Abdelhamid konsulterar AI om en roman som vi inte minns namnet på:
ag känner inte igen just berättelsen om att nazister skulle ha ”jagat familjer på söndagspromenaden i en skog utanför Berlin”. Det kan vara en specifik händelse som återberättats i en memoar, roman eller dokumentär.
Om du tänker på en plats i Berlinområdet som är starkt förknippad med förföljelsen av judar är Grunewald den mest sannolika kandidaten. Där ligger skogsområdet Grunewald och järnvägsstationen Berlin-Grunewald, varifrån tusentals judar deporterades till getton och förintelseläger. Minnesplatsen Gleis 17 markerar idag denna historia. [memorialmuseums.org], [berlin.de]
Om du har läst om familjer som plötsligt skiljdes åt under en promenad kan det också handla om en enskild ögonvittnesskildring. Nazisterna genomförde många gripanden i parker, på gator och i hem, så berättelsen kan vara knuten till en särskild person snarare än till en känd historisk plats.
Minns du något mer, till exempel:
- var du läste det,
- om det gällde judar, romer eller någon annan grupp,
- eller vilket årtal det handlade om?
Då kan jag försöka identifiera den exakta platsen eller händelsen.
Ge feedback om BizChat
Källor
You said:
piskade de judiska männen och och slog kvinnor som försökte komma sina män till undsättning
Copilot said:
Ja, sådant förekom under Nazitysklands förföljelser av judar. Judiska män utsattes ofta för offentlig misshandel, tvångsarbeten, förnedring och gripanden, och kvinnor som försökte ingripa kunde också slås bort eller arresteras. Detta är väl dokumenterat i många vittnesmål från 1930- och 1940-talen.
Om du syftar på en specifik händelse där män piskades och kvinnor slogs när de försökte komma sina män till undsättning, så behöver jag lite mer information för att kunna identifiera den. Det kan röra sig om:
- Kristallnatten 9–10 november 1938,
- en lokal razzia i Berlin,
- eller en händelse beskriven i en memoar eller historisk studie.
Om du vill formulera det litterärt i Abdelhamids röst skulle du kunna skriva:
”De slog männen offentligt och drev bort kvinnorna när de försökte skydda sina makar. Familjer splittrades inte bara genom lagar och dokument utan också genom våld, mitt inför ögonen på dem som älskade varandra.”
Eller mer reflekterande:
”När kvinnorna försökte komma till sina mäns hjälp möttes de själva av slag och hot. Förföljelsen var inte bara en fråga om raslagar och byråkrati. Den utspelade sig också i människors kroppar, på gator och torg, där familjer slets sönder inför allas blickar.”
Minns du var du läste om skogen eller promenaden? Då kan jag hjälpa dig att spåra den exakta historiska händelsen.
Ge feedback om BizChat
Tentamen historia: Förintelsen i historieskrivning och samhällsdebatt ht 2014. Helena Lindbom -19580829-3509.
Hemtentamensfråga 2.
Forskarna har försökt förklara förintelsen. Redogör för två olika förklaringar till detta folkmord: Raul Hillbergs och Christopher Brownings. Skillnader och likheter. Kompletterar de varandra och i så fall hur? Anser att någon av dem är mer vetenskaplig än den andra?
The Path to Genocide är en samling av essaier som belyser Hilbergs ”destruktionsmaskineri” , som vi ska få se, på olika nivåer. Christopher R. Browning konstaterar i sitt förord att historikerna gradvis har börjat studera Förintelsen inte som ett ogenomträngligt mysterium utan snarare som en katastrof av människohand vilken kan studeras med samma verktyg av historisk forskning och analys som har tillämpats på andra händelser i det förflutna (Browning:1992:ix-x). Han pekar också på att studiet av Förintelsen har tre grundläggande underdivisioner som fokuserar respektive på förövarna, offren och åskådarna.
I förordet förklarar också Browning att för somliga kan den uppmärksamhet med vilken historiker vidkänner beslutfattarprocessen, och särskilt dess datering, tyckas omåttlig och överdriven. Argumenteringen kan få drag av hårklyveri när historiker käbblar över en detalj i flera månader, veckor till och med dagar. Browning menar dock, och framhåller att han i denna fråga har medhåll av historikern Richard Breitman, att det inte är vad det ser ut som utan att ärenden som gäller datering är inte en överflödig detalj.
En essai i Brownings bok handlar just om historiografi och varför det är viktigt.
Hilbergs The Destruction of the European Jews, i tre volumer, kom ut första gången 1961, har reviderats ett par gånger och utökats i volym, och är ett brett och översiktligt verk. Författaren, historikern Raul Hilberg, är först och främst källorienterad, och ämnena han tar upp är forskningsfält i sig. Det statistiska materialet i volym tre är omfattande med tabeller, grafiska scheman och uppställningar, kartor och etc.
Hilberg har dock skrivit fler böcker. Här är ett axplock: The Warsaw diary of Adam Czerniakow (1979) där Raul Hilberg var en av redaktörerna. Likaså var han en av redaktörerna för Documents of destruction: Germany and Jewry, 1933-1945 , (1971) ,Sources of Holocaust research: An analysis (1988), The Politics of Memory: The Journey of a Holocaust Historian (1996), Perpetrators, Victims, and Bystanders: The Jewish catastrophe, 1933-1945, (1992) (http://en.wikipedia.org/wiki/Raul_Hilberg).
