Teklas hjärta tog ett skutt upp i halsen. Sist hon hade varit i bygdegården levde hennes pappa. De hade lyssnat på ett föredrag med rubriken ”Fredsduvor och krigsherrar.” Inte turturduvor hade hennes mamma frågat med glimten i ögat.
Nej, hade pappa svarat.
Men visst finns det en evig maktkamp mellan de båda, hade Erling inflikat.
Ja, fortsatte hennes mamma ivrigt, brukar man inte tala om hökar och duvor inom politiken? Hon såg sig omkring på de närmast henne med glansiga ögon på resten av sällskapet och fick några nickningar till svar och ett svagt mummel från fru Petersson som inte gillade mamma.
Det var en riktig hök som talade, hade Erling sagt och med de orden vänt sig särskilt till Teklas mamma när de hade skilts åt utanför bygdegården.
Tekla hade alltid tyckt att det var en härlig syn att se par efter par, familj efter familj i byn finklädda gå till den upplysta och med blomprakt dekorerade bygdegården. Det fanns några ensamma, mest äldre, men de flesta hade någon att slå följe med, som grannarna. Sedan fanns det de nyinflyttade, de från hyreshusen nära skyttepaviljongen som blev inflyttningsklara bara för ett par månader sedan. Men dem hade Tekla inte hunnit bekanta sig med. I skolan höll de barnen sig något ifrån de andra, de som likt Tekla var födda och uppvuxna i byn.
Nu stod hon på håll och betraktade det hela, väntade på mamma som hade sagt åt Tekla att hon kunde springa i förväg.
Mamma kom andfådd i kappan som hon sytt in i midjan, elegant i sin nya hatt. Det var en känd politiker som skulle tala och det skulle bli servering.
Mamma tog Tekla under armen, som ivrigt började dra i henne, för att se om det fanns någon plats för dem vid Signes och hennes familj bord. Där kände hon sig mest hemma, och till och med mamma slappnade av med dem. Linnedukarna var perfekt pålagda utan rynkor och dukat med en vacker servis med guldkant och dekorerad med gula rosor. Även servetterna bar gula rosor mot det vita. På varje assiett låg redan en smörgås med skinka och ost ett salladsblad. Det låg förväntan i luften.
Mannen, som var politiker, började sitt föredrag med pennan bakom öronen. Det har han tagit efter Edvin Adolphson i ”En enda natt” fnissade en kvinna i raden bakom Vendela som vred på huvudet och kastade en nyfiken blick på henne. En förtappad biobesökare, tänkte hon roat medan hon granskade frågeställarens smala okynniga ansikte som ramades in av en page. Politiker tog bort pennan från bakom örat som om han hört pagekvinnan. Stoppade den på sig i en tankspridd gest och började blicka ut över sin publik som satt vid borden, ännu utan bespisning.
Mannen började tala om landsbygden, hur allt fler flyttade ifrån och lämnade avfolkade byar bakom sig. Ungdomarna ville in till städerna. Efteråt innan det blev dags för servering ställde politikern upp på en frågestund.
Pagekvinnan flög upp och började ställa frågor.
”Du är väl inte ensam här,” sa en man några stolar bort, förargat till henne. ”Du ska väl inte ha ordet hela tiden.”
”Jag får väl ställa en fråga. Det pågår en frågestund eller har du missat det? Det är kanske ditt kaffesuget som talar?”
”Kaffe?” Mannen fräste som om hon sagt en oförskämdhet. ”Det som kommer att serveras här kallar jag inte kaffe.”
”Kan ni sluta vara i luven på varandra, vi har fler här som vill begära ordet.” Det var hennes bänkgranne till vänster om hade yttrat sig.
Kvinnan tycktes stirra ner mannen som yttrat de väl valda orden, han vände när han mötte hennes intensiva blick.
Därefter vände hon sig till föredragshållaren och beklagade att han kom och serverade ett tio år gammalt föredrag om än lite omstöpt.
”Är det vad du tror vi ska hålla till godo med här ute i obygden? Tror du inte att vi inte hänger med och att vi inte har ett bibliotek?”
Du borde inte få ut ditt arvode om det är så det står till, mumlade en man, i raden bakom de talförda med pagekvinnan i spetsen. Pagekvinnan vände sig om och gav honom ett uppmuntrande leende. Men han verkade inte se det, utan drog ut stolen och kom mödosamt på benen. Hans slips var för hårt knuten och han hade fått andnöd. Han var tvungen att lossa på slipsen och kunde förklara för den vid det här laget oroliga publiken vad som hänt. Då var doktorn påpassligt framme och förklarade frågestunden över. Stetoskopet var utbytt mot en lornjett prydd med ädla stenar som prydde den mörka skräddarsydda kostymen. Han klappade i händerna och bad om att serveringen skulle komma i gång. Föredragshållaren tog av sig glasögonen och gnuggade sig i ögonen.
När smörgåsen, skuren i små bitar, var uppäten och saften urdrucken, bad Tekla och Signe om att få gå ifrån bordet. Men just då gick kyrkoherden upp på podiet framför dem alla och började tala om den himmelska vägledningen. Om att ingen behöver stå ensam med sina beslut utan att man med varm hand kan överlämna dem till Gud, eller överlägga med honom. Vi är alla som Abraham, vi är alla Guds vän, poängterade han. Politik i all ära, men allt löser man inte med politik manade han. Hjärtats angelägenheter är våra egna inte statens, betonade han.
Tekla såg förundrat upp på honom. Vad menade han? Var det ett tal ämnat för politikern? frågade hon sig. Men han hade gått därifrån, förmodade hon, för hur hon än vred och vände på nacken kunde hon inte se honom någonstans. I sitt stilla sinne undrade hon om det här handlade om Mammon.
Det slog ner i henne att oskuldens tid var förbi. Nu var det Mammon som drog in med full kraft. Och hennes pappa var inte här att peka ut detta väsen för henne. Han hade inte gett henne någon beskrivning. Bara fått anvisningen att läsa i Bibeln, där stod allt hon behövde veta om detta världsliga väsen. Upplevde kyrkoherden något liknande? Hon blev inte klok på hans förmaningstal. Det väckte en genklang i henne…hade hon inte sett något liknande i hennes pappas anteckningar på skrivbordet? Var det i själva verket hennes pappas sista utkast till predikan som han skrivit till kyrkoherden som hon nu åhört? Om än i obearbetad form, för det måste vara kyrkoherden själv som lagt sista handen vid det…Hon tvivlade på att han var så bekant med Mammon…Rädslan stramade i bröstet och hon sökte med ögonen efter mamma. Men mamma var upptagen, hon samtalade med en man som inte suttit vid bordet förut. Tydligen hade människor gått omkring och bytt plats med varandra, slagit sig ner lite huller om buller efter kyrkoherdens tal. Hon spärrade upp ögonen. Det var Mårtensson. Det fick henne nästan att må illa. Hon sprang till Signe som hade flyttat på sig.
/ Helena
Tips och länkar:
