TALBART

”Levd erfarenhet – en annan kunskap, men lika värdefull”.

thumbnail — I slutet av april kom universitetsläraren och psykologen, fil. dr Carina Håkansson ut med sin senaste bok Terapeuten.

Boken ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession”,(2020), har författaren universitetslektorn och psykoterapeuten Carina Håkansson tillägnat ”… Er som jag möter i mitt arbete. Ni som låter mig ta del av både det svåra och gnistrande drömmar”.

Vid intervjutillfället betonar Carina Håkansson att alla klienter som förekommer i boken, med sina fingerade namn, hoppas att deras historier ska inspirera och hjälpa andra att se att det går att tillfriskna från psykisk ohälsa, hur svår och traumatisk den än ter sig.

Här kommer del två av intervjun.

Söktrycket till socionomprogrammet vid Stockholms universitet inför vårterminen 2019 låg högt, det var den fjärde mest sökta utbildningen jämfört med universitetets övriga utbildningar. Ändå tas inte socialarbetarnas kunskaper och erfarenheter tillräckligt till vara i dagens samhälle, det var därför bland annat som Carina Håkansson var med och startade nätverket Sociala frågan för några år sedan, (se här).

– Jag tycker inte att vi tillräckligt mycket tar till vara den drivkraft och det engagemang som socialarbetarna visar fram, framhåller Carina Håkansson när jag säger något om den drivkraft som jag tycker mig ha mött hos denna yrkeskår som Carina Håkansson själv en gång i tiden tillhört.

Carina Håkansson gör förbehållet, i det hon kommer att säga, att hon enbart talar utifrån en begränsad kunskap då hon hittills endast jobbat inom universitetsvärlden i fyra år. Däremot har hon träffat massor av socionomer genom åren, och detta har fått henne att fundera på vad som mer skulle kunna göras för att på ett bättre sätt rustas för det de kommer att möta i sitt yrkesliv den dagen de lämnar universitetet.

– Redan från början borde vi involvera studenterna i rollspel, gestaltningar och övningar som utgår från dem själva. Inte minst för att de alltid själva vid utvädringar påpekar att det är just sådana övningar som varit värdefulla. Att de liksom tas i bruk och ges möjlighet att se både saker som de är bra på och saker som de är mindre bra på. Viktigt också för dem att möta det som de själva tycker är svårt, men att liksom inte väja för det. Carina Håkansson tillägger att det är också det som både studenterna och yrkesverksamma socionomer gång på gång uttalar är att det är ett alldeles för stort glapp mellan utbildningen och det som man sedan möter när man kommer ut i verkligheten.

Under utbildningen lär sig studenterna vad som är skillnad mellan empati och sympati, vad dialog är och vad är viktigt med lågaffektivt bemötande exempelvis, berättar Carina Håkansson. Men sedan kommer de ut i verkligheten, fortsätter hon, där det händer att folk skriker ”din dumme jävel häng dig i ett träd”, eller så, och då blir socionomerna som knappt hunnit lämna klassrummet bakom sig alldeles förskräckta och undrar ”Vad gör jag nu”?

– Vi måste ju rusta människor att våga och vilja vara i det som är människors villkor. Och jag nickar sakta för någonstans förstår jag att det är just så, att det inte finns några genvägar.

– Tyvärr blir det lätt så att man hänger saker på det som gäller för dagen på något sätt. Just nu är det lågaffektivt bemötande som gäller. Och jag menar så klart inte alltid att det är fel, men som allt annat måste det sättas in i sitt sammanhang. Nu förenklar jag jättemycket, men jag vill passa på att säga att jag kan känna mig orolig för att vi fokuserar för mycket på att man ska tillämpa ett lågaffektivt bemötande för då så finns det också en risk att vi professionella människor inte reagerar… Utan istället blir den som kommer och behöver hjälp inte mött på riktigt, man väjer och backar undan på något vis och reagerar inte.

– Det här är ett svårt arbete, det behövs reflektion och det behöver byggas på möten, att någon gång kommer vi att mötas på riktigt.

Just det här med att skapa möten på olika sätt är något som Carina Håkansson har jobbat med. I boken berättar hon om hur blivande skådespelare och psykoterapeuter hösten 2017 möttes under i ett projekt under ledning av dramatikern Suzanne Osten, psykoterapeuten Jan Pålsson, skådespelaren Simon Norrthon och Carina Håkansson själv. Projektets syfte var att undersöka vad det kunde innebära att möta en annan människa vare sig det sker i den stora teatersalongen eller i det lilla intima terapirummet:

”Suzanne, Jan, Simon och jag har i olika konstellationer arbetat tillsammans tidigare, och vi delar erfarenheten och tron på att både skådespelare och psykoterapeuter behöver bidra med sig själva för att ett möte ska vara möjligt. En väsentlig likhet är att vi i båda professionerna är beroende av den andres bidrag och medverkan; av publikens respektive klientens respons.” (Håkansson:2020:35)

Carina Håkansson relaterar hur en av skådespelarstudenterna berättade efteråt att hon varit orolig inför att ”möta terapeuter som skulle kunna se rakt igenom henne”. En av terapistudenterna hade hyst en föreställning om att möta ”självbekräftande teaterapor”. Det blev överraskande möten som inte bekräftade de i förväg ”uppgjorda” bilderna. Carina Håkansson sammanfattar vad som hände bland annat så här:

”Under dagarna tillsammans sätts det ord på det som går att verbalisera, medan annat får vara kvar i den ordlösa känslan. Det är befriande att växla mellan samtal och kroppsliga övningar”. (ibid:36)