Risken med att ta sig an en stor mängd arkivmaterial t ex, som Hilberg gjort, är att man kan förledas till att alltför stark identifiera sig med den eller de institutioner som producerat dokumenten (Tosch:64) och det har Hilberg också kritiserats för av Joseph Mali i en recension (Mali:2013). : …[ ] historians like Raul Hilberg and his many followers (including notoriously, Hannah Arendt in her Eichmann in Jerusalem ) have stuck to the hard fact found in so called reliable sources, primarily the available Nazi documents and thereby come to look upon the events, however unconsciously, from the perspective of the perpetrators…(ibid:515).
Också historikern Yehuda Bauer inordnar Hilberg i en kanon av pionjärer som försökte förklara hur den tyska Nationalsocialistiska staten organiserade massmorden på judarna (Bauer: 2001:69). Enligt Bauer skrev de om Förintelsen på ett översiktligt, allmänt sätt, dvs, att de i huvudsak såg på Förintelsen utifrån förövarens synvinkel och i huvudsak studerade tyska dokument (ibid). I förordet till sin Rethinking Holocaust skriver Bauer – som medvetet valt att se på Förintelsen utifrån ett judiskt perspektiv, utan att för den skull bortse från förövarnas och ”bystanders” perspektiv – att han lärt mycket från historikerna i denna kanon, som från exempelvis Browning (ibid:vii-viii).
Speciellt fruktbar har hans vänskap med Hilberg varit, betonar han, inte minst som inspirationskälla, trots meningsskiljaktigheter (ibid:viii).
De punkter som Bauer ifrågasätter Hilberg på är bland annat påståendet att det judiska väpnade motståndet i princip var obefintligt därför att judar saknade en tradition av motstånd (ibid:165) Bauer poängterar att motståndet var förvånande stort och ger en rad exempel. Han menar att Hilberg har tonat ner det judiska motståndet, amidah (ibid:166). Hilberg har förklarat att judarna reagerat enligt en 2000-årig tradition av hur det judiska folket tvingats bemöta anti-Semitism sedan drottning Esthers dagar (Hilberg: 1985:1038)
Bauers vidare kritik menar att helhetsbilden skulle ha inkluderat så mycket mer, och han ger också exempel på vad som missats/lämnats ut (2001:71) Han ger också Hilberg uppskattning för att han har varit noga med att inte ge sig på att förklara vad som motiverade byråkraterna att göra det de gjorde – till skillnad från Bauman som kritiseras (ibid).
Till gärningsmännens historiker räknas alltså också Browning, som har problemorienterad ansats, som i Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101.
Historikerna kallas gärningsmannahistoriker för att de enbart forskar och skriver utifrån gärningsmännens perspektiv; de inkluderar inte offren och deras historier. Nathaniel Popper beskriver hur Browning blev intresserad av Förintelsen under 1960-talet då han var aktiv i motståndet mot Vietnamkriget (Popper: 2010:32),
Enligt Popper läste Browning ”Eichmann i Jerusalem” i hopp om att förstå vad det är som gör att regeringar börjar planera död och destruktion, och det var då som han blev intresserad av Förintelsen (ibid). Genom Hannah Arendts ”Eichmann in Jerusalem” leddes Browning till Hilbergs ”The Destruction of the European Jews”(ibid).
Browning beslöt sig för att skriva en avhandling på en aspekt av Hilbergs forskning, berättar Nathaniel Popper i en artikel för The Nation (ibid), och fortsätter: ” Hilberg became visible to me by virtue of Arendt, ” Browning told me” ”For most people it was an entirely negative connection – but for me it turned out to be entirely positive”(ibid).
Popper kallar det en “korspollinering”(ibid).
Hilberg beskriver mycket av hemlighållande/förtigande- strategin. Ett exempel:
Detta utspelade sig medan Auschwitzmanagementet kämpade med att försöka få klart med de fyra kombinationsenheterna, förtydligar Hilberg.
”The chief of WVHA (Glucks) made an inspection tour of concentration camps and noticed that ”specific buildings” (crematoria) were not situated in particularly favorable locations…[ ] wished that in future such specific construct would be put in a place where it would not be possible for ”all kinds of people to ”gaze” at them. Thinking this over Höss ordered “green belt” of trees be planted around Crematoria I och Crematoria II (1985:885)
I sin bok essaisamlingen The Path to Genocide skriver Browning med en blinkning till Adam Smith att Hilberg har erbjudit en tolkning av byråkraternas förvandling till mördare som innefattandet av existensen av en byråkratisk strukturell determinisms ”osynlig hand” (Browning: 1995:54).
Browning förtydligar:
I sitt ojämförbara verk The Destruction of the European Jews argumenterar Raul Hilberg för att den slutgiltiga lösningen var en administrativ process som involverade deltagande av byråkrater från varje sfär av organiserat liv i Tyskland (ibid:125). I vad som med all säkerhet kommer att vara en av de mest citerade passagerna av den reviderade och utökade upplagan av det här verket, så skriver Hilberg :
” …att det inte var så mycket av lag och befallningar som en fråga om ande, av delad förståelse, av samklang och synkronisering”(ibid).
