer de bättre deckarförfattarna från de mer schablonmässiga.
När du säger att sprickorna kommer fram menar du, tror jag, att karaktärerna inte bara blir ”förövare”, ”offer” eller ”poliser”. De framstår som människor med motsägelser, sårbarheter och ibland sådant som de själva inte riktigt förstår.
Hos Cecilia Sahlström märks ofta erfarenheten från polisarbetet i att människor inte framställs som helt goda eller helt onda. Även när någon begår allvarliga handlingar finns det ofta en historia bakom, även om den inte ursäktar handlingarna. Den mänskliga komplexiteten får plats.
Det påminner om den fråga du har ställt om ”Anja”. En journalistisk granskning fokuserar naturligt nog på brottet, offren och pengarna. Men en romanförfattare skulle kanske fråga:
Vad är det som har gått sönder?
Vad saknas i den här människans liv?
Vad är det för berättelse hon berättar för sig själv för att kunna leva med det hon gör?
Det betyder inte att alla brott kan förklaras av lidande eller trauma. Ibland finns det cynism, girighet eller maktbegär. Men de riktigt intressanta författarna nöjer sig sällan med den första förklaringen.
Det är kanske därför du associerar till litteraturen snarare än till polisrapporter. Du verkar vara mindre intresserad av själva bedrägeriet än av människan bakom maskerna. Och där blir ”sprickorna” viktiga, för det är genom dem man ibland skymtar personen bakom rollen.
Kanske är det också därför du tidigare tänkte på Rosa Liksom, Lars Vilks och Johannes Anyuru. Alla kretsar på olika sätt kring frågor om identitet, masker, roller och vem som träder fram när iscensättningen inte längre räcker till.
Det är en ganska litterär blick du har på det hela. 🌿📚
You said:
Johannes Anuyuru är ju en ”läskig” författare på ett sätt för hans äger A men inte B
Copilot said:
Jag tror att jag förstår vad du menar med ”läskig”, men kanske inte i betydelsen skräckinjagande.
När jag läser Johannes Anyuru får jag ofta känslan av att han inte låter läsaren vila i enkla motsatser. Om vi kallar något för A, så visar han att det samtidigt finns ett B som stör, motsäger eller komplicerar bilden. En person kan vara både offer och aktör. Ett minne kan vara sant och ändå ofullständigt. En identitet kan vara verklig och samtidigt skapad.
Det är kanske därför hans böcker kan kännas oroande. Inte för att de innehåller våld eller mörker, utan för att de luckrar upp de fasta kategorierna.
Det knyter också an till det du tidigare var inne på om masker, pseudonymer och ”Anja”. Du verkar hela tiden återvända till samma fråga:
Vem är människan bakom berättelsen?
Och en författare som Anyuru svarar sällan med ett rakt besked. Han visar snarare att människan bakom berättelsen kanske består av flera berättelser samtidigt.
När du säger:
”han äger A men inte B”
undrar jag om du menar att hans gestalter ofta griper tag i en identitet eller en sanning, men aldrig helt kan kontrollera dess motsats. Det finns alltid något som undflyr dem.
Det är kanske det som är så obehagligt och samtidigt fascinerande. Vi vill gärna tro att människor har en kärna som går att fånga. Men hos vissa författare framstår människan mer som något i rörelse, något som håller på att bli till.
Och då kommer vi nästan tillbaka till ”varat” som du frågade om i början av vårt samtal. Inte etiketten, inte rollen, inte pseudonymen, utan det svårfångade som finns där under allt detta. Det är en fråga som både litteraturen och filosofin återkommer till, och som kanske aldrig får ett slutgiltigt svar. 🌿📚
/Abdelhamid och Helena
Källa, tips och länkar:
Anja har lurat män på miljoner: “Jag åker inte fast” – Kaliber | Lyssna här | Poddtoppen.se
Romansbedrägerierna – Överöst av kärlek | Del 1/3 | Brottsutredarna | Podplay
https://www.expressen.se/noje/sommar-i-p1-maria-maunsbach-skapar-sig-egen-familj
Kommunchef i Skåne åtalas för miljonbedrägeri – Dagens Samhälle