I boken tar Håkansson bland annat upp barnläkaren och psykoanalytikern D. W Winnicott som var kritisk just till analytiker som var alltför tysta och inte visar sig själva. Både Winnicott och psykiatrikern, psykoterapeuten och forskaren Daniel Stern, framhåller Carina Håkansson, betonade också nödvändigheten att ”göra fel”. ”Om att yrkesutövningen inte går ut på att vara allsmäktig, att förstå och behärska allt”. (ibid:171) Tvärtom, skriver Carina Håkansson, att möta en annan människa är att utsätta sig för det ännu inte okända. Det som också det tidigare beskrivna projektet handlade om. Det innebär att i viss mån vara ”naken” som när det stockar sig i halsen, en tår tränger fram eller att pulsen rusar. För det är just det som Carina Håkansson visar på i mötena med sina klienter och människorna i familjehemmen; betydelsen att vara närvarande. Vara i sin kropp och registrera vad som händer i sig själv samtidigt som hon är fokuserad på den andra/de andra. Socialarbetaren eller psykoterapeuten är ingen robot. Det här är en del av det som är levd erfarenhet, men många av oss kanske inte noterar det, kanske går på autopilot, inte närvarande nog i våra kroppar för att vi ska kunna nås av dess signaler. Kanske krampar magen och vi upplever det akut, eller blodsockernivån faller och vi måste genast ha en macka fast vi är långt ifrån någonstans där vi kan få en sådan, men hade vi varit mer närvarande i våra kroppar, mer i kontakt med oss själva hade vi sett det komma. Inte blivit ”drabbade”. Detsamma är det oftast med psykiska tillstånd. Att signalerna finns där innan det blir akut. Och tyvärr finns det många exempel på människor som sökt hjälp på psykakuten, men inte fått hjälp på grund av exempelvis platsbrist eller att ens signaler/symtom inte tagits på allvar. Katastrofen måste nära nog vara ett faktum. Det är inget hållbart tillstånd för en sjukvård.

I boken skriver Carina Håkansson:

”Terapeutens uppgift är att befinna sig i ett tillstånd av icke-vetande, och att på en och samma gång lita till både sig själv och den andre. Att vara där. När den egna förmågan och tilltron vacklar kan mötet med en annan människa vara avgörande.” (ibid)

I samband med hennes första möte med ”Jenny” skriver Carina Håkansson att flickan beskrevs som oförmögen att kommunicera. Under fem år tvångsvårdades hon och utsattes bland annat för bältning. Hon flyttades mellan sin familj, ett familjehem och institutionen. Till slut vände sig en av behandlarna till Carina Håkansson för hjälp. Carina Håkansson säger att det handlade om att skapa en plats för ett möte. Hon arrangerade ett sådant och hade bett om att få träffa Jenny och hennes föräldrar samtidigt. Något som ingen tidigare hade föreslagit. Under mötet började en kommunikation spira som när mötet var slut varit väldigt givande, fantastiskt och konstruktivt. Det visade sig att Jenny inte var oförmögen att kommunicera. Under fem år hade Jennys och hennes familjs liv präglats av mängder med icke-möten med vården. Jennys pappa beskrev det som:

”Erfarenheten av att inte bli hörd. Erfarenheten av att inte bli sedd”. (bid:171).

Carina Håkansson frågade sig utifrån de beskrivningarna: Vad handlar detta om?

Det inledde hennes reflektion, och jag citerar stycket i sin helhet, för även om frågan inte kan besvaras entydigt visar Carina Håkansson att det är nödvändigt att reflektera över det som gått fel – för att det ska finnas möjlighet att göra rätt.

”Blev Jenny och hennes familj bortglömda som människor? Reducerades de till ett ärende som skulle åtgärdas? Var personalens rädsla för starka känslor skälet till att de avstod från att träda fram som människor? Fanns inte tiden? Utgick de olika professionella hjälparna från olika behandlingsmetoder? Talade de aldrig med varandra?

Kanske hade personalen skilda teoretiska referenser, och kanske tyckte de inte om varandra. Kanske var tiden alltför snål, och kanske hade de svårt med att stå ut med egna känslor av vanmakt och att inte kunna vara till hjälp. Kanske hade någon egna svåra erfarenheter som gjorde sig påminda i kontakten med Jenny? Det finns många obesvarade frågor”. (ibid: 171-172).

Nämnas bör också att Carina Håkansson är kursansvarig för kursen i diagnostik på ”Institutionen för socialt arbete” i Göteborg. Något som kan tyckas paradoxalt eftersom hon inte, sedan lång tid tillbaka, använder diagnoser i sitt arbete, utan väljer att förklara en människa utifrån helt vanliga termer som alla människor kan förstå.

– Men det är klart att jag kan rabbla diagnosmanualerna fram- och baklänges, säger Carina Håkansson. Och vad diagnoserna innebär. Men de har inte visat sig vara fruktbara utifrån min människosyn och arbetssätt. Därför kollade jag med den personen, som föreslog mig tjänsten, om det verkligen stämde? Om hen visste var jag står i diagnosfrågan?

Carina Håkansson återanknyter till studenterna och menar att det redan under studietiden borde göras självklart att de som går utbildningen ska tas emot som de människor de är. Och ett förslag på hur det kan se ut har Carina Håkansson själv kommit med i samband med att hon blev lektor i socialt arbete vid Götebogs universitet.

– Jag har föreslagit att vi borde skapa ett projekt som går ut på att en grupp studenter följer varandra från första terminen till sista. Och då menas något så enkelt som att de här studenterna ska träffas i grupp regelbundet tillsammans med en lärare eller mentor. Och i den gruppen tar upp man bara upp sådana basala saker som ”Vilka är det som är med i den här gruppen”? förklarar Carina Håkansson och fortsätter,

”Hur är det att gå på skolan”? ”Vad har man gjort innan man kom hit”?

”Hur är det att läsa om psykoser”, är ett annat exempel på vad en kan ta upp, enligt Carina Håkansson. Vidare kan man fråga: ”Är det någon som har träffat en människa med den här diagnosen”? Är det någon som har erfarenheter med sig från sin familj”?

Det här borde vara självklart, men Carina Håkansson betonar att det är långt ifrån självklart. Hon har inga belägg för att det verkligen är så, men hon tror att en anledning till att studenterna ”missar” att ”rustas” och begrippliggöra och prata om saker samtidigt som de lär känna varandra och får en vink om hur ett kollegialt samarbete kan se ut längre fram, kan bero på att det saknas lärare som har lång praktisk erfarenhet och en förmåga att förmedla den erfarenheten. Men som också har lust och tillräckligt med förmåga att reflektera kring sig själv. (min kursivering)

– Den här förmågan och lusten är inte lika med att man har skrivit en doktorsavhandling som handlar om en specifik behandlingsmetod exempelvis, fastslår Carina Håkansson. Hon anser att det har blivit lite för akademiserat.

– Och samtidigt skulle jag vilja säga att socionomer behövs som utbildare på andra utbildningar också, exempelvis på lärarutbildningarna.

Läraren eller mentorn som handleder gruppen måste vara en lärare som arbetar med människor, inte bara en som undervisar och har lämnat det praktiska arbetet bakom sig, poängterar Carina Håkansson och frågar sig:

– Varför kan man inte bara genomföra ett sådant här projekt? Speciellt som det här är något som studenterna efterlyser.

Och med tanke på alla de obesvarade frågorna i citatet ovan så känns ett sådant projekt angeläget eftersom de lär studenterna från början att vara uppmärksamma på att man kanske kommer från olika håll och behöver förstå varandra, (inte minst för att undvika kommunikationsmissar), och att kunna be och ta hjälp av varandra. Att inte vara ensam med sina frågor eller reflektioner.

I ”Terapeuten. Om Levd erfarenhet och Profession” berättar Carina Håkansson bland annat om sitt möte med psykoterapeuten Barbro Sandin som hon i unga år frågade om hon ville bli hennes mentor. För den som inte vet vem Barbro Sandin är så är hon något av en pionjär inom svensk psykoterapi, se här.

Carina Håkansson säger att hon väldigt svårt med det här att ”tycka synd om”, som lätt blir någon slags sentimentalitet som inte blir så mycket till hjälp.

– Jag har lite svårt för dem som sätter sig lite på avstånd och ojar sig ”Stackars dig, du måste ha det svårt”. Jag tycker att den inställningen är lite jobbig. För mig handlar det mer om ett hållande och det kan bara ske om jag finns där.

När jag skulle skriva boken var det väldigt tydligt för mig att jag skulle skriva om ”Riktiga människor”, människor av kött och blod, inte bara om yta. De människor som jag möter i mitt arbete helt enkelt. Det är svårt att sätta ord på, men på sätt och vis lever de människorna med mig på något vis.

Och Carina Håkansson framhåller att hon inte tycker att det hon gör ”bara är ett arbete”. Det betyder inte att hon alltid går omkring och tänker på sina klienter, men i stunden när hon möter en människa som sitter framför henne i en terapisituation och pratar och säger att hen vill dö så säger Carina Håkansson att hon kan vara ganska samlad.

– Ja, jag skulle nog vilja använda det ordet. För då blir det så mycket fokus på att tillsammans med den människan som sitter där försöka på något vis, här och nu, begripa vad som händer och hur ska det här vara möjligt att bryta eller vad jag ska säga… Men att jag är samlad betyder inte att jag inte är ledsen eller berörd, understryker Carina Håkansson. Hon berättar att det är efteråt, som hon tänker väldigt mycket på de här människorna utanför terapirummet.

Hon berättar att det kan vara på kvällen, under helgen eller i drömmen.

– I terapirummet påminner jag mig om att det som gäller just nu är hur jag kan vara till bäst nytta och hjälp för den här personen framför mig, (som kanske exempelvis går och bär på självmordstankar). Det har hänt, och det är väldigt sällan, att jag rest på mig och satt mig bredvid en människa och lagt armen om. Det har hänt när det inte har funnits så mycket annat att säga. När orden tagit slut.

Men erfarenheten har också lärt Carina Håkansson – och kanske handlar det om intuition också – att ha en tilltro till den människa det gäller.

– Till syvende och sist, är det ändå den människan som på något sätt måste hitta en sättet på vilket hen kan ta ett steg till. Det händer att jag säger att ”Jag vill inte att du ska dö”. Men det är ofta förknippat med att jag tänker ”Varför säger jag detta nu”? Säger jag det för min egen skull eller för den här personens skull?

Men Carina Håkansson resonerar ändå som så att det enda som finns att säga just då är att hon inte vill att personen i fråga ska dö.

– Bara så att hen vet det på något sätt. Det är viktigt att förmedla tycker jag.

För att möta klienter på bästa sätt menar Carina Håkansson att en har också ett ansvar att ha det hyfsat bra i sitt eget liv. Exempelvis att ha en hobby, koppla av och återhämta sig.

– Det handlar i någon mån om att släppa tankarna, gå upp i något annat. Att kunna distraheras av något annat…

– Det jag inte vill vara är en människa som lever av andra, på andra eller vad man säger. Det vet jag att Barbro Sandin sade en gång… Något i stil med ”Du får för allt i världen inte bli en sådan som lever av andras elände”, och det gjorde ett sådant intryck på mig.

– Oh nej, fy, fy, utbrister Carina Håkansson och skrattar förskräckt.

Jag ställer frågan till henne om vad ”oreflekterat liv” är?

– Jag tror att det är en sådan viktig sak som vi pratade om innan, vad det är som premieras i utbildningarna. Jag tänker någonstans att det läggs en grund i utbildningssituationen och det är ett fantastiskt tillfälle och möjlighet att påverka. Jag gillar att påverka, och det kanske också ska sägas, att det är ett ansvar jag har. Och då återanknyter jag till detta: Hur tar vi emot våra studenter? Hur visar vi i handling att deras erfarenheter är viktiga?

– Jag höll exempelvis en föreläsning som handlade om anhörigstöd och efteråt så var det ganska många studenter som kontaktade mig och sa att det hade varit så viktigt att lyssna och det som de menade var att det som var viktigt var just att jag hade berättat lite om hur det var för mig när min pappa var på sjukhus. Jag sa där och då ganska lite om det, men det var många på föreläsningen, och många som värdesatte det speciellt.

Och Carina Håkansson berättar också att det som studenterna också reagerat på, och som de tyckte var väldigt bra, men ovanligt, var att den sortens kunskap som hon förmedlat också fick plats. För det är ju kunskap.

Vid ett annat tillfälle när Carina Håkansson undervisade handlade ämnet om barn, och när det kom till diskussionen var det en person som sa ”Jag har absolut ingenting att komma med för jag har inga barn”.

– ”Fast du själv har kanske varit barn någon gång”, föreslog Carina Håkansson och jag tänker att det är lite kännetecknande för henne att kunna vända på en situation, visa på att det går att se från andra håll också.

– Det är viktigt att prata utifrån erfarenheter som inte bara handlar om elände, framhåller Carina Håkansson. Vi kan lika gärna lyfta fram något som har stärkt oss. Som apropå det här med hästar (se föregående inlägg), vad man lär sig av det. Men den sortens kunskap som är nu, exempelvis på terapiutbildningen, och nu blir jag riktigt kritisk, premierar inte/har inte mycket till övers för levd erfarenhet för som lärare har jag bara fått en eftermiddag för att tala om det. Jag har framfört till kursledningen att det inte räcker med en halv dags undervisning ”levd erfarenhet” utan att det borde vara med som ett självklart ämne under hela utbildningen.

– Det är ju också en kunskap det om att det saknas en massa kunskap. Varje dag finns det en massa kunskap som saknas. Saker som vi inte vet. Vi måste faktiskt inse att de arbeten eller professioner som handlar om att möta andra människor kräver något annat än det som finns på ytan eller döljer sig bakom ”New Public Management”.

/Helena Maria

Referenser:

Håkansson, C. (2020). ”Terapeuten. Om levd erfarenhet och profession”. Lund. Studentlitteratur AB.

www. ergo.nu/ Nyheter. ”Poppis att bli socionom”. Publicerad 2018-10-25.

”Att kunna stå ut med ovisshet” – en del av en terapeuts vardag.

I slutet av april kom universitetsläraren och psykologen, fil. dr Carina Håkansson ut med sin senaste bok ”Terapeuten”.

– Min avsikt med boken ”Terapeuten – levd erfarenhet och

profession”, (2020,utgiven på Studentlitteratur), från början var

att försöka skriva inifrån, att ”så här kan det vara att vara

terapeut, eller en socialarbetare”, berättar Carina Håkansson.

För att göra det måste hon också visa sig själv, betonar hon.

Inte bara sina klienter, sina teorier eller inspirationskällor.

Carina Håkansson är både socialarbetare och legitimerad

psykoterapeut, och såg att det saknades en sådan berättelse.

Ett fint exempel på en

terapeuts vardag handlar om när Carina Håkansson får ett samtal från en ung man som nyligen varit inlagd på en psykiatrisk klinik och han säger att han aldrig vill att det ska hända igen. Han säger bland annat:

”Det var som om jag försvann. Fattar du vad jag menar?”

Han frågar också Carina Håkansson om hon tror att han kan bli bra igen? Hon skriver att frågan ställs med knappt hörbar stämma. Svaret han får är:

”Det kan jag omöjligt veta, men jag har många gånger varit med om att människors liv förändrats till det bättre.” Det var upptakten till att den unge mannen kom i terapi.

En annan ung man som ringer Carina Håkansson, B, har tvångsvårdats i tre månader på en

psykiatrisk klinik i norra Sverige. Han ringde bara en dag och

frågade: Kan du hjälpa mig tillbaka till ett liv? Pojken frågar ett

par gånger gånger och Carina Håkansson lovar ingenting.

Säger att hon ska kolla om det finns terapeuter på närmare håll

som han kan gå till. Hursomhelst så inleds en telefonterapi, något

som Carina Håkanssons mentor, den kända psykoterapeuten

Barbro Sandin, föreslog henne. Det är ofta ganska tyst i luren, men efter fyra månader säger att att han bokat en biljett till Göteborg. Han vill bland annat se hur rummet ser ut där Carina Håkansson sitter och pratar med honom. Något senare flyttar han ner till Göteborg för att utbilda sig och fortsätta terapin.

Under ett samtal säger B att han brukar tala med sin farmor i himlen ibland. Då berättar Carina Håkansson att hon brukar tala med

sin mormor i himlen ibland.

”Vi ler mot varandra, båda vet att vi inte är bokstavliga. Sedan

frågar jag om han tror att hans farmor skulle tyckt om att han

går i terapi hos mig’.

’Ja, det skulle hon ha tyckt om. Ni är lite lika varandra.’” (s.178)

Här anar en som läsare att någon sker i kontakten som blir

befriande och det är det som Carina Håkansson vill visa fram

bland annat: att hon och hennes kollegor inte sitter inne med

någon sanning, lika lite som läkarprofessionen. Hon är där med

sin närvaro, men också med sina erfarenheter. Deras

gemensamma erfarenhet av en mormor respektive farmor i

himlen gör att pojken öppnar sig och berättar att farmodern dog

samma år när han fyllde tolv. Samma år skilde sig också hans

föräldrar, berättar han.

Carina Håkansson berättar att hon tänkte väldigt mycket på hur

hon skulle kunna berätta om sitt terapeutiska arbete så att inte

människor skulle bli avskräckta. Det handlar om en balans,

resonerar hon.

– Vissa saker behåller jag så klart för mig själv på samma sätt

som jag hoppas och tror att andra människor också får behålla

saker för sig själv. Men det är ändå det inre, min historia, mitt

liv och mina tankar, som ju är en pågående rörelse, som jag vill

lyfta fram. Och det har väldigt mycket att göra med hur jag

tänker om den andra, och det är ju ett av skälen till att jag är

väldigt skeptisk de här fixa begreppen som kallas diagnoser av

olika slag. I boken skriver hon bland annat att ”diagnoser inte

på långa vägar fångar in en människas väsen och liv. Istället

menar hon att det finns en uppenbar risk att de får oss att tro

något vi inte vet, att vi blir förhäxade av dem. Och ordet

förhäxade har hon hämtat från Tom Andersen, norsk professor

och psykoterapeut, som medan han levde, också var en av

Carina Håkanssons mentorer.

Jag frågar Carina Håkansson om hon alltid har haft lätt för att

dela med sig av sig själv, sin egen historia?

– Jag är inväxt i det höll jag på att säga eftersom jag har jobbat i

många år med familjehem (se talbart.org.2019/04/19). Vårt arbetssätt innebar att vi

jobbade väldigt nära både klienterna och familjerna som de

kom till. Det är inte självklart att familjehem jobbar på det sättet.

Det finns också väldigt många familjehem som blir hemskt

lämnade i sin uppgift så att säga. Som inte får den terapeutiska

hjälp och uppbackning som vi ger.

Och därför också inte riktigt förmår arbeta på ett sätt som man

önskar mer av, framhåller Carina Håkansson. Hon förklara att

hon har blivit oerhört påverkad utav det sammanhanget

– Familjehemmen visade ju sig själva och berättade om sig

själva och det går liksom inte att inte göra det när man lever

dygnet runt med varandra. Inte i ”vanliga” familjer heller. Så det

tror jag kanske är den kanske största anledningen, men sedan

har jag tänkt, inte minst när jag skrev boken att det kanske inte

bara var en tillfällighet att det var i det sammanhanget som jag

stannande så länge för jag gillade det här arbetssättet och det

hade jag i mångt och mycket fått med mig från min första

arbetsplats ”Smålandsgårdar” där man jobbade väldigt tätt ihop

med klienterna.

Att saker och ting varit talbara i Carina Håkanssons egen familj

har också spelat en väsentlig roll. Hennes pappa var av och till

inom psykiatrin, i och bland var han riktigt dålig. Sedan mådde

han bra mellan varven, men det var också många långa svåra

stunder när han inte gjorde det.

– Men det var alltid öppet hemma och att det inte stängdes till

utan att jag har fått lov att berätta om saker som varit tror jag

har spelat jättestor roll. Sedan har vi förstås inte alltid haft

samma uppfattning. Ibland när jag säger något (båda Carina

Håkanssons föräldrar lever) så säger mamma ”men det var väl

inte så farligt” och jag tänker då att som mamma säger man så

för att man vill inte att det ska ha varit så hemskt som det i vissa

fall har varit. Så vi är inte alltid överens. Och min pappa kan

skönmåla och säga att inga barn har haft det så bra som mina

syskon och jag.

Men då tänker jag, skrattar Carina Håkansson ”jo, det finns

definitivt barn som har haft bättre liv” och det tror jag är väldigt

viktigt att låta det finnas utrymme för båda bilderna.

Det är en väldig tillgång att upplevt att det aldrig ”stängdes till”,

berättar Carina Håkansson. Att fritt kunna ventilera.

I boken berättar hon bland annat också att hon var

kårordförande för socionomerna sista året i Lund, och att hon

varit hästtjej. Hon har också börjat köra med nordsvenskar i

skogen på senare år. Jag blir nyfiken på det senare eftersom

jag också varit hästtjej.

– Jag är ingen fullfjädrad kusk, börjar Carina Håkansson, men

för fem år sedan frågade min kollega Jan Pålsson som jag

arbetade tillsammans med på Ersta Sköndal högskola om jag

ville följa med på en körkurs i Småland.

Det gjorde Carina Håkansson. Det var många år sedan hon

senast höll på med hästar, men hon berättar att hon alltid tänkt

att hon ville dit igen.

De fyra deltagarna tilldelades varsin häst av Sigvard Gustavsson,

ledaren Plötsligt stod Carina Håkansson bredvid ett kraftigt

kallblod som skulle ryktas.

– Jag bara stod där. Jag vågade inte. Jag blev så fruktansvärt

rädd. Jag kände bara att jag inte klarade av att rykta denna stora

häst.

Efteråt har Sigvard Gustavsson berättat för Carina Håkansson

att när han såg henne med hästen tänkte han: Vad gör hon

här?

– Han föreslog att jag skulle ta Sund, en gammal hingst och trotjänare. Han förstod att jag behövde lite hjälp från honom för att våga ta

det första taget med borsten. Och genom att Sund instinktivt

förstod mig så övervann jag min rädsla.

Carina Håkansson berättar att hon fortfarande är rädd, men inte

för alla hästarna hos Sigvard Gustafsson. Bara för de stora

hingstarna som finns på gården. Hon förklarar vad hästarna och

körningen betyder för henne:

– Det är så bara rakt upp och ner härligt att vara där och att lära

sig något nytt.

Närvaron och medvetenheten om vad jag gör är jätteviktig och

att med körningen finns med i boken tror jag beror på att det är

bra för mig att bli påmind om min egen rädsla och mina egna

känslor som att ”det här kommer aldrig att gå bra”. Det är ju

samma rädslor som jag möter hos mina klienter.

Det som klienterna berättar kan slå an något i hennes eget liv.

Berättar de om utsatthet, ensamhet och längtan efter något

annat kan hon känna igen det från en tid när livet stod på spel i

det egna livet.

Som när hon hade ångest i sena tonåren. Carina Håkansson

berättar i boken att hon kände en omänsklig skräck bara hon tänkte

tanken att lämna sin lägenhet. Till sin bästis som vill ta med

henne ut säger hon:

”Bara jag tänker på att gå härifrån så tar luften slut. Det går inte.

Kan inte. Känns som jag klättra på väggarna. Kan inget annat”.

(s. 74)

Carina Håkansson skriver: ”Hon låter mig hållas. Tittar på mig

och säger sedan: Då får du väl klättra, och när du har klättrat

klart kan du komma och sätta dig här hos mig”. (s. 75)

Carina Håkansson vill betona den levda erfarenheten i arbetet

med människor. Berätta om vad ett möte egentligen är, hur det

kan se ut på många olika sätt. Men närvaro är absolut

viktigaste, enligt Carina Håkansson. Närvaro och kontinuitet.

Men hon skriver också:

”Men det terapeutiska arbetet har också lärt mig betydelsen av

att vänta. Att lyssna. Att stå ut och att inte veta vad som ska ske

härnäst.” (s. 21).

Jag tar upp en fråga under intervjuns gång som handlar om att

psykologin var en ganska sen vetenskap, och att jag både läst

och hört att under de första decennierna av 1900-talet trodde

en del människor att det var farligt att läsa för mycket (jag tror

att bland annat Vilhelm Moberg tog upp det i en av sina

romaner). Frågan får intervjun att ta en ny riktning.

– Jag tänkte faktiskt så sent som igår att demonstrationerna i

USA och det som händer där också har med den långa

historien att göra och slaveriet. Det går inte att bortse från det är

det många som menar. Och då tänker jag faktiskt på psykiatrin,

och nu är inte detta mot enskilda psykiatriker så klart, men

psykiatrin som fenomen har ju en väldigt tråkig och i många

avseenden också faktiskt en förskräcklig historia som har ställt

sig i tjänst hos rasbiologiska institutet exempelvis, och man har

deltagit i ohyggliga experiment.

Carina Håkansson betonar att det inte betyder att hon säger att

man gör det i dag. Syftet är att försöka dra en parallell, jämföra

lite nu när man pratar om förtrycket mot svarta. Det går inte att

se det förtrycket utan att också se den långa historien av

slaveriet och dess förtryck, säger hon.

– På liknande sätt tänker jag att psykiatrin ändå har en historia

som baseras på att man också så att säga ska urskilja och

särskilja vilka som är friska och vilka som inte är friska och så

vidare.

Jag tänker återkomma till den här rika essäboken och ta upp

ytterligare några spår som Carina Håkansson lägger ut. Bland

annat lite mer om ”levd” erfarenhet och vad vi alla kan vinna på

att leva mer medvetet reflekterande liv.

/Helena Maria

Utan krig skulle inga människoliv gå till spillo.

Frånvaron av krig skulle innebära hälsovinster av oöverskådligt slag. Det är den största investeringen i hälsa som kan göras.

Efter krig så blir man rädd för att drömma. Eller så är det bara de som upplevt krig och klarat sig helskinnade undan som vågar drömma. Konsekvenserna, återverkningarna, är vi alla medvetna om.

Bron i Mostar har jag sett rasa hundratals gånger franför mina ögon på teveskärmen. Krig är inte isolerat och avskuret. Det finns hela tiden på teve och på näthinnan. Följer med in i sömnen.

Krig borde stoppas till varje pris. Med alla medel till buds stående medel utan just krig och med allt det som följer, som våldsyttringar, tortyr och psykologisk krigföring.

Det måste gå. Vi måste närma oss varandra. Och är det inte det vi gör nu egentligen? Eller borde göra? När vi med alla våra olika rötter och förankringar trängs tillsammans. När vi delar vardag med varandra. Bor ihop. Det betyder något om vi vill. Annars får de som inte vill se våra, och mänsklighetens möjligheter, fotfäste och gör allt för att sparka undan dessa möjligheter. Och då vissnar våra visioner i kapp med gräsmattorna.

/Helena Maria

Håll ut i mörkret

498 — Någonstans längs vägen kommer ljuset igen. Bild: Helena Lindbom

En av oss var i sammanhang där en tonårig tjej läste upp sin skrivuppgift. Det handlade om en flicka som gick fram till sitt skåp utanför klassrummet, låste upp och snabbt plockade ihop alla sina böcker. Hon tog sina saker i famnen och skulle hasta därifrån när hon tappade greppet och allt material spreds omkring fötterna på henne. En tjej kom till undsättning och började att hjälpa henne att plocka ihop. Deras blickar möttes, och hon som hjälpte till log vänligt. När allt var insamlat och det mesta hamnat i skåpet igen gick de därifrån tillsammans. Tjejen som fått hjälp tackade den andra och vågade berätta att hon hade bestämt sig för att hon inte ville leva längre, men att den lilla handlingen av hjälp hade fått henne på andra tankar.

Den här flickan fick det tecken som hon bett om. Hon orkade lite till för hon såg att det fanns en medmänniska bland kamraterna. En människa som såg det självklara utan att vidare fundera över varför kamraten just tömt sitt skåp. Men som fick en förklaring på vägen ut.

Det är så viktigt att berätta för någon. Tala om hur vi mår. Speciellt nu när helgerna kommer tätt, och alla inte har någon familj eller gemenskap att gå till, oavsett om man firar jul eller inte.

Tappa inte modet. Håll ut. Vi känner alla fraserna, men faktum är att inget mörker varar för evigt, även om det tycks så. Medan mörkret pågår försök att få kontakt med någon du litar på. Försök hålla ut tills du kan få hjälp. Det går lite till. Mörkret varar inte för evigt. Universum är föränderligt, allt är i rörelse. Inget står still. Vi kan uppfatta det så, men förändringar sker.

Det faller stjärnor under natten, i kaskader eller ensamma. Om du upplever att du inte har någon önskan, hinner önska något, upplever att du inte är behövd, bara ”ritar i sanden”: Du är behövd. Du har en självklar plats i den här världen. Du måste lita på det, även om ingen säger det till dig. Lita på att det bär till nästa anhalt. Att något eller någon väntar där framme.

Vi kan alla komma i situationer eller tillstånd av hopplöshet och känna igen oss i hur ett bara ett leende, en vänlig blick eller ett vänligt ord kan få allt att vända. Att tilliten återvänder. Det finns också outhärdliga ångesttillstånd som inte ”upplöses” lika lätt: Då behöver vi hjälp: En annan människa/människor omkring oss, någon att tala med. En hjälp när vi inte kan famna, kanske disassocierar eller att något från det förflutna aktualiseras i nuet som vi inte kan värja oss emot, som vi ännu inte utvecklat ”motståndskraft” mot, den som vi skulle behöva för att stå någorlunda stadiga genom det hela.

Finns det ingen, och ingen du kan ringa, ingen hjälplinje eller något: Gå till psykakuten, tar de inte emot dig så gå till vanliga akuten. Var inte ensam. Gå till någon plats där det finns en reception, där du kan sitta. Där det finns människor.

Försök stanna i tanken att det finns hjälp, att hämta tröst genom att mörkret inte varar för alltid. Det är svårt, men av erfarenhet vet vi att det går över, bara vi kan hålla ut lite till, få hjälp. Du har något som bara du kan ge. Ge inte upp.

Kanske låter det väldigt förenklat, men det är det bästa vi kan ge. Vi är två människor med själverfarenhet, och utan att gå in på våra respektive historier och trauman, så håll ut så mycket du kan. Be om hjälp. Var med människor. Även om du inte känner dem så var där det finns mänsklig närvaro, där det känns tryggt. I ensamhet är det lätt att bli överväldigad av mörka tankar; tankar som vill rycka undan mattan för oss, som vägrar tala om dagrar, om önskningar, om att leva. Om att det finns en väg framåt även om det inte ser så ut just nu.

Med detta vill vi på Talbart.org önska God Jul och Gott Nytt År och ”Allt det Bästa” till er alla !

Vi vill också tacka för all uppmuntran, värme och kamratskap under året som gått och som snart slår över i 2020!

/Helena och Anna-Karin

”I väntan”- en dikt av Birgitta Fält.

I väntan kommer tankarna. Någon tänker på en. Bild: Helena Lindbom

För en tid sedan intervjuade jag psykolog Birgitta Fält, som arbetar inom sjukhuskyrkan. Hon visade på en dikt som illustrerade något av det vi samtalade om, och jag bad om att få publicera den. Den visar att vi människor inte är små isolerade öar, utan hur vi vävs samman beroende på sammanhang och vilka relationer vi har till varandra. Det är snudd på svindlande: Någon tänker på mig.

Mer generellt, understryker den hur vi passerar eller finns i varandras tankar; mer eller mindre långvarigt. Den handlar också om något större, om den källa ur vilken man hämtar kraft och styrka, i vars närvaro man vandrar, som i diktjagets fall, i Guds och Kristi efterfölj.

Det var väldigt fint för mig att få träffa Birgitta, och få prata i termer av min barndoms tro: Tryggheten i det gemensamma språket, och samtidigt vara accepterad som den buddhist jag är. Men så bedriver Birgitta Fält också samtal med konfidenter från annan tro ibland, och jag förstår att det känns naturligt för henne att inte möta människans religion så att säga utan människan. Intervjun kommer på talbart.org någon gång in på det nya året.

Dikten ”I väntan” skrev Birgitta Fält när hon satt och väntade på en konfident som var sen.

Jag väntar.

Ännu har hon inte kommit.

Mina tankar vandrar.

Har hon glömt tiden?

Tar det emot att komma?

Var befinner hon sig nu?

Jag provtänker.

Och börjar skriva.

Jag pendlar mellan att

Lyssna inåt och utåt.

Plötsligt börjar jag svara,

hennes frågor har blivit mina.

Mörkerseende

Vad behöver jag för att överleva,

för att härda ut?

Jag behöver utveckla mörkerseende;

Se i det fördolda, i det ännu inte föddas

mörka varma inre.

Jag behöver låna Guds ögon

för att urskilja vad som kan komma,

vad som kan bli möjligt…

Var får jag näring,

var får jag hjälp att hitta vägen?

Ingen har gått just denna väg,

Ändå väntar mig Kristus

Där jag minst anat det.

Han skymtar i blicken hos en patient,

han finns i brevet jag får,

i det oväntade mötet.

Varför skulle jag inte få det jag behöver?

Varför skulle jag vara ett undantag?

För att jag vant mig vid så lite,

För att jag inte tagit emot det som finns.

Om jag höjer eller sänker blicken,

Låter den vila en stund,

Inte flacka vidare, för att jag tror att någon annan

behöver mig mer…

Men när jag ser, när jag är mottaglig

Då tänds små ljuslågor längs vägen.

Inte av mig utan av helt okända personer

Som vill mig väl,

Som själva fått sina ljus tända på samma sätt.

Jag ser förbindelserna bakåt;

När en påsknatt lyste kärlek över

Den unge munken i Dmitrys film.

Plötsligt ser jag väven av trådar;

Från gotlandsruinen med sina valv

Bakom valv och den blånande natthimlen,

Genom det öppna taket,

Via Tranströmer och Tarkovskij,

Till målarna i Suzdal

Som helt omedvetet ledde mig dit,

Till min påsknatt.

Jag väntar.

Ännu har hon inte kommit

– Och ändå är hon här.

Hos mig

I mina tankar.

(Birgitta Fält)

En lyckad verksamhet måste läggas ned

512 — På måndag (den första december) skriver prästen och ledaren för Hökälla – Grönt arbete och Rehab, John Thulin, på uppsägningspapperna för skötseln av Hökälla våtmarkspark. Bild: Helena Lindbom.

Det är ingen som vill ta över bollen när Svenska kyrkan i Backa lägger ner Hökälla – Grönt arbete och rehab efter tolvt och halvt år. Efter Birgitta Fälts, psykolog inom Svenska kyrkan, kommentar om verksamheten, beslöt jag mig för att åka till Hökälla i Lillhagsparken och ta några bilder med min mobil. Jag fick höra att Göteborgs stad, Räddningsmissionen, Stadsmissionen, ett annat Grönt rehab, Samordningsförbundet och Svenska kyrkan erbjudits ta över verksamheten, men att alla har passat och sagt att de saknar pengar.

Den sista december måste de sju-åtta deltagarna i verksamheten lämna Hökälla – Grönt arbete och rehab, som hittills varit en samordnare inom jobb- och utvecklingsgarantin. Det innebär att ännu ett tryggt och litet sammanhang försvinner för människor som behöver läka och växa innan de kan ta sig ut på arbetsmarknaden igen – eller bara få ha en gemenskap att gå till (när jag säger ”ännu ett litet sammanhang” menar jag exempelvis de fritidsverksamheter för ungdomar som försvunnit i Backa och fältassistentverksamheten som det drastiskt dragits ned på).

När John Thulin, som förutom präst i Svenska Kyrkan är författare, ornitolog och naturvårdare, lämnar över skötseln till Park- och Naturvårdsförvaltningen inom Göteborgs stad är han medveten om att våtmarksparken inte kommer att få lika hög omvårdnad och skötsel. Han påpekar att den inte har samma tid att lägga ned på omvårdnaden, och pekar på Svankällaområdet, som jag för övrigt för på tal, som inte får den skötsel som det skulle behöva.

Det är paradoxalt att i tider när grön rehab efterfrågas och naturbaserade aktiviteters betydelse för hälsan accentueras av forskningen, så läggs en sådan verksamhet ned. Det har dessutom bedrivits ett omfattande pedagogiskt arbete vid Hökälla. Förskole- och skolklasser har undervisats ute i naturen av John Thulin och hans medarbetare. Invid fågeltornet finsn exemplvis en lägereldplats med stubbar för besökare och rekreationärer och skolklasser att sitta på. Varför knäcka den gren som den verksamheten vilar på? Betydelsen av att vi människor, och inte minst barn, hittar förbindelsen med naturen understryks, inte minst av program som den ”Inre skogen” med bland annat Lars Lerin som sändes igår kväll på SVT 2.

En del av verksamheten som bedriver arbetsträning inomhus har redan flyttat till Glöstorpskyrkan. Resterande verksamhet bedrivs fortfarande i två byggnader i Lillhagsparken ovanför Multikult: I den ena finns köks- och cafédelen med secondhandverksamhet och i den andra finns snickeriet. Snickeriet bygger bland annat fågelholkar och insektshotell.

I en insändare oktober 2019 i ”Tidningen Backa/Kärra med Tuve och Säve”, årgång 15, skriver John Thulin själv: ”Svenska kyrkans biskopar har skrivit ett klimatmanifest som betonar klimat, miljö och hållbarhetsfrågor. Göteborgs stifts biskopar skriver. ‘ Klimatfrågan är en existentiell och djupt andlig fråga. Vi måste lyssna på naturens vånda och rop, vi måste vända om’. Tyvärr har inte biskoparnas rop och vädjan nått Backa pastorats kyrkoråd utan 31 december 2019 läggs natur- och landskapsvården ner i Hökälla våtmarkspark”.

Varje torsdag har Hökälla Grönt arbetet och rehab vandringar i området. De startar vid halv nio-tiden, men man samlas åtta utanför café- och verksamshetsdelen. Utomstående och omkringboende har alltid varit välkomna, betonar en av de anställda och berättar om ringarna på vattnet: Människor som blivit naturintresserade och förbättrat sin hälsa. Det finns många roliga historier som om människor som sagt att fåglar är det sista som de skulle bli intresserade av…men som ändå gått med på en promenad och…just det, blivit bitna.

Under 1970- och 80-talen exempelvis, minns jag kyrkan, (och frikyrkorna), som en stark röst, en röst som betonade kyrkans förvaltarskap över naturen, inte något förmyndarskap. Jag minns präster som var starka röster för fred, inte minst Elisabeth Gerle. Jag kommer på mig själv med att sakna de rösterna, medan jag går och småpratar med John Thulin och de övriga som torsdagspromenerar och skådar fåglar. Jag tror vi såg 22 olika fåglar, kanske 23. Jag var tvungen att avvika innan den slutliga sammanräkningen. Den sista torsdagspromenaden äger för övrigt rum den 19 december.

/Helena Maria

Med naturen som hälsofrämjare går vi mot förbättrad folkhälsa

– Vi har en skyldighet att hjälpa den urbaniserade befolkningen att anknyta till naturen, säger Matti Tapaninen, områdeschef för Österbottens naturtjänster, Forststyrelsen/Metsähhallitus i Finland. Bild: Helena Lindbom

Den fysiska hälsan är viktig för alla, men Matti Tapaninen, bland annat områdeschef för Österbottens naturtjänster i Forststyrelsen (Metsähallitus) och ordförande i ”EUROPARC Federation Working Group on Protected Areas and Health” tror att de största hälsovinsterna finns inom psykisk hälsovård. Detta läser jag i en artikel på Slu.se:s externwebb, som handlar just om ”Naturupplevelser och hälsa” se här.

Matti Tapaninen betonar att forskningsresultat från många studier ger starka belägg för naturens betydelse för personer i stress eller depressioner. (läs mer här om just forskningen kring naturens betydelse för hälsa) Vidare säger han i artikeln att det runt om i världen utvecklas behandlingsformer med naturen som verktyg. Han berättar att i Danmark och Skottland ligger man långt framme, och där anlitas naturvägledare i rehabiliteringsprogram. Han framhåller att i Finland så riktas åtgärder till personer i socialt utanförskap, främst unga.

Så här uttalar sig Matti Tapaninen i direktcitat i inlägget:

”Det finns unga människor som har så svårt med sociala kontakter att de blivit isolerade i sina hem . Här kan naturvistelser vara det första steget att ta sig ut igen. Vi har även rehabilitering för personer som har utsatts för tortyr. Det är exempel på områden där naturen kan hjälpa. Här behövs samarbeten mellan yrkeskunniga inom många sektorer: naturvägledare, förvalatre av naturområden och hälsovårdspersonal.”

Naturvistelser kan vara första steget för unga som isolerar sig i hemmen. säger Matti Tapaninen, bland annat initiativtagare till projektet OpenAir, genom vilket Forststyrelsen och Uleåborgs Diakoniinstitut arbetar för att främja naturbaserad hälsa och välmående bland Uleåborgs invånare och besökare. Bild: Helena Lindbom

Vidare beskrivs i inlägget hur Matti Tapaninen ser att uppsökande naturvägledning i stadsnära miljöer kan bli det avgörande insteget till naturen. Naturvägledning och naturvistelser kan också hjälpa till att överbrygga de allt tydligare ojämlikheter i hälsa som Matti Tapaninen och hans kollegor ser, poängteras det.