Men hur kom de att dela denna förståelse, synkronisering och samklang? frågar sig Browning. Hur skapades den? (ibid)
Svårigheten att backa upp denna slutsats, enligt Browning, ligger i att det finns så lite material så fort man inträder i det individuella medvetandets sfär i jämförelse med de tyska byråkraternas kollektiva handlingar där det finns rikligt med material för historikerna att hämta (ibid). Få byråkratiska dokument avslöjar den intellektuella och moraliska odyssén företagen av dess upphovsman, poängterar Browning (ibid). Om än svepande generaliseringar är förmätna, så går det hur som helst att spåra vissa individers väg till massmord och dess förståelse för vad de är de håller på med (ibid:125-126).
I denna essai Bureaucracy and Massmurder : The German Administrator´s Comprehension of the Final Solution följer Browning tre tyska byråkrater som i väldigt stor utsträckning var involverade i ärenden som tillhörde så kallade Jewish affairs inom tyska regeringen innan den Slutliga Lösningen (ibid:126).
I alla tre fallen ställer Browning väldigt specifika frågor till sitt material:
1/How did these bureacrats conceive of a solution to the Jewish question before the policy of massmurder was inaugurated? (ibid)
2/ How did they first perceive or learn that the policy of mass murder was going to be implemented? (ibid).
3/ How did they respond to this information? (ibid)
Browning konstaterar att inga av dessa fallstudier som han redogör för lanserades eller utlöstes på medelnivå av byråkratiska initiativ nerifrån utan de kom från signaler uppifrån (ibid:133)
Om tonvikten hos Hilberg ligger på byråkratin så ligger den hos Browning på byråkraten. Hans övergripande fråga är hur dessa byråkrater så snabbt blev massmördare, och besvarar den med att det skedde i påslag, successivt, inte med kvantsprång (ibid:143). Han beskriver vägen som gradvis sluttande, nästan omöjlig att erfara för perceptionen, tills punkten utan återvändo är passerad (ibid:144) Här är Browning överens med Hilberg.
Browning menar att det skedde genom en kombination av politiskt beslutsfattande i centrum och receptivitet och anpassning i periferin (ibid). Och Browning har ställt ett antal specifika frågor till de dokument han har studerat och den övergripande frågan han bär på är hur människor så snabbt kunde förvandlas till massmördare. Om Hilberg tonvikt ligger på själva byråkratin söker Browning fånga ansiktena på dem som bär upp den.
Hillbergs beskrivning av ”the Machinery of destruction” förtjänar att uppmärksammas närmare.
Hilberg beskriver:
The machinery of destruction moving on a track of self-assertion, engaged in its multipronged operation in an ever more complicated network of interlocking decisions. One might well ask: What determined the basic order of this process? [ ] We know that bureaucracy had no masterplan, no fundamental blueprint, no clear-cut view of its actions. How then was the process steered? How did it take on Gestalt?
A destruction process has an inherent pattern ( Hilberg: 1985:998)
Det är detta Browning menar med strukturell determinism (ibid:54).
Hilberg fortsätter:
There is only way in which a scattered group can effectively be destroyed.
Three steps are organic in the operation: definition, concentration (or seizure) och annihilation (ibid:998)
Hilberg går vidare och summerar detta som:
…the invariant structure of the basic process (ibid).
Hilberg tillägger att det tillkommer steg i det moderna destruktiva företaget, och dessa är inte nödvändiga för utplåningen av offret utan för ekonomins bevarande. I grunden rör de sig alla om expropriering (ibid.999)
Hilberg visar grafiskt en bild av hur destruktionsprocessen i det moderna samhället ser ut i sina olika steg, och slår fast att sekvensen av steg i en destruktionsprocess sålunda är förutbestämt.
Hilberg framhåller dock att de allra viktigaste problemen i destruktionsprocessen inte var administrativa utan psykologiska, och fortsätter:
The very conception of the drastic Final Solution was dependent on the ability of the perpetrators to cope with weighty psychological obstacles and impediment (Hilberg:1985:1007).
De psykologiska hindren skilde sig i ett viktigt avseende från de administrativa svårigheterna, understryker Hilberg, nämligen att ett administrativt problem kan lösas och elimineras, men de psykologiska svårigheterna hade man ständigt att kämpa mot (ibid:1961:22).
Viktigt att se är också att Hilberg skrev mot bakgrund av första världskriget när han betonar att före 1900-talets ingång och dess teknologi kunde inte Förintelsen ha skett (ibid: 1985:1187). Administratören i under tidigare århundranden hade helt enkelt inte verktygen. Han förfogade inte, framhåller Hilberg, över ett kommunikationsnätverk, hade inte till sitt förfogande snabba små eldvapen och snabbverkande gaser. I Förintelsen skedde något som aldrig förr hade hänt under historiens lopp; man mördade industriellt, enligt löpande-band principen (ibid:863). Det kunde göras med en sammansatt installation” som bestod av 1/ själva lägret och 2/ installationerna för dödandet i lägret, och Hilberg konstaterar att den stora innovationen effektuerades när de två grundläggande komponenterna sammanfördes och sattes ihop (ibid:864).
