”Hon hade ett minne, förnimmelse eller om det var en dröm: hur hon låg i en spjälsäng och hörde människor gå förbi eller gå runt i rummet. Ibland satt någon där, i närheten av sängen. Vid minsta tecken a v ett annat liv i rummet, av närvaro av en människa, stack hon ut sina små fingrar genom spjälorna, evrig efter kontakt.”
(Abdelhamid och mina bröder sitter just nu och försöker pussla ut i vilket manuskript stycket ovan hör hemma: I ”Elias och Tea” ”Ebbe Eldar” eller ”Tekla och Signe”.
Abdelhamid och jag har talat om aborter, om hur lågt ett spädbarn ”värderades ” längre tillbaka i tiden, som på 1200-1600-talet och längre in i samtiden än så. Barn under två år betraktades av kyrkan och den världsliga makten, oavsett om de satt ihop eller inte, som icke-människor. Därför kunde till och med spädbarn begravas levande, som i en vedlår och i bästa fall brännas upp eller dränkas. Mödrar och säkert pappor också vädjade om att få begrava sitt barn på en sakral plats, men präster och myndigheter ville inte befatta sig med dessa människor då de oftast tillhörde ”pöbeln” och den kyrkliga jurisdiktionen inte var någon lätt sak att rucka på; närmast omöjlig. Men dessa människor, mina och säkert också Abdelhamids förfäder hittade sätt att frångå den rättsliga apparaten då de inte ville överge dem utan överlämna dem i Vår Faders hand genom att begrava dem så nära kyrkobyggnaden som möjligt: men också i lufthålen på kyrkans grundmur et cetera. Det var ett sätt att förbigå prästernas ”medierade” ställning där till och med vägen till Gud skulle gå genom prästerna. På arkeologiska utgrävningar i bland annat Lund och Linköping har man hittat döda spädbarn som virats i tyg av vitt. Vid utgrävningen av Helgeandsholmen i Stockholm där det nya riksdagshuset byggdes klart för några decennier sedan har man hittat ungefär 450 människoskelett, bland dem spädbarn. Inget tyder på att man hållit någon ceremoni för dessa.
Abdelhamid har fört diskussioner med imam Mahmoud Khalfi i The Grande Mosque på Södermalm i Stockholm, Ali i mosken på Rosengård, Agha Khan-nätverket i Göteborg, författaren och missionärsbarnet Lennart Hagenfors och översättaren Kristofer Leandoer angående hur mycket man egentligen ska dela med sig av sin research under pågående romanskrivande…vad som över huvud taget är etiskt att publicera och hur långt den moraliska imaginationen får sträcka sig innan det blir ”appropriation”. Både Abdelhamid och jag har haft fortlöpande diskussioner med Roland Paulsen, forskare och författare, jag mest via mejl och Hamid via möten, mobil och sms. O m vårt projekt lyckas är det dessa två och Lennart Hagenfors som kommer att föra ”romanens” talan. Hynek Pallas är också inblandad, men jag är inte klar med hans bok ”Oanpassbara medborgare” så vi får se hur det kommer att ”spelas ut”. Att jag är optimistisk den här gången är att min nya lektör har skrivit i lektörsutlåtandet att Abdelhamid och jag bär på ett äkta författarskap.
Det finns mycket som vi har fått skala bort. Bland annat bjöd jag en äldre kvinna (en kamrat som vi kan kalla Kathrine) på middag på en arabisk restaurant vid Hjalmar Brantingsplatsen för en intervju om det övergrepp (våldtäkt) utsattes för i ungdomen: Efter ett bibelstudium blev hon ”tagen” av bibelstudieledaren. Efter bibelstudiet brukade de dricka te och äta smörgås, men den en här gången blev det annorlunda. Kärleken är inte romantisk när man ”begår” debuten…det ska gudarna veta. Men på den tiden fanns inte samtycke och Kathrine var inte utrustad med preventivmedel även om det fanns. Det blev konsekvenser av det: ett barn. När jag berättade om det här för Abdelhamid och forskarna Roland Paulsen & Elisabeth Punzi, forskarna som tog sig an min historia på det här området så att säga kändes det förvirrande och komplext. Kathrine visste knappt vad som hänt, att få kanske 70-80 kilo över sig, höra stönanden och kanske inte ha frotterat sig med Harlequin-romaner kan bidra till en känsla av att avgrunden öppnar sig under en.
