Jag tvivlar inte på Guds godhet, det är inte det jag gör. Jag har varit igenom det spörsmålet på mitt sätt: Genom en konkret händelse. Både när jag blev knuffad in i ett järnelement på tjugonde Knut och året därefter på en julfest för några år sedan i början på december.
Hela familjen var inbjuden till julbordet och jag hade sett fram mot alla rätter; den fina dukningen och den festliga stämningen. Men knappt hade jag hunnit börja äta förrän en man i blankpolerade stövlar och uniform hade ryckt undan min tallrik och skrikit åt mig att ”ålaskinn” äter man inte. Genast släppte jag besticken som jag fortfarande höll i händerna medan ålskinnet växte i munnen. Mamma som uppfattat min belägenhet sträckte fram sin servett till mig så att jag försiktigt och ljudlöst kunde spotta ut i den. Sedan vred jag på huvudet och såg upp i ett rödbrusigt vredgat ansikte, lika förvridet som en grisaknorr som tog sig en spatsertur bland borden och slagit ner på det som väckte hans ilska och obehag. Jag hade aldrig ätit ål förut och nu hade jag skämt ut mig inför mannen med epåletter som skrek så att varenda kotte närvarande kunde höra varenda bokstav. Sorlet i matsalen stannade av och flera personer grep efter servetterna och torkade sig diskret om munnen för att dölja sin skadeglädje innan de fortsatte att lassa in. Någon syrligt, en annan nedlåtande som för att visa att här var det klass.
”Har ni inte lärt er unge bordsskick”? Han dundrade anklagande och slog ner på ännu en familj längre inåt salen som försökt göra sig så små och obemärkta som möjligt. Det bara fick som effekt att han dök på dem först.
Han höjde sitt pekfinger sedan och lät det sikta på mina föräldrar. ”Kommunister förstår jag” Har inte lärt sina barn till något annat än rövare, skrävlare och tomt prat”. Jag hade gladeligen blivit kommunist bara jag var så långt ifrån hans auktoritära epålettglans som möjligt. För han beskyllde pappa och Erling för att inte vilja jobba och sko sig på de rika. Erling, Signes pappa, jobbade hårdast av alla och han var kommunist. Men den här mannen varken tålde eller ville ha någon som motsade eller trotsade honom. Hans saliv stänkte vida omkring. Erland som varit nazistpamp gav honom information om de olika ansiktena vid borden, viskade den rakt i örat på honom medan den uniformerade nickade och såg sig bistert om och tog sig om hakan.
”Jaha, ja. Skollärare. Jag förstår. Minsann motsatte han sig gossarnas värntjänst…fick de inte lära sig hantera ett gevär och vara karl för sin hatt? Vad skulle de då försvara sig med? Glosor”? Hans förakt visste inga gränser.
”Ville inte göra sin fosterlandsplikt? Vapenvägrare? Vad är det ni säger”? Han kliade sig på hakan och stirrade fundersamt på en punkt framför honom i golvet. Han hötte med fingrarna mot min pappa. I det ögonblicket tog pappa mamma lätt under armen och sträckte sin hand efter mig. Han föste oss mot utgången, han var trött på att schavottera, det var så tydligt att vi inte var välkomna. Epålettmannen hytte med handen mot mamma och pappa som hade rest sig upp. Gjorda till åtlöje inför hela byn. Jag hade aldrig sett en ål förut, ändå skulle jag tvunget smaka en. Jag hade lärt mig att äta upp allting på tallriken och det var pappa som hade valt ut godbitarna. Vi levde fortfarande i ransoneringstider. Det måste ha varit 1941. Andra världskriget drev fram stora frågor som varför Gud tillät ondska; ondska i form av diktaturer och ideologier och fuhrers, (småpåvar). Varför tillät Gud Hitler och hans utrotningsideologi och rasläran? Han tillät det inte, sa min pappa bestämt. Gud vill inte att en enda människa ska dö eller mördas, vill inte krig. Men vi människor har ansvar för våra gärningar och våra ord. Gud har gett oss människor en fri vilja, utrustat oss med den. Eva åt av äpplet på eget bevåg, frestad av ormen som hon var. Det finns andemakter, Satans anhang som frestar och förgör, som vinner människor för sina syften. Människor som inte vill höra talas om Gud utan hellre vandrar ondskans väg. Det är den verkligheten vi lever i. Så det var Satan som bedrev sitt spel med Mårtensson i kyrkan: Mårtensson hade öppnat upp sig för den onda kraften och lät sig bemäktigas av den. Lät sig eldas av Den Lede när han gav sig på mig. Långt tidigare hade jag nog förstått att han inte var Guds barn för han hade försökt slå sig i slang med mamma. Hans kärlek till Gud var inte äkta vad jag kunde se. Inga ord från hans mun slog blå dunster i mina ögon.