Författaren Adam Hochschild illustrerar väl teknologin i början av 1900-talet, och de ständiga innovationerna i nya vapen med utgångspunkt i Första världskriget, i närheten av Ypres, den 22 april 1915: Franska soldater och trupper från franska kolonierna i Nordafrika…lade… märke till en märklig gröngul dimma som böljade ut från de tyska ställningarna och förde mot dem med vinden [ ] Det här var den första omfattande användningen av giftgas, klorgas, på västfronten. Hur dödlig och smärtsam den än kunde vara blev senare former av gas ännu värre. [ ] Klor och des föreningar hade en lång historia i tillverkningsindustrin, men dess nya användning i krig var en ödesdiger milstolpe och tycktes öppna för en rad skrämmande möjligheter som dessförinnan bara existerat i den tidiga science-fiction-litteraturens fantasivärld (Hochschild:2012:158)
Från slaget vid Loo berättar Hochschild: Detta var första gången de anfallande brittiska trupperna använde giftgas. För i vetenskapligt, industrialiserat krig, vilket skulle bekräftas fyra årtionden senare med atombomben, kunde inget land ha ett nytt vapen för sig själva särskilt länge (Hochschild:2012:181). 1918 regnade för första gången dödliga projektiler ned på civila från stratosfären, skriver Hochschild längre fram i sin bok Aldrig mera krig (ibid:331). Det handlade om granater.
Hilberg varnar för att morgondagens byråkrat kommer att vara ännu bättre utrustade än de tyska nazisterna. [1]
De medel som man har tillgång till i dag, skriver Hilberg kan inte bara fånga ett större antal offer, utan de förutsätter också en större grad av specialisering, och med arbetsfördelningen så är också den moraliska bördan fragmenterad, utspridd bland deltagarna. Gärningsmannen kan döda sina offer utan att vidröra dem, utan att höra dem, utan att se dem[2] Han kan vara säker på framgång och säker på att inte råka ut för återverkningar. Hilberg betonar den allt växande kapaciteten för destruktion. Och som de
Jag vill ge några exempel från Hilberg på sådant som ”klickar” med systemet, ett antal exempel på ”improvisationer” som ”klickar” med intentionerna och planerna i stort – en slags informalitet. Hilberg registrerar detta spelutrymme och den roll det spelar. Inte minst för att ett språk utvecklades där saker och ting inte kallades vid sitt rätta namn. Undertryckandet av omnämnande av avrättningar och ”dödsfabriker” förekom till och med i den hemliga korrespondens i vilken sådana operationer skulle rapporteras (ibid:1961:31).[3]
Sekretess härskade (ibid:27). Så fanns företeelsen ”blodsberedskapen” (ibid:28)
Så här skriver Hilberg: The German bureaucrats…[ ]They could sense the enormity of the operation from its smallest fragment. At every stage they displayed a striking pathfinding ability in the absence of directives, a congruity of activities without jurisdictional guidelines, a fundamental comprehension of the task even when there were no explicit communications (ibid:993) Hilberg ger ett exempel på en sådan kommunikation mellan Heydrich och the Ministerial Staatssekretär från 20 januari, 1942…[ ] they understood each other (ibid:993).
Hilberg fortsätter: [ ]…in retrospect it may be possible to view the entire design as a mosaic of small piece, each commonplace and lusterless by itself. Yet this progression of everyday activities, these filenotes, memoranda and telegrams, embedded in habit, routine and tradition, were fashioned into a massive destructionprocess. Ordinary men (min kursivering) were to perform extraordinary tasks. A phalanx of functionaries in public offices and private enterprises was reaching for the ultimate (ibid: 993-994).
Det är inte långt ifrån hur Browning uttrycker sig utifrån sina så kallade fallstudier, om att val och beslut var utspridda över tid och flöt på så naturligt en efter den andra att de var omedvetna om någon särskild vändpunkt (Browning:192:143).
…[ ] the Final Solution would be implemented…[ ]…but rather by the “normal” bureaucrats, the “accommodaters” who waited for the signal above. It was their (ibid:142)
Muntliga order gavs till exempel på varje nivå, enligt Hilberg (1985:996) fuhrer Höss anmodades att bygga sitt dödsläger i Auschwitz i en konversation med Himmler, och Stangl mottog instruktioner om Sobibor från Globocnik på en parkbänk i Lublin (ibid:996).
Ytterligare exempel: In essence, atrophy of laws and a corresponding multiplication of measures for with the source of authority were more and more ethereal. Valves were being open for a decision flow. The experienced functionary was coming into his own…aware of currents and possibilities. In small ways as well as large, he recognized what was ripe for the time (ibid.996) Detta harmonierar också med Brownings slutsatser (Browning:1992:141-144)
Det här föregripandet av lag exemplifierar Hilberg t ex med The Trusteeship office in Warsaw som började att tillgripa judisk egendom i förväntning om en laglig föreskrift (Hilberg:1985:997) Man gick helt enkelt händelserna i förväg … alltmedan man inte underlät att göra det oundgängliga förberedande arbetet (ibid:997) . Hilberg betonar dock att det var inte alltid sådan spontanitet välkomnades av “central offices” in Berlin.
