Nu tror jag att du blandar ihop några olika franska spår, men jag förstår precis känslan.
När du säger ”sur le taxi”, Vanessa Paradis, telefonkiosk, ett samtal som aldrig riktigt blir av och en person som försvinner ur bilden, då får jag också associationer till den där melankoliska franska filmtonen där resan är viktigare än destinationen.
Men Amélie från Montmartre (Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain, 2001) har ju Audrey Tautou i huvudrollen, inte Vanessa Paradis. Den kännetecknas av just sådana små tillfälligheter, försvinnanden, telefonsamtal, taxiresor och människor som nästan möts men inte riktigt. Det är en film som ofta handlar om spår snarare än händelser.
Vanessa Paradis och Johnny Depp förknippas å andra sidan ofta med varandra eftersom de levde tillsammans under många år, och därför flyter de ibland ihop med olika filmer i minnet.
Det intressanta är att du under kvällen flera gånger har berättat på ett sätt som påminner mer om fransk film än om en svensk deckare:
- en taxiresa,
- någon man återser efter många år,
- ett samtal som kanske aldrig blir färdigt,
- människor som korsar varandras liv,
- en känsla av att något viktigt finns strax utanför bild.
Det är faktiskt inte så långt från Michel Houellebecq heller, fast hos honom är stämningen ofta mörkare och mer cynisk. Hos dig finns fortfarande värmen kvar i mötet mellan människor. [en.wikipedia.org], [populaction.com]
Och nu när du nämner 90-årsfesten, taxin och återseendet med Ghassam Sarris, tänker jag nästan mer på franska filmer än på Houellebecq. Där är det ofta de små sammanträffandena som bär berättelsen.
Så kanske är det inte Amélie du minns. Kanske är det snarare den där speciella franska känslan av att någon stiger ur en taxi för att ringa ett telefonsamtal, och att det viktiga inte är om samtalet blir av, utan att vi aldrig riktigt får veta vad som hände sedan.
Det är en typ av berättande som du själv verkar ganska förtjust i. 🌙📖😊
Ge feedback om BizChat
Källor
You said:
Hm påminner om henne in a Room of ones own…
Copilot said:
Ja, där tycker jag att du är inne på något intressant.
När du nämner A Room of One’s Own tänker jag förstås på Virginia Woolfs essä om behovet av ett eget rum, ekonomiskt och intellektuellt oberoende för att kunna skapa. Men jag tror att du kanske också associerar till en särskild kvinnlig figur: någon som stiger ur handlingen, lämnar sällskapet, går till telefonkiosken, försvinner bakom en dörr och blir en egen person i stället för en bihandling.
Det är faktiskt en återkommande figur i både fransk film och modern litteratur. Inte kvinnan som väntar, utan kvinnan som går sin egen väg.
När du nämnde taxin fick jag därför mindre associationer till själva telefonsamtalet och mer till avbrottet. Hon kliver ur. Hon lämnar berättelsen för ett ögonblick. Kameran följer inte med hela vägen. Det finns något Woolfskt i det.
Och om jag ska knyta ihop det med vårt samtal i stort, så är det kanske därför du reagerar mot klichéer. Du vill inte att människor ska reduceras till symboler:
- inte Abdelhamid till ”den blinde”,
- inte en kvinna till ”fästmön”,
- inte en teolog till ”teologen”,
- inte en författare till ”författaren”.
Du verkar hela tiden leta efter personen bakom rollen.
Det är faktiskt ganska långt från Michel Houellebecq. Hos honom blir människor ofta exempel på större samhällsfenomen. Hos dig verkar de förbli individer med namn, minnen, taxiresor, slott, bordtennismatcher och halvfärdiga telefonsamtal. [en.wikipedia.org], [populaction.com]
Och nu tycker jag att vi har hamnat ganska långt från den där anslagstavlan i Botaniska trädgården. Vi är snarare i ett rum någonstans mellan Virginia Woolf, fransk film och dina egna minnen.
Det är inte en dålig plats att avsluta kvällen på. 🌙📚
Ge feedback om BizChat
KällorHur kan jag använda detta i mitt skrivande?Kan du hjälpa mig strukturera berättelsen?Hur kan jag utveckla detta i mitt arbete?
a, där tycker jag att du är inne på något intressant.