Signes pappa reste sig också under det där gemensamma julbordet. Hans fru Irma (eller Vera?) drog förtvivlat i hans smoking för att han skulle sätta sig, men han stod rakryggad och lyssnade med rynkad panna på allt som kom ur dignitärens mun. Irma fortsatte dra i kavajen, men han fortsatte att stå, solidarisk med mamma och pappa. Men lyssnade inte på någon förutom den tidigare nazistpampen. Pappa försökte säga något, öppnade och stängde munnen ett par gånger och mamma såg ut som hon önskade att en lucka kunde öppnas under fötterna på henne som hon kunde fara ner i.
”Så här kan ni inte göra,” hörde jag Erling utbrista när vi i samlad trupp fördes ut.
”Tig, eller så åker du också med ut”.
Erling besinnade sig och satte sig ner. Man får välja sina strider sa han till pappa senare. Det är tydligt att det hade förberetts en hel del inför dignitärens besök och man hade satsat på att ändra om i rullorna i byn.
Erling suckade. Pappa satt stilla. Han sa ingenting.
”Jag vet var de håller till,” sa han slutligen,” och jag förstår att de har sett mig iaktta dem. Så jag förstår om de var ute efter min skalp. Men att låta det gå ut över min hustru och dotter, det tycker jag är lite väl magstarkt”.
”Ändå har du kanske kommit lindrigt undan”, sa Erling.
”Det vet man inte”.
”Ja, ja. Det beror ju på vad man jämför med”.
De var bekymrade över judarnas situation, allt det som hade börjat framkomma.
”Du sa att du vet var de håller hus”?
”Vi kan väl gå ta en promenad så kan jag visa dig på ett ungefär,” sa pappa. De försvann ut i den kyliga natten, (dåtid, 1941)
Det har gått några år och jag är inte längre skamsen olycklig längre över ”ålaskinns-incidenten”, det förpassades snabbt till glömskan, men ål äter jag fortfarande inte. Jag fick nog där och då. Pappa förlorade sitt lärarjobb, men fick tjänst hos kyrkoherden i stället. Han hade en permanent hälta som gjort att han inte blev inkallad.
Paniken gjorde att jag inte kunde prata.
Edla:
Hade alltid trott att akademikerna hade rätt, men det visade sig att inte ens deras moraliska kompass fungerade som de skulle när det kom till judarna.
Älvlika Signe
Brevväxling mellan Erling och Agnes. (Teklas favoritfröken, betonar Abdelhamid).
Vendela hittade ett brev från Agnes bland sin pappas efterlämnade papper och brev.
Vem skulle kunna hjälpa mig? Med ens kände jag mig så utelämnad. Jag var bland främlingar. Det slog ner som en bomb i mitt hjärta och det sista av mina krafter rann ur mig. Jag var som ett tomt skal. Jag tvingade mig att packa ihop mina få saker, några böcker lät jag stå kvar/var jag tvungen att låta stå kvar/lämna efter mig för att få ihop resväskan. I ränseln på ryggen hade jag bara det allra viktigaste och så matsäck. Jag var redan tunn som jag var så jag hade inte råd att gå ner mer i vikt. Jag skyndade ut på vägen, bort och hoppades att hinna med ett tåg om jag fick skjuts till en järnvägsort av någon bonde. Jag ville hem till de mina, hem till en hembygd där jag visste jag var i trygga händer vad jag än hade att berätta. Jag försökte hålla mig upprätt, att inte låta tankarna spinna i väg och sysselsätta sig med det hemska: Skammen, allt det ångestfyllda som steg upp i mig som ur en krater. Jag får inte bli galen, inte gå över gränsen in i galenskapen. Jag föreställer mig gränsen ungefär som sjömännen förr i tiden trodde man kunde segla över kanten. Jag förnam branten inom mig, gränsen, att jag måste hålla huvudet ovanför ytan för bråddjupet lurade och det var svart som i en kolkällare. Bara hemma i min hembygd, hos mina föräldrar är jag trygg, tänkte jag för femtioelfte gången. Där skulle det bli bra. Mamma och pappa skulle ringa rektorn och säga upp mig. /Tack för att du pratade med rektorn att jag ville bli uppsagd från min tjänst. Ingen skulle få veta vad som hänt, om våldtäkten. Den skulle tryckas undan, stoppas under på ett säkert ställe/förvar. Jag var stoiker, ingen fjamsa.