En agency´s ivrighet att delta i beslutsfattandet ledde till byråkratisk konkurrens och rivalitet (ibid:1004). Även SS drabbades av strider. Hilberg relaterar en sådan, den mellan två av destruktionsprocessens teknokrater, Obersturmbann fuhrer Höss och Kriminalkommissar Wirth och det över ersättningen av kolmonoxid med Zyklon B i dödslägren (ibid:1005)[4]
Brownings The Path to genocide, (1992) är, som vi ser, ett problemorienterat verk, men han förhåller sig hela tiden till Hilbergpå något sätt. Han säger om sig själv att han är en ”moderat” funktionalist i förhållande till Hilberg som”bara” är funktionalist. Men de båda kompletterar varandra. Det är sant, som sades på introduktionen höstas, att Hilberg ger en bakgrund som behövs när det gäller studiet av Förintelsen. Hilberg menar att det är väldigt olyckligt om historiker obetänksamt isolerar sina subjekt från dess större sammanhang och dessutom berövar man dem från meningsfulla jämförelser (Hilberg:2002:10) För Hilberg betyder kontext förståelse för tidsperioden och mångfalden av händelser som bäddar in Förintelsen (ibid).
Historikern David Cesarani beskriver Browning som att det was he who[ ]… blended the functionalist interpretation, in which human agency was downplayed, with a greater sensitivity to ideology and personality (Cesarani: 2013:38).
Historikern Paul A Levine skriver i en essai att funktionalistiskt tänkande hjälper inte enbart för att det pekar på vägen mot en byråkratisk förståelse av den Slutliga Lösningen utan också för att dess mer socialvetenskapligt orienterade metodik tillåter den att bilda ett teoretiskt ramverk (Levine:2002:524)
Browning har också skrivit Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 och the Final Solution in Poland (1998).
I essain Genocide and Public Helth: German Doctors and Polish Jews, 1931-41 vill Browning undersöka the public health policies of German doctors in the occupied territories an the relationships of these public health policies to Nazi anti-Jewish measures – ett ämne som Browning konstaterar hittills förblivit förbisett i forskningen, men som hursom helst är en viktig aspekt i det stora hela (ibid:146).
Han refererar till Hilberg i inledningen av essain och säger att denne anför som skäl till ghettoiseringen rädsla för epidemier, dessutom att det var samma rädsla som drev fram ghettonas likvidering (ibid:145-146). ”Concentration” (ghettoisering) är ju också en av pelarna i Hilbergs inneboende mönster för ”destruktionsmaskineriet”.
Så även om inte Browning tror på Hilbergs teori om de olika pelarna i ”destruktionsmaskineriets” inneboende mönster visar han genom sina fallbeskrivningar att rädslan för epidemier styr till viss del, men inte enbart – men rasbiologin finns hela tiden närvarande. Och de flesta av de inblandade läkarna tror just att judar har en genetisk benägenhet för fläcktyfus (ibid:161).
Utifrån vetskapen att Tredje riket var polykratiskt styrt och att Hans Frank i Generalguvernementet i Polen grälade våldsamt med och ofta företrädde än mer pragmatisk aktionskurs än SS så frågar sig Browning i den här essain om the idea popular among the racial ideologues in Berlin of decreasing the Polish and Jewish populations of a denial of health service was shared by German doctors in the General Government? (ibid:147).
Han besvarar frågan genom att följa Dr. Jost Walbaum som chefade över Division of Public Health i generalguvernementet Ibid)..
Walbaums och hans teams attityd avslöjar sig i en antologi av artiklar skrivna av Walbaum och hans associerade, berättar Browning (ibid). Den kom ut 1941, men skrevs 1940, innan ghettot i Warsawa förseglades. Inspärrningen bröt banden mellan judarna och det omgivande samhället och de redan svältande ghettoinvånarna fick se sina sinande födkrokar försvinna helt. Följden blev fläcktyfus (ibid:152).
Isaiha Trunks förklaring avfärdar Browning med att den är alltför enkel (ibid). Att skapa de ohygieniska förhållandena var inte avsikten i någon diabolisk plan framhäver Browning, och visar i olika turer varför genom att låta huvudaktörerna komma till tals , det vill säga dr. Walbaum, dr. Lambrecht, dr. Hagen, Auerswald, ny kommissar för Warsawa ghettot , dr. Buurman, prof. Kudicke etc. och han visar på de motsägelser som individerna bär på och hur deras kommunikation/ dialog med Hans Frank gestaltar sig (ibid: 152-157). Dr. Hagen kan inte övertala Auerswald från det olämpliga i åtgärder som denne vill vidtaga för att skydda de utanför ghettot från fläcktyfys, framhåller Browning (ibid:156). Genom att inskränka ghettots yta så skulle det överbefolkas och epidemin bara förvärras, fortsätter Browning. Eftersom Auerswald inte lyssnar på dr. Hagen så förbigår Hagen honom och tar istället upp saken med Warsawas tyska borgmästare Ludwig Leist(ibid). I oktober 1941 tar Frank ställning till två andra förslag rörande mat och ännu mer drakoniska åtgärder som Auerswald lagt på hans bord. Begäran om mer mat avslås, men det andra förslaget intensifierade Frank genom att alla judar nu som påträffades utanför ghettot skulle skjutas (ibid:156 -157).
Den logiska förbindelsen mellan dessa två beslut av Frank undgick inte de hundra läkare som samlats till konferens i Bad Krynica [5]från 13-16 oktober på temat hur man skulle bekämpa epidemier (ibid:157).