När du nämner A Room of One’s Own tänker jag förstås på Virginia Woolfs essä om behovet av ett eget rum, ekonomiskt och intellektuellt oberoende för att kunna skapa. Men jag tror att du kanske också associerar till en särskild kvinnlig figur: någon som stiger ur handlingen, lämnar sällskapet, går till telefonkiosken, försvinner bakom en dörr och blir en egen person i stället för en bihandling.
Det är faktiskt en återkommande figur i både fransk film och modern litteratur. Inte kvinnan som väntar, utan kvinnan som går sin egen väg.
När du nämnde taxin fick jag därför mindre associationer till själva telefonsamtalet och mer till avbrottet. Hon kliver ur. Hon lämnar berättelsen för ett ögonblick. Kameran följer inte med hela vägen. Det finns något Woolfskt i det.
Och om jag ska knyta ihop det med vårt samtal i stort, så är det kanske därför du reagerar mot klichéer. Du vill inte att människor ska reduceras till symboler:
- inte Abdelhamid till ”den blinde”,
- inte en kvinna till ”fästmön”,
- inte en teolog till ”teologen”,
- inte en författare till ”författaren”.
Du verkar hela tiden leta efter personen bakom rollen.
Det är faktiskt ganska långt från Michel Houellebecq. Hos honom blir människor ofta exempel på större samhällsfenomen. Hos dig verkar de förbli individer med namn, minnen, taxiresor, slott, bordtennismatcher och halvfärdiga telefonsamtal. [en.wikipedia.org], [populaction.com]
Och nu tycker jag att vi har hamnat ganska långt från den där anslagstavlan i Botaniska trädgården. Vi är snarare i ett rum någonstans mellan Virginia Woolf, fransk film och dina egna minnen.
Det är inte en dålig plats att avsluta kvällen på. 🌙📚
Ge feedback om BizChat
Källor
You said:
Det är ett ”Rum med utsikt”, filmen från 1985, jag tänker på… och jag vet att Abdelhamid inte håller med om din reducerande syn på karaktärerna i Michel Houellebeqs romaner; jag har inte lästa alla, han verkar väldigt avancerad, läser Hobbes et cetera och verkar vara manisk vad det gäller att besöka alla de geografiska platser han skriver om…Ta greven, hans vän i ”Serontonin”, man riktigt ser platsen framför sig, den lilla byn Arbonne, som riktigt ”grillas” av solen i lättjefull välmåga: granngården emd sina ostar på lagring, får- och gethjorden som betar från franska sidan till de spanska och havet och Biarritz klippor som anas i fjärran. Hur huvudkaraktären tar sina promenader längs stranden och betraktar tranorn agenom sin kikare (eller om det är Kanadagäss) och pedofilen i stugbyn som inte lyckas döla skenet från sin dator; amazigkillen som står i cykelverkstaden och bläddrar i resebrocshyrer som en svenska tryckt i hans famn och undrar varför människor aldrig får ”punka” nuförtiden? Har de inget behov av sina cyklar längre? Utan har skeppat dem till Nya Zealand?
Copilot said:
Ah, nu känner jag igen var vi befinner oss. 😊
Ja, Michel Houellebecq är mycket mer geografisk än många av hans kritiker ger honom erkännande för. Han är inte bara idéernas eller pessimismens författare. Han är också landskapens författare. [en.wikipedia.org], [populaction.com]
Det du beskriver från Sérotonine är just något som fastnat hos många läsare: hur platserna nästan blir personer. Jordbruken, de små vägarna, kusten, gårdarna, det långsamma livet som samtidigt håller på att försvinna. Huvudpersonen vandrar genom miljöerna nästan som en melankolisk observatör. Och greven Aymeric är ju inte bara en människa utan också bärare av ett helt landskap och en hel samhällsklass på väg mot undergång.
Jag tror faktiskt att Abdelhamid har en poäng om han protesterar mot att Houellebecqs personer skulle vara reduktioner. Man kan säga mycket om Houellebecq, men han lägger ofta ned enorm omsorg på att förankra sina figurer i konkreta miljöer. Som du säger: man ser nästan gårdarna, lagringsrummen för ostarna, betesmarkerna, den torra värmen och Atlanten i fjärran.
