”Demokrati kommer inte som en skänk från ovan.”

”Fascismen talar inte till förnuftet, utan till känslan.

Man kan inte bemöta en lögn med en sanning. Man måste bemöta den känslan som lögnen ger med en annan känsla.

Ta vara på och fånga upp, längtan efter ett annat samhälle. ”

(Författaren Peter Gustavsson, PowerPoint under föredrag och frågestund på ABF 250201 kring hans nya bok ”Angreppet. Så urholkar Tidöregeringen vår demokrati”)

I lördags var jag på ABF och lyssnade på författaren och journalisten Peter Gustavsson som talade utifrån sin bok ”Angreppet. Så urholkar Tidöregeringen vår demokrati”, utgiven 2024 på Arkiv förlag och Katalys. Fokus var lagt på folkbildningen och folkrörelsedemokratin.

Peter Gustavsson menar att fascismen redan är här; demokratin urholkas med små steg och vi ser inte våra ”blinda fläckar”, de ”blinda fläckar” som leder oss ”urholkningen” – om vi alls vill se. Men som tur är finns det uppenbara tecken och steg som bevisligen leder mot det auktoritära hållet och som vi kan bli varse. Ett definitivt slag är slaget mot folkbildningen och de möjligheter att skapa sig demokratiska verktyg som den erbjuder och har erbjudit. I kapitlet ”Från envälde till deltagande demokrati – och tillbaka? – det första i boken – skriver Peter Gustavsson att det slutliga demokratiska genombrottet kom på hösten 1918 och skedde under hot om revolution. Han beskriver demokratins införande i Sverige som ett samförstånd och historisk kompromiss och, om man vill, som symboliskt och en viktig grund för den svenska konsensuskulturen. (s. 13) Både socialdemokrater och liberaler avstod kravet om Sverige som republik och medgav inskränkningar i rösträtten och de konservativas eftergift var att acceptera folkmajoritetens styre, enligt konstitutionellt definierade ramar, enligt Peter Gustavsson.

”Den svenska demokratin uppstod [ ] inte som en skänk från ovan. Inte heller [ ] ur ett vakuum. Folkrörelserna som deltog i 1800-talets och det tidiga 1900-talets demokratikamp kunde bygga vidare på frihetstidens idéer om en rättsstat, fria medier, oberoende myndigheter, offentlighetsprincipen och parlamentarism med legal opposition. Efter det demokratiska genombrottet tog folkrörelserna makt över och omformulera staten på ett sätt som fortsatte och fördjupade dessa demokratiserande former.” (s. 13)

Peter Gustavsson ser bildningsljuset släckas i Sverige. Och han är inte ensam att ha den åsikten och bära de värderingar som låg och ligger till grund för folkbildning för alla, inte minst för de människor som står längst ifrån samhället, längst från arbetsmarknaden. Här citerar Peter Gustavsson Studieförbundet Vuxenskolans förbundschef Jonas Fyrberg som också i intervjun med SVT betonar att det är genom att engagera de här grupperna som man håller samman ett land. (s. 77)

I det nya samhällsklimatet gick studieförbunden från att vara hyllade vardagshjältar som ger människor möjlighet till nya vägar framåt i livet, till att bli bespottade i ett pågående kulturkrig, skriver Gustavsson.

”Opinionsbildare till höger argumenterade högljutt för att offentliga anslag till Ibn Rushd och socialdemokratiska ABF. Verksamheter sattes under lupp och folkbildningsrådets arbete kritiserades – inte för att göra rådets granskningsarbete och uppföljning bättre, utan för att ifrågasätta hela systemets existens.” (s. 79)

Det krävs tålamod att bekämpa auktoritära krafter, betonar Peter Gustavsson som framhåller att samtalet om att vara demokratin stark igen inte får stanna upp utan bör tas upp till diskussion bland vänner och bekanta, såväl på fikarasten som i bostadsområdet. (s. 158)

Han menar också att vi har en skyldighet mot varandra att inge varandra hopp. För det är viktigaste vapen som finns mot auktoritära krafter, understryker Peter Gustavsson. (s. 158)

Ett hopp, som jag ser det, är det muslimska civilsamhället i Sverige, det muslimska civilsamhälle, som Peter Gustavsson lyfter upp i boken för att det utvecklade effektivare metoder för att förhindra att unga muslimer lurades in i Paludans fälla och blev provocerade. (s. 129)

”Gång på gång brände den dansk- svenske högerextremister sina koraner med lite eller inget intresse från de muslimer han försökte provocera till våld.” (s. 130)

Koranbränningarna präglade stora delar av det politiska året i Sverige under 2023, skriver Peter Gustavsson. Många protesterade mot dem, inte minst religiösa från andra trossamfund i Sverige. Talbart.blog har skrivit en hel del om detta, se nedan.

https://talbart.blog/2023/07/

Farhågorna om att bränningarna skulle leda till terrordåd besannades, framhåller Peter Gustavsson, i oktober när två svenskar mördades i samband med en fotbollsmatch i Bryssel, på grund av att de var svenskar. (s. 130)

Polarisering och oron som koranbränningarna skapade gav SD en guldsits, enligt Peter Gustavsson.