Här kulminerar det hela enligt Browning som citerar ur Walbaums tal i vilket han säger att tyskarna till varje pris måste skyddas från att smittas och utsättas för fara för de här parasiterna som orsakar infektionerna. Alla medel är riktiga vad det gäller det målet ibid:158).
Browning berättar att Walbaum har gjort klart för sina åhörare är att det bara finns två sätt: att svälta ghettots invånare eller att skjuta dem till döds. Även om slutresultatet är det samma konkluderar han att det senare är mer intimiderande (ibid). Walbaum får applåder.[6]
Efter honom kliver Lambrecht fram berättar Browning och gör några spontana anmärkningar (ibid). Även han applåderas (ibid:159). Så håller Hagen sin i förväg bestämda presentation i den här vanvettiga atmosfären, betonar Browning (ibid).
Exakt två månader efteråt, noterar Browning håller Frank och hans ledande tjänstemän ett möte i Krakow (ibid). Då är vi framme i december, mer precist den 16:onde, enligt Browning (ibid). Ett av ämnena var fläcktyfus, och det var kris på gång för antalet personer insjuknade hade stigit, redogör Browning (ibid). Fläcktyfys härjade nu också i ryska fångläger och bland tyskar som återvände från öst och det var svårsmält (ibid). Glömsk av de bevis Walbaum själv just lagt fram att fläcktyfys inte spreds enbart av judar krävde han snabbare rättsliga procedurer för att skjuta judar som befann sig utanför ghettona, enligt Browning (ibid). Dr. Hummel instämde (ibid:160).
I den här atmosfären, skriver Browning, informerade Frank sina följeslagare om den Slutliga Lösningen (ibid). Vidare berättar Browning att Frank refererade vad som hade sagts i Berlin och sa att han för tillfället inte visste hur, men att planer höll på att ta form i Berlin och att han skulle återkomma till de församlade när han visste mer (ibid).
Vad kan man säga om det här som konklusion? frågar sig Browning och framhåller att det naturligt vis inte är hans åsikt att de tyska läkarna i generalguvernementet som var de främsta instiftarna av massmord på de polska judarna (ibid) Men påpekar han, den roll de hade i att intensifiera förföljelsen mot judarna var oerhörd, och deras ansvar inte alls litet (ibid). Browning framhåller att de såg judarna i ett annat ljus än den övriga polska befolkningen. Både Nazistläkarna och andra som Buurman och Hagen accepterade som medicinsk premiss att judarna både av naturen och på grund av sin kultur var särskilda bärare av fläcktyfys (ibid) .
Browning skriver: Having decided to treat the Jews not as victims to be cured but as carriers to be avoided, the doctors were only a short psychological step from Hitlers belief that the Jews were no better than bacilli and vermin (ibid:161)
Därmed påvisar Browning att tyska myndigheter inte arbetade i enlighet med en färdig plan när de ”ghettoiserade” judarna.
I essains epilog följer Browning Hagen och Walbaum in i tiden för avnazifieringen och genom att följa deras levnadsöden kan han visa på att båda undkom rättvisan.
I den sista essain i boken One day in Josefow : Initiation to Massmurder undersöker Browning medlemmarna i reservpolisbataljonen 101.
Reserv polis bataljonens erfarenheter ställer störande frågor till dem som är intresserade av de lärdomar och arv som Holocaust kan ge och ger, menar Browning (ibid:180). Tidigare förklaringar till förövarnas beteende, speciellt deras som tillhörde den lägsta nivån, som kom ansikte mot ansikte de judar de dödade, tycktes otillräckliga. Framför allt har förövarna citerat oundvikliga befallningar för att förklara sina beteenden. Men förövarna i Josefow hade möjlighet till ett val, att slippa skjuta någon till döds alls, eller så kunde de under dödandet avbryta det de höll på med. Bataljonen som helhet hade en befallning att döda alla judar i Josefow, men som enskild individ kunde man neka att delta i dödandet (ibid).
Speciellt urval, indoktrinering och ideologisk motivation är alla lika otillräckliga som förklaringar, konstaterar Browning. (ibid). Browning påpekar att bataljonen under studium var inte en speciellt utvald grupp för att de var speciellt lämpliga som massmördare (ibid:180-181). De hade heller inte fått speciell träning eller indoktrinering inför uppgiften som väntade dem, framhålls det. Mannarna var praktiskt taget apolitiska, bedömer Browning (ibid:181. Och vad det gällde officerarna var de bara till viss del övertygade nazister, fortsätter han (ibid). Speciellt major Trapp gjorde ingen hemlighet av att han inte samtyckte med befallningen, betonar Browning (ibid)..
Bland männen som utförde dödandet fanns det mycket bitterhet över vad de ombetts att göra och tillräckligt med obehagskänslor/obekväma inombords för att de inte skulle vilja tala om det, konkluderar Browning, och skriver att de fann verkligen inte någon stolthet i att ha deltagit i en historisk mission (ibid).
25 år efter massmorden så kunde åtminstone några av männen diskutera olika faktorer som hade spelat in mördandet, kan Browning konstatera.
Några av faktorerna som kommer upp är: Chrushing conformity and blind unthinking acceptance of the political norms of the time on the one hand, careerism on the other…[ ](ibid:183).