På tåget började en medresenär prata med mig. Efter en trevande inledning började vi småprata. Hon hjälpte mig att behålla förståndet i det att vi höll igång ett samtal och ställde frågor till varandra: vi var nyfikna på varandra. När hon frågade om jag var på väg till Stockholm för att söka tjänst som hembiträde skrattade jag generat. Hon tog det som ett ja och jag orkade eller vågade inte säga emot henne för då kanske det skulle det brista för mig eftersom våldtäkten hade att göra med mitt yrke, det faktum att jag hade en lärarbostad ovanpå skolan och att våldtäktsmannen tagit sig upp via brandtrappan och på så sätt kunnat tränga in i mitt rum. Jag behövde vara stark ända in hem till Åminde och föräldrahemmet. När jag väl klarat mig hem och steg av hemmavid hade ett annat beslut växt fram: Jag hade föresatsen att inte berätta vad som hänt, inte ens för mina föräldrar. De skulle aldrig hålla tyst inför mina syskon utan skulle tycka att de hade rätt att veta vad som hänt mig och så ett tu tre så skulle allt vara ute på bygden. Men vad skulle jag ange för skäl till att jag lämnat mitt jobb hux flux?
Jag berättade för mina föräldrar ändå. De var inte överdrivet religiösa som de flesta i Åminskogen.
”Vem är barnafadern? röt prästen, rödbrusig i ansiktet, gåpåig, mästrande och beskäftig.
/Abdelhamid och Helena
AI-conversation mellan Abdelhamid och CoPilot
öremål som kippa, bönemantlar (tallit) och böneboxar (tefillin). Om inkvisitionens spioner eller grannar såg det minsta tecken på judiska ritualer, rapporterades det omedelbart till domstolen. Kippor gömdes i lönnfack eller begravdes.2. Inkvisitionens spionagesystemInkvisitionen letade aktivt efter små tecken i vardagen på att någon inte var en ”sann kristen”. De höll utkik efter om någon:Bytte till rena kläder på fredagskvällen (inför sabbaten).Vägrade äta fläskkött.Täckte huvudet i hemmet när de bad eller välsignade brödet.Eftersom sefardiska (spanska) judar historiskt sett ofta täckte huvudet just vid bön eller måltider, blev själva handlingen att ta på sig en mössa eller sjal inomhus i smyg en extremt farlig och avslöjande handling.3. Skamdräkten: SanbenitoI stället för att få bära sina egna religiösa kläder tvingades de som dömdes av inkvisitionen att under offentliga rättegångar (auto-da-fé) bära en specifik skamdräkt. Denna bestod av en gul eller svart säckliknande tunika (sanbenito) och en hög, konformad struthätta (coroza) på huvudet. Dräkten var designad för att förnedra den anklagade offentligt.Att en jude bar kippa under inkvisitionens era var alltså otänkbart. Överlevnad handlade helt om att assimilera sig utåt i det kristna samhället, medan den judiska identiteten och rötterna fick bevaras som en osynlig hemlighet djupt i hjärtat – eller bakom lyckta dörrar i nattens mörker.Om du vill veta mer, berätta gärna:Vill du veta hur kryptojudarna ersatte eller dolda andra ritualer (som att baka sabbatsbröd)?Vill du veta vad som hände med de judar som flydde från Spanien under denna tid?AI-svar kan innehålla fel. Läs merHey AlmaUncovering the Mystery of My Family’s Sephardic Jewish History – Hey Alma23 sep. 2021 — According to one source, Hinojosa may have Sephardic origins. The source says that your ancestors may have practiced Judaism for centuries in Spain and the Iber…
TALBART 