Får jag ta med min hund till himmelen? Det var en slagdänga i början av 1980-talet och jag minns den tydligt. Det var Hasse ”Kvinnaböske” Andersson som ställde frågan i låten ”Änglahund”.
Frågan har konkretiserats betydligt sedan dess och det inom kyrkopolitiken. Det läser jag i en gästledare i Kyrkans tidning från den 12 augusti, 2025, skriven av Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda Högskolan, Stockholm.
Hon beskriver hur inför höstens kyrkomöte (efter kyrkovalet den 21 september) det ligger en motion från Marcus Romedahl (Fisk) som vill att kyrkomötet ska låta kyrkostyrelsen få utreda frågan om ”Gemensamma gravplatser för människor och djur.” Det är välkommet eftersom många människor har nära relationer till sina husdjur, samtidigt som det är viktigt att respektera exempelvis en hunds (canis lupus familiaris) integritet och dess ”art”, se under källa mm.
Den är trots allt närmare sin hundkompis (om den har en) än sin husse eller matte. En hund är till syvende och sist beroende av människan och kan inte kommunicera sitt medgivande till att begravas med sin ägare eller tala om hur den vill bli begravd. Men det här är aspekter som behöver ventileras och utredas, särskilt som folkkyrkan utmanas från högerpopulister som vill styra bort från den öppna folkkyrkan och kanske göra ändringar i kyrkans ”förvaltarskap” så det blir till något krasst ”mammonskt.”
Kanske är det också ett logiskt led med gemensamma begravningsplatser för människor och ett husdjur eftersom att i dödsannonserna är det inte obligatoriskt med ett kors längre utan man kan ha en segelbåt, en hund, en blomma eller något som uttrycker något om den avlidna, och som denna, utgår jag ifrån, oftast har fått välja själv. Tro eller tillhörighet behöver inte alltid uttryckas explicit med korset: behöver inte alltid redovisas. Däremot, om man vill deltaga i nattvarden, ett av kyrkans sakrament, måste man vara döpt i Svenska kyrkan. Som odöpt får man del av välsignelsen. Vi får ha ”hjärtats” tro i Svenska kyrkan. Av nåd är vi frälsta, inte genom lagen.
Så här resonerar Susanne Wigorts Yngvesson, bland annat:
”Särskilda djurkyrkogårdar och minnes-lunder för döda husdjur finns det alltså en praxis kring i Sverige, men att människa och djur skulle vila i samma grav på en kyrkogård är olagligt. Men vad är egentligen den stora invändningen? Det är en fråga som Marcus Romedahl (Fisk) hoppas att höstens kyrkomöte ska besluta om att låta kyrkostyrelsen utreda enligt motionen ”Gemensamma gravplatser för människor och husdjur”. Personligen hoppas jag att kyrkomötet beslutar enligt Romedahls förslag. Frågan rymmer en rad teologiska och filosofiska utmaningar kring människans relation till andra djur, här specifikt husdjur vilka enligt Nationalencyklopedin definieras som ”djur som lever under människans vård och kontroll och som tillgodoser ekonomiska, sociala, estetiska och andra behov”. Redan nu kan man dock ana att vissa frågeställningar i så fall kommer att väckas som handlar om distinktioner och relationer mellan människa och djur, men kanske övervägande frågor av praktisk art såsom begränsningar av antal djur och vilka djur som ska räknas in.Vissa djur har människan kulturellt sett en närmare emotionell relation till, såsom hund, katt och häst, men mindre till fiskar och reptiler som också räknas till kategorin husdjur. Men människan kan också ha en djup relation till kor, som inte räknas in i definitionen för husdjur. Ska de uteslutas på grund av sin storlek, även om den inte har betydelse efter kremering? Det kan också finnas religiösa invändningar på kyrkogårdar där även judar eller muslimer begravs eftersom vissa djur, exempelvis minigrisar, anses som orena. Utan att ha en aktuell empirisk studie att hänvisa till vill jag ändå påstå att svenskars relationer till sina husdjur, särskilt hund, katt och häst, är djupt personlig. Det finns människor som föredrar vänskap med sitt djur snarare än med människor, hundar som räddar livet på husse eller matte och som, var och en, utvecklar sitt eget kynne. ”
I gästledaren i Kyrkans Tidning ger Susanne Wigorts Yngvesson en berättelse om en kvinna och hennes dotter.
”De förstår inte varför det är olagligt att begravas med de husdjur de ser som familjemedlemmar. Det är också därför kvinnan och hennes dotter har anonymiserats. Om jag vore ledamot i kyrkomötet skulle jag ha stött Romedahls förslag om att utreda frågan, för att på sikt få till stånd en förändring i begravningslagen.”
Det här visar också varför det är viktigt att gå och rösta i kyrkovalet. Det handlar om vilken kyrka vi vill ha. Ska den vara till för allt levande eller för bara några få utvalda? Vi får inte glömma Noahs ark. För Noah var inget levande främmande, och så heller inte för Gud. Därför bör alla som är medlemmar i Svenska kyrkan använda sin demokratiska rätt att rösta.
Kyrkan står inför nya frågor om människans relation till djuren och till skapelsen. Frågan om gemensamma gravplatser för människor och husdjur är en sådan fråga som förtjänar både eftertanke och vidare utredning.
För den som vill fördjupa sig i kyrkovalsdebatten rekommenderas även samtalet mellan Amanda Carlshamre (POSK) och Jesper Eneroth (S) i podden Makten och härligheten samt Felicia Ferreiras ledare i Dagen om extremism i kyrkan.
Källa, tips och länkar:
https://www.kyrkanstidning.se/ledare/far-man-begrava-manniskor-och-djur-ihop
https://www.posk.se/2025/08/posk-och-s-debatterar-valsystem/
https://www.svenskakyrkan.se/kristentro/nattvarden
[Hämtad: 25-09-08]
[Hämtad: 25-09-08]
TALBART 