Browning avslutar med att major Trapps erbjudande till männen, att de kunde avstå från dödandet om de vill, var extraordinärt, men att det erbjudandet inte spelade någon roll. Som vilket annat förband som helst dödade de de judar som de blivit tillsagda att döda, skriver han (ibid).
Browning påpekar också att medan många medverkade till mördandet i den slutgiltiga lösningen – speciellt skrivbordsmördarna – kan förklaras som rutiniserade, depersonaliserade, segmenterade, och stegrande, och på så sätt förvränga varje personligt ansvar vilket inte var fallet i Josefow där mördarna konfronterades med sin handling på det skarpaste sätt (ibid:181).
Några ord bara om Brownings essai om ”intentionalist” och ”functionalists ”. som verkligen var det som fick planerna att veckla ut sig, och att implementeras.
Annorstädes har jag argumenterat för, skriver Browning, att i euforin över segern sommaren 1941 så var Hitler angelägen om att göra upp en plan för systematiskt massmord på judar och att komponenterna i en sådan plan – deportering till läger med gasanläggningar – kom man överens om i slutet av oktober 1941, när de två första dödslägren, ett i Chelmno och det andra i Belzec påbörjades(ibid :54). Nyheterna om de här besluten spreds inte systematiskt utan genom en slumpartad och ojämn process, vars signaler härstammade från ett center som i ökande omfattning indikerade till lokala tjänstemän att en kursändring hade skett (ibid: 54-55).
Historikern Mark Roseman skriver om 70- och 80-talets historiker att ”The best work came from ”moderate functionalists” who acknowledged Hitler was not always sure what he wanted and often not in full control but who concluded that in the end it was his finger on the button. In such accounts Hitler crossed the Rubicon in July, August, or September 1941. The Wannsee Conference´s meaning and timing thus remained elusive. Moreover, the conceptual framework of the intentionalist-functionalist debate bedeviled even the half way positions. Insofar as there was a clear intention , it was Hitler´s; in so far as there was a wider participation, that was attributed to “secondary” motives not in themselves genocidal: some authors – none more influential than Raul Hilberg –emphasized the blind obedience of a bureaucracy; others[ ]…(Roseman:2002:6-7).[7]
Michael Berenbaum och Abraham J. Peck, redaktörerna för The Holocaust and History skriver i artikeln Probing the Holocaust att Raul Hilberg skrev sitt auktoritativa verk The Destruction of the European Jews praktiskt taget i isolering och i opposition till det akademiska etablissemanget för närmare fyra årtionden sedan (Berenbaum&Peck:2002:3).
Uttryckt med Hilbergs egna ord:
” …[ ] …the early researchers who insisted on concerning themselves with the Holocaust were engaged in a revolt against silence, and their writing, to the extent that it emerged in print, was perceived as an implied, if not explicit set of accusations directed at the Nazis, the Jewish councils, the United States, Department of State, the Pope, indeed anyone who was suspected to have been aware at the time of the Final Solution that a whole people was threatened with annihilation (Hilberg:2002:5).
Hilberg skriver i The Destruction of the European Jews , att “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappearance of the Jewish victim. (Hilberg:1985:1058).
I faktasammanhang som rörde judar förlorade judarna sin identitet som judar i dokument efter dokumen. (ibid)
I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller exempelvis en offentlig varning som lyder:
”Germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of Poland or in the territories of the Sovietunion which are now being sweept clear of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged” (ibid).
Detta desto mer ödesdigert mot bakgrund av Tysklands “concealment”- och ”språkförbistrings”-strategi.
Moskva-deklarationen undertecknades av Stalin och Roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (ibid).
Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (ibid:1058-1059). Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet, doldes bakom nationalitetsbeteckningarna.
Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden (ibid:1059). De judiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiografi, pjäser och film (ibid). Det var först med president Carter, 1978, som en förändring i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg. 1978 var året då en kommission att minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of European Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden är viktig, inte minst för historieskrivningen. Det var i detta vakuum som pionjärer som Raul Hilberg började forska. Och kanske kan det till viss del förklara den starka tradition, om än olika generationer av förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och är i dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva. De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) refererar till Hilberg och Browning.
Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition. Det är inte förvånande att Hilberg och Browning, (Browning var inkallad som expert på implementeringsprocessen), dyker upp i försvaret för Auschwitz. In The case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, hänvisar t ex Robert Jan van Pelt till Hilberg och skriver: According to Raul Hilbergs rather conservative figures which I hold to be the most reliable estimate of a total Jewish deaths The Holocaust claimed 5.1 million lives (van Pelt:2002:6).
Hilberg omnämns också för att ha gjort en betydelsefull statistisk analys av antalet offer i Förintelsen (ibid:109).
Både Hilberg och Browning är citerade i historikern Mark Rosemans The Wannsee Conference and the Final Solution – a Reconsideration (2002). Särskilt Hilbergs volym I of The Destruction of European Jews.
Vad som anses som vetenskapligt är i viss mån tidsbundet, också vilka historiska skolor och riktningar som är i omlopp bland forskarna. Jag kan inte säga att någon av Hilberg eller Browning är mer vetenskaplig än den andre, speciellt inte som Browning delvis bygger på Hilbergs forskning och i mångt och mycket bekräftar dennes beskrivning av the destructionmachine”, tex hur byråkrater på olika nivåer agerade, hur signalerna gick osv.