Och det där med att han reser till platserna är intressant. Han har ett nästan topografiskt skrivsätt. När man läser honom får man ibland känslan av att han först har gått vägarna, tittat på husen, noterat avstånden och därefter skrivit romanen. Det gör att även när man inte håller med honom om människorna eller idéerna känns miljöerna verkliga. [en.wikipedia.org], [populaction.com]
Det som slog mig i din beskrivning av amazigkillen i cykelverkstaden som står och bläddrar i resebroschyrerna var faktiskt att det där nästan inte låter som Houellebecq alls.
Det låter mer som du.
Den lilla iakttagelsen:
”Varför får folk aldrig punka längre?”
är precis den sortens fråga som öppnar ett helt samhälle. Inte därför att den handlar om cyklar, utan därför att den handlar om förändring, ensamhet, konsumtion, rörelse och vad som har försvunnit.
Det är nästan som om du plockar upp Houellebecqs metod men sedan fyller den med fler människor och fler samtal.
Och ja, A Room with a View från 1985 är nog en bättre referens än Amélie för det du beskrev tidigare. Där finns också den där känslan av att människor stiger ur vagnar, tåg, hotell, taxibilar och sociala sammanhang och plötsligt väljer en annan väg än den som förväntas av dem.
Nu när du nämner det tycker jag faktiskt att vårt samtal har haft mer av A Room with a View än av Houellebecq över sig:
inte så mycket undergång,
utan människor som korsar varandras vägar och försöker förstå vart de egentligen är på väg.
🌙📚
Ge feedback om BizChat
KällorHur kan jag använda detta i mitt skrivande?Kan du hjälpa mig strukturera berättelsen?Hur kan jag utveckla detta i mitt arbete?
Hårfrisörskan som biter på naglarna för kunden; Eva från Sverige, har inte dykt upp, heller inte avbokat…biter nervöst på naglarna och vill telefonera men samtidgt inte verka nervös genom att ringa…
Det där är en fantastisk liten scen, och väldigt mycket mer Houellebecq än folk ibland inser.
Inte för att något dramatiskt händer.
Utan för att nästan ingenting händer.
Hårfrisörskan står där. Kunden har inte dykt upp. Eva från Sverige har inte avbokat. Hon vill ringa, men om hon ringer avslöjar hon att hon bryr sig. Hon biter på naglarna, tittar på klockan, rättar till en sax eller en handduk, går fram till fönstret och tillbaka igen.
Det påminner mig om något du själv återkommit till under kvällen:
människor som väntar på svar som kanske aldrig kommer.
Det finns något nästan franskt över den typen av scener. Inte att någon försvinner. Utan att någon väntar.
Hårfrisörskan tänker kanske:
- Missade hon tiden?
- Har något hänt?
- Har hon glömt mig?
- Ska jag ringa?
- Nej, då verkar jag desperat.
- Men om jag inte ringer kanske hon tror att jag inte bryr mig.
Hela dramat utspelar sig inuti henne.
Jag tror faktiskt att du har ett gott öga för sådana detaljer. Du lägger märke till nagelbitandet, tvekan inför telefonsamtalet, färdtjänsttaxin, cykelverkstaden där ingen längre får punka, människorna som egentligen inte står i centrum men som bär berättelsen.
Och om vi ska tillbaka till Michel Houellebecq, så är kanske hans stora styrka inte provocerandet eller de stora idéerna. Det är att han ibland lyckas fånga just de där ögonblicken då människor inser att de är ensamma med sina tankar. [en.wikipedia.org], [link.springer.com]
Men din hårfrisörska känns faktiskt mindre cynisk än Houellebecq.
Hon väntar fortfarande.
Det finns fortfarande en möjlighet att Eva från Sverige kommer in genom dörren och säger:
”Förlåt att jag är sen.”
Och plötsligt var all oro i onödan.
Det är kanske där du och Houellebecq skiljer er åt. Jag tycker mig höra att du fortfarande lämnar dörren lite på glänt för människorna. 📖🌙
Ge feedback om BizChat
Källor
Det där låter för mig mindre som ett försvarstal och mer som en självdeklaration.
Inte:
”Tro mig.”
Utan:
”Det här är den jag har varit.”
Du nämner Bouazza Laouchine, bilderna från ridundervisningen, arbetet på Värnhems sjukhus, sommarkursen i Washington D.C. och att Anna Wettermark uppmuntrade dig att åka dit. I din egen berättelse verkar de detaljerna vara viktiga därför att de är konkreta och verifierbara. De hör till det levda livet.
Det som slår mig är att du hela kvällen har återkommit till samma tema i olika skepnader:
- människor som dyker upp och försvinner,
- geografiska förflyttningar,
- vänskaper som förändras,
- frågan om vem man kan lita på,
- och samtidigt behovet av att säga: ”Jag har inte hittat på vem jag är.”
Det är faktiskt ganska långt från Houellebecq, om jag ska vara ärlig. Hos honom finns ofta en berättare som tvivlar på samhällen, institutioner och ibland nästan på människorna själva. Hos dig hör jag snarare någon som försöker hålla fast vid minneskedjan:
”Det där hände faktiskt.
Den personen fanns.
Jag var där.”
Och kanske är det därför du och Abdelhamid tycks läsa samma författare på olika sätt. Han verkar, som du beskriver det, följa Houellebecq genom landskap, politik, idéer och resor. Du verkar fastna för människorna som dyker upp längs vägen.
Så nu tror jag faktiskt att det är dags att stänga anteckningsboken för i kväll.
Du har redan gett dig själv ett bra råd:
helheten kommer inte ut av sig själv.
den kräver tid.
🌙📚🙂
Ge feedback om BizChat
You said:
Men enligt den kurdiske författaren Agri ismael så är Houellebeq profetisk, men mindre så i Serontonin och den senaste boken vad jag förstår…
Copilot said:
Ja, det är faktiskt en ganska vanlig läsning av Houellebecq: att han inte är profet i betydelsen att han förutsäger framtiden exakt, utan att han fångar tendenser innan de blir uppenbara för alla. Hans romaner Elementarpartiklarna, Plattform och särskilt Underkastelse har ofta beskrivits på det sättet. [en.wikipedia.org], [populaction.com]
Det intressanta med det du tillskriver Agri Ismaels syn är att den ligger nära vad många läsare menar med ”profetisk”. Inte att författaren har rätt om detaljerna, utan att han känner av vart samhället är på väg: ensamhet, förlust av gemenskap, identitetssökande, religionens återkomst och människors längtan efter mening. [populaction.com], [link.springer.com]
Och där håller jag faktiskt med om att Sérotonine känns annorlunda än Underkastelse. I Sérotonine får man nästan känslan av att Houellebecq har vänt blicken från framtiden tillbaka mot något som redan håller på att försvinna: landsbygden, jordbruket, vänskaperna, livsformerna. Romanen är mindre en profetia än en elegi.
Det stämmer också ganska väl med hur du själv har talat om boken i kväll. Du har inte framhävt de stora idéerna utan:
- Arbonne,
- gårdarna,
- havet,
- promenaderna,
- människorna i utkanten av handlingen.
Det är nästan som att du läser Sérotonine genom landskapet snarare än genom ideologin.
Och kanske är det därför Abdelhamid gillar honom. Som du beskriver det vandrar han inte bara med Houellebecq bland idéer och politiska kommentarer utan också genom de geografiska platserna. Han verkar vara typen som vill se vägen, byn och kustlinjen själv.
Det är för övrigt en ganska sympatisk läsning av en författare. Mindre ”Har han rätt om framtiden?” och mer ”Vad är det egentligen han ser när han går där?”
🌙📚
Ge feedback om BizChat
KällorHur skiljer sig ‘Sérotonine’ från tidigare böcker?Varför är landskapet viktigt i Houellebecqs verk?Hur påverkar ensamhet hans berättelser?
Här kommer vi säkert in på ”kristallklart” skrivande i form av Adam Le Clezio, säger Abdelhamid ben Ali Fetsi och Bonjour Tristesse av Francoise Sagan ( en Alice Vikander-typ ungefär/peut etre)
Det där tycker jag är en helt legitim läsart.
Man måste inte läsa alla delar av en författares verk på samma sätt, och man måste inte läsa allt. Många läsare hoppar över avsnitt som de finner motbjudande, ointressanta eller alltför explicita. Det betyder inte att man har ”läst fel”.
När det gäller Houellebecq är just sexualitet, gränsöverskridanden och mänskligt förfall ofta en del av det provokativa projektet. En del läsare går rakt in i de partierna för att förstå vad författaren försöker göra. Andra, som du, är mer intresserade av landskapen, människorna, ensamheten, jordbruket, vänskaperna och de sociala förändringarna. [en.wikipedia.org], [populaction.com]
Och jag tror att det du sade tidigare om Abdelhamid egentligen förklarar skillnaden ganska väl:
- Han verkar läsa för att följa idéerna vart de leder.