/Abdelhamid och Helena
Källa, tips och länkar:
https://www.gpiw.org/news/the-rabbi-who-loved-the-earth
Samhällets syn på dödfödda barn – förr och nu – Läkartidningen
Abdelhamids AI-konversation om boken ”Oanpassbara medborgare”:
Det verkar som om du menar de oanpassbara (eller ordet oanpassningsbara).Beroende på sammanhanget syftar du troligtvis på något av följande:Boken Oanpassbara medborgare: En uppmärksammad fackbok från 2016 av journalisten Hynek Pallas. Boken har undertiteln Historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna och belyser hur den romska minoriteten historiskt och i samtiden har behandlats som normavvikande. Du hittar mer information om den hos exempelvis Bokförlaget Atlas.Det språkliga begreppet: Om du letar efter det adjektiv som beskriver någon eller något som inte kan anpassa sig, heter det oanpassningsbar (i plural oanpassningsbara). Motsatsen är anpassningsbar eller adaptiv. [1] (https://www.synonymer.se/sv-syn/anpassningsbar#:~:text=Synonymer%3A%20anpassbar%2C,%2B%20%2Dbar.)Menade du något annat eller sökte du detaljer om just boken? Säg till så hjälper jag dig vidare!Bokförlaget AtlasOanpassbara medborgare | Bokförlaget Atlas”’Oanpassbara medborgare – historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna’ är en viktig bok som åskådliggör rasismens och förtryckets fula ansikte. historisk…BokusOanpassbara medborgare : historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna21 mars 2016 — Han visar hur romer i Tjeckoslovakien, och senare Tjeckien, i närmare 100 år behandlats som avvikande från normen. Och vad det har lett till.StudentapanOanpassbara medborgare : historien om förföljelsen av de tjeckiska romernaI mars 2016 släpptes boken Oanpassbara medborgare : historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna skriven av Hynek Pallas. Bokförlaget Atlas.Synonymer.seSynonymer till anpassningsbar – Synonymer.seSynonymer: anpassbar, adaptiv, följsam, responsiv, flexibel, medgörlig, foglig. Motsatsord: oanpassningsbar, oböjlig. Sammansättning: anpassning + -bar.AI-svar kan innehålla fel. Läs mer
Fråga om luftgluggar
Kort svar: Luftgluggar i en kyrkas stenfot är små öppningar i grundmuren som släpper in luft i kryputrymmet under kyrkgolvet för att motverka fukt, mögel och rötskador.
Luftgluggar (även kallat ventilationsgluggar, luftöppningar, gluggar i stenfoten) är små rektangulära eller runda hål i kyrkans sockel/stenfot. De är ofta täckta med järngaller eller stenplattor med springor.
Deras funktion är att:
- Ventilera utrymmet under kyrkgolvet
- Hålla bjälklag och syllar torra
- · Minska risken för mögel, svamp och röta
- · Jämna ut temperatur och fuktighet i den annars slutna grundkonstruktionen
Varför kyrkor behöver dem
Många medeltida och 1700–1800-talskyrkor har träbjälklag ovan mark. Under golvet finns ett tomrum – ibland bara några decimeter, ibland en hel krypgrund. Utan luftgluggar skulle fukten stängas inne och skada både:
- golvplankor
- bärande bjälkar
- murverket
I äldre kyrkor är luftgluggarna ofta mycket diskreta, ibland nästan dolda i stenfoten.
anliga problem
- Igenmurade eller igensatta gluggar → leder till fuktproblem
- För stora öppningar → risk för drag eller djur
- För få gluggar → otillräcklig ventilation
TALBART 