I slutet av volume 3 finns en noggrann en källredovisning. T ex informerar Hilberg om att ”the most conspicious omission in archival holdings comprises the documents of the German railways” (Hilberg :1985:1225). Samt en fotnot on diaries and memoirs.
/Abdelhamid och Helena
Litteraturhänvisningar:
Bauer, Y, (2001), Rethinking Holocaust, New Haven & London, Yale University Press.
Browning, Christopher R, (1995), The Path to Genocide, N. Y. Cambridge University Press
Berenbaum M & Peck, A.J (eds) (1998) The Holocaust and History – The Known, The Unknown, The Disputed and the Reexamined, (sid.Bloomington, Indiana University Press and United States Holocaust Memorial Museum
Hilberg, R (1985), The Destruction of the European Jews, Vol III, N.Y, Holmes & Meier Publishers, Inc.
Hilberg, R, (1963), Hur de europeiska judarna förintades (i översättning av Claes Gripenberg), Solna, natur och Kultur
Levine, P A (2002), Bureacracy, Resistance and the Holocaust – understanding the success of Swedish Diplomacy in Budapest 1944-1945 i Berenbaum, M, & Peck, A.J (eds) The Holocaust and History, Bloomington, (sid. )Indiana University Press and United States Holocaust Memorial Museum
Hilberg , R (2002) Sources and their uses. Berenbaum, M, & Peck, A.J (eds) The Holocaust and History, Bloomington, (sid. )Indiana University Press and United States Holocaust Memorial Museum
Van Pelt, (2002), The case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, Bloomington, Indiana University Press.
Roseman, Mark, (2002), The Wannsee Conference and the Final Solution –A Reconsideration. N.Y, Picador.
Tosh, J, (1994), Historisk teori och metod, Lund,. Studentlitteratur
Internetreferenser:
Cesarani, D, (2013) The Road to Ruin, New statesman, 2/8, Vol.142, Issue 5144, pg.38-39.
Hämtad från: web.b.ebscohost.com/ehost/pdfviewer?vid=6&sid=7bfa32d3-47fe-9d55-97388b9fa9c0%40sessionmgr110&hid=109
Mali, Joseph, (2013), Years of persecution, Years of Extermination: Saul Friedländer and The Failure of Holocaust Studies, Vol. 18, issue 4, 2013, sid. 515-517) . The European Legacy.
http://www.tandfonline./com/doi/full/10.1080/10848770.2013.791446#VGns1PmG_IY. Hämtad: 2014-11:17, 13:29.
http://en.wikipedia.org/wiki/Raul_Hilberg).
Popper, N (2010) “A Conscious Pariah” . The Nation Books and the Arts (sid.
April 19, 2010,
hämtat från: http: //www.0-web.a.ebscohost.com.www.gotlib.goteborg/se/ehost/pdf viewer/pdfviewer?vid=3&sid=b45a331e-6401-43df-a731-428fdf677fe2%40sessionmgr4002Phid=4214 -2014-11-03
[1] I dagens samhälle vill vi ändå tro att vi har byggt in de spärrar som är nödvändiga (inom byråkratin i alla fall) för att förhindra t ex att något liknande som Förintelsen äger rum. Offentlighetsprincipen och krav på transparens kan ses som exempel på sådana spärrar.
[2] Förarlösa plan, så kallade drönare som manövreras via satellit, kan exemplifiera detta.
[3] Hilberg beskriver mycket av hemlighållande/förtigande- strategin. Ett exempel: Detta utspelade sig medan Auschwitzmanagementet kämpade med att försöka få klart med de fyra kombinationsenheterna, förtydligar Hilberg. ”The chief of WVHA (Glucks) made an inspection tour of concentration camps and noticed that ”specific buildings” (crematoria) were not situated in particularly favorable locations…[ ]wished that in future such specific construct would be put in a place where it would not be possible for ”all kinds of people to ”gaze” at them. Thinking this over Höss ordered “green belt” of trees be planted around Crematoria I och Crematoria II (1985:885)
[4] Allokering av varor och annat materiel är svårt under krigstid, framhåller Hilberg. Det var inte bara till att sälja och köpa. Var och en fick förklara varför varan behövdes, till vad osv, och så beviljades en viss kvantitet (Hilberg:1985:889). De kvantitetr som Auschwitz behövde var inte stora, betonar Hilberg, men de var iögonfallande (ibid:890)
[5] Krynica Zdroj, kurort iGalicien (Wikipedia)
[6] I slutet av sin essai , i relation till konferensen, tillägger Browning att det inte finns några protokoll som kan redogöra för applåder eller handklappning med vilka de tyska tjänstemännen rörande hälsofrågor i det offentliga tog emot nyheterna om Den slutliga Lösningen, men vi har ingen orsak att tro att mottagandet inte var entusiastiskt, framhåller han (ibid:161).
[7] Roseman påpekar att Raul Hilbergs lista av de främsta spelarna i den judiska frågan inkluderade 27 olika kontor varav de mest inflytelserika skulle komma att närvara vid Wannsee konferensen(Roseman:2002:19) Ytterligare ett belägg för hur viktigt Hilbergs arbete har varit.