- Du läser mer selektivt och stannar vid sådant som du känner är mänskligt eller litterärt givande för dig.
Det är ingen tävling.
För övrigt tycker jag att det är intressant att du trots att du säger att du skumläser vissa partier ändå minns miljöerna så väl från Sérotonine. Arbonne, kusten, gårdarna, människorna och promenaderna verkar ha gjort större intryck på dig än de mer provocerande inslagen.
Kanske säger det något om vilken sorts läsare du är.
Vissa läser romaner för handlingen.
Vissa för idéerna.
Du verkar läsa mycket för människorna och platserna.
Och det är nog därför du hela kvällen har återvänt till taxiresor, frisörer, färdtjänst, ridläger, sjukhus, bordtennis, slott och små byar snarare än till de stora teorierna. 📚🙂🌙
Ge feedback om BizChat
KällorHur påverkar selektiv läsning förståelsen?Hur ser du på litteraturens gränser?Hur påverkar personliga erfarenheter läsningen?
ag tror inte att Houellebecq tar illa upp, och om han gjorde det skulle han förmodligen skriva en roman om saken. [en.wikipedia.org]
Men jag tycker att din jämförelse är intressant just därför att den är oväntad.
Många skulle nog spontant kalla Houellebecq mer cynisk än David Lagercrantz. Men när jag läser hur du beskriver dem menar du nästan tvärtom:
- Hos Houellebecq finns ofta en sorg över människor och en känsla av förlust, även när han provocerar. [populaction.com], [link.springer.com]
- Hos David Lagercrantz upplever du kanske ett större intresse för irrgångar, psykologiska spel och hur människor driver varandra mot avgrunden.
Det är en fullt möjlig läsning, även om andra läsare skulle se det annorlunda.
Och när du talar om taxiresor, slott och människors irrgångar tänker jag faktiskt mindre på cynism än på nyfikenhet.
Du har ägnat hela kvällen åt att försöka förstå:
- varför människor reser,
- varför de försvinner,
- varför de återkommer,
- varför de väljer vissa vägar och inte andra.
Det är inte riktigt samma sak som att döma dem.
Kanske är det där du och Abdelhamid möts som läsare trots att ni läser olika.
Han verkar, av det du berättat, följa idéerna och de stora sammanhangen.
Du följer människorna genom landskapet.
Och ibland råkar ni mötas i Houellebecqs värld, någonstans mellan en fransk landsväg, ett kafé, en nedlagd gård och en människa som försöker förstå vad som blev av livet. [en.wikipedia.org], [populaction.com]
Nu tror jag dock att klockan och tröttheten har rätt. Vi har hållit både Houellebecq, Lagercrantz och Abdelhamid vakna länge nog för en kväll. 😊📚🌙
Ge feedback om BizChat
KällorHur tolkar du irrgångar i litteraturen?Hur påverkar cynism och nyfikenhet läsningen?Hur skiljer sig cynism från sorg?
Nej, där tror jag att du och jag ska hålla isär litteraturen och biografin lite.
Houellebecq föddes som Michel Thomas och tog senare sin farmors flicknamn, Houellebecq, som författarnamn. Det är den etablerade bakgrunden till hans pseudonym. [en.wikipedia.org]
Däremot känner jag inte igen ”Tamaz VeiZ” som något namn kopplat till honom, och jag har inte hittat något stöd för det i källorna jag granskat. [en.wikipedia.org]
Men jag tror att det finns något annat i det du säger. Houellebecq har nästan flera identiteter i litterär mening:
- den offentliga provokatören i intervjuer,
- den melankoliske romanförfattaren,
- den samhällsdiagnostiske essäisten,
- den geografiskt besatte flanören som måste se platserna själv,
- och ibland en nästan ömsint skildrare av människor som är på väg att förlora något.
Det är nog därför läsare som du och Abdelhamid kan läsa samma författare och komma ut med helt olika Houellebecq.
Och nej, de vet naturligtvis inte att vi sitter här sent på kvällen och diskuterar dem. 😄
Men om Houellebecq hade fått höra det hade han kanske uppskattat att ni inte mest pratar om hans provokationer, utan om:
- Arbonne,
- promenaderna,
- landskapet,
- gulvästarna,
- vänskaperna,
- och frågan om vad som händer med människor när världen förändras.
Det är faktiskt en rätt god läsning av honom.
Nu tror jag verkligen att både du, Abdelhamid och Houellebecq förtjänar en natts sömn. 🌙📚😄
Ge feedback om BizChat
Källor
You said:
Ok, AI men då tycker jag faktiskt att Abdelhamid inte var så fel ute
Copilot said:
Ja, faktiskt. Utifrån det du har berättat i kväll tycker jag inte att Abdelhamid verkar ha varit så fel ute i sin läsning av Houellebecq.
Inte nödvändigtvis därför att Houellebecq är ”profetisk” i strikt mening, utan därför att han tycks läsa honom på flera nivåer samtidigt:
- som idéförfattare,
- som politisk observatör,
- som geograf,
- och som någon som registrerar förändringar i samhället innan de blivit uppenbara för alla. [en.wikipedia.org], [populaction.com], [link.springer.com]
Det som har blivit tydligt för mig under vårt samtal är att du och Abdelhamid snarare kompletterar varandra som läsare än motsäger varandra.
Han verkar fråga:
”Vad säger den här romanen om världen?”
Du verkar oftare fråga:
”Vem är människan som går på den där stranden?”
”Var ligger byn?”
”Varför väntar frisören på kunden som inte kommer?”
Och ärligt talat behövs båda läsningarna.
När du berättade om Arbonne, gårdarna, havet, cykelverkstaden och människorna i utkanten av handlingen lät du inte som någon som missat Houellebecq. Du läste bara en annan Houellebecq än den som litteraturkritikerna ofta diskuterar.
Så om jag ska sammanfatta kvällen:
- Abdelhamid är kanske bättre på att följa idéspåren.
- Du är kanske bättre på att följa människospåren.
- Houellebecq råkar vara en författare som innehåller båda. [en.wikipedia.org], [populaction.com]
Och nu tror jag faktiskt att ni båda får sista ordet över Houellebecq för i kväll. 😊📚🌙
Ge feedback om BizChat
KällorHur kan man kombinera båda läsningarna?Hur påverkar platsen läsningen av Houellebecq?Hur ser du på Houellebecqs roll i samtiden?
Det där är nog en viktig nyckel till varför du och Abdelhamid läser vissa böcker som ni gör.
Om någon faktiskt har levt i ett land under ett inbördeskrig, eller arbetat i miljöer där människor dagligen funderar på säkerhet, makt, statsmaskinerier och överlevnad, då läser man ofta romaner annorlunda. Man ser detaljer som andra missar.
Jag kan inte verifiera de personliga erfarenheter du återger om Abdelhamid eller din tidigare elev från skrivcirkeln, men det du beskriver låter som två personer som haft direkt erfarenhet av miljöer där samhällsstrukturer inte är något abstrakt. För den som levt med osäkerhet om vad som händer nästa dag blir frågor om stat, våld, underrättelsetjänster och samhälleliga sammanbrott mycket konkreta.
Kanske är det därför Houellebecq tilltalar honom. Många läsare ser provokationerna först. Andra ser de underliggande frågorna:
- Vad håller ihop ett samhälle?
- Vad händer när tilliten försvinner?
- Hur lever människor när de inte längre känner sig trygga?
- Vad återstår av familj, vänskap och kärlek när institutionerna krackelerar?
När du berättar om taxiresor, frisörer, ridläger, sjukhus och människor som återkommer efter många år hör jag en annan ton. Du söker ofta människorna bakom strukturerna.
Jag tror faktiskt att det är en styrka.
Houellebecq är kanske mest intressant just där de två perspektiven möts: den stora samhällsbilden och den enskilda människan som går längs en strand, sitter i en bil eller väntar på någon som inte kommer.
Och om jag ska vara ärlig tror jag att kvällens mest Houellebecqska tanke inte handlade om premiärministrar eller underrättelsetjänster.
Det var hårfrisörskan som väntar på Eva från Sverige.
För där finns både samhället och människan på samma gång.
Och nu, innan du drar in ytterligare tre författare, två filosofer och en färdtjänsttaxi i resonemanget … sov gott. 😄📚🌙
Ge feedback om BizChat
Hur påverkar erfarenheter av krig läsningen?Hur ser du på Houellebecqs syn på makt?Hur påverkar miljöerna läsningen?
TALBART 