”De ökade motsättningarna stärkte partiets ställning och gav dem medialt utrymme att prata om sina favoritfrågor, samtidigt som regeringen genomförde deras politiska program.” (s. 130)

Människans värde och rätt till liv är oinskränkt. Det är tragiskt och beklagligt och hemskt att koranbrännaren Salwan Momika mördades häromdagen. Man kan fördöma en människas handlingar, men har inte rätt att ta någons liv. Men mordet får inte göra det demokratiska engagemang som bedrevs mot koranbränningarna ogiltigt; användas som en ogiltigförklaring av den och av alla dem som deltog. Inte heller ge upphov islamofobi, där alla muslimer dras över kam på grund av en eller flera religiösa fanatikers illgärning.

Istället se den potential som finns i civilsamhället och hur det svenska muslimska civilsamhället axlade situationen och avvärjde och såg till att ”sammandrabbningen” uteblev

Återigen, det är beklagligt att Salwan Momika mördades. Han hade rätt till sitt liv. Det tänker jag också om människor som är i en helt annan situation; som sitter i fängelse i väntan på dödsstraff: de har rätt till sitt liv; rätt till att tänka igenom sitt liv; rätt att ångra sig, vara ångerfull och be om förlåtelse om man så vill: försonas med vad man har gjort och försonas med sig själv. Att utsläcka en människas liv är att avhända henne den möjligheten: att få kännedom om sig själv, att kunna släppa in lite ljus i sitt liv och hitta nya vägar; kanske en” Skriftens” väg. På fredagen, dagen före Peter Gustavssons föredrag och frågestund, satt jag och läste ur ”Europeisk muslim” av Tariq Ramadan och stannade upp inför en rad om att Gud inte ger en människa större börda än hon kan bära och slogs av att samma budskap finns både i Bibeln och i Buddhas lära – och säkert också inom judendomen och hinduismen. Ordet prövningar användas också i sammanhanget. Jag tänkte att det är vi människor som lägger bördor på varandra – eller tar någon annans börda på oss – eller vägrar ta vår del av bördan, som i ett arbetslag eller samarbete. Det är vi som måste skapa samhället tillsammans, jämka, ”dividera”, och diskutera: Ha tålamod med varandra. ”Att vara europeisk muslim. Islamiska källor i ett europeiskt sammanhang” är utgiven av Alhambra förlag. Den har studievägledning och samtalsfrågor utformade av Sensus studieförbund och Ibn Rushds studieförbund och som jag ser det skulle boken vara värdefull att läsa i studiecirkel även för icke-muslimer och det känns väldigt beklagligt när regering och riksdag drar undan benen på de som fått asyl i Sverige och lever här att de kan få studera och lära om sin nya kontext; och vad det betyder och innebär exempelvis vara muslim i Europa: utmaningar, fallgropar, rättigheter och förpliktelser och ytterst: vill jag jobba för ett demokratiskt Europa eller ett auktoritärt – en fråga som vi alla står inför som lever i denna världsdel.

Statsminister Ulf Kristersson lovade Förintelseöverlevaren, psykologen och författaren Heidi Fried att inte samarbeta med SD men bröt det löftet, sedan är det som spärrar på något sätt har släppt i samhället, både i de politiska sammanhangen och i civilsamhället, när judar i Sverige mer eller mindre tvingas under jord och många inte vågar berätta öppet om sina rötter på grund av det ”samhälleliga” klimatet. (Vad har specifikt Socialdemokraternas sidoorganisation för Tro och solidaritet gjort för att försöka förhindra denna utveckling?)

Jag undrar om de som röstar på SD, så att säga, någon gång tänker på sina släktingar som var med och stred för rösträtt, inte minst för kvinnor, för en demokratisk skola och så vidare eller begrundar eugeniken och eventuella släktingar som råkade illa ut i dess ”nypor”? Eller släktingar et cetera som stred för mänskliga rättigheter? Undrar om de frågar sig varför de vill tillbaka mot ”envälde” och tvingas lyda en makt, som inte tvekar en nanosekund om du har minsta tvivel på den och dess ledare, att göra sig av med dem? Alla partier löper risk att slå in på autokratins väg – särskilt om de väljer ”dåligt sällskap,” väljer utan urskiljning.

Tillsammans behöver vi underhålla och vaka över bildningens låga så den inte slocknar eller blåses ut helt av auktoritära krafter som vill polarisering och splittra; söndra och härska och dränka hoppet i floskler och flum och nedskärningar. Nedskärningar i den folkbildning och ett övergivande av den tradition som det rått konsensus om i över hundra år.

Peter Gustavsson skriver i ”Angreppet” att nästan alla auktoritära regimer får sin makt utan tvång. (sid. 153) Det behövs bara att tillräckligt många människor som frivilligt erbjuder den nya ledaren sina tjänster, påpekar han. Bild: talbart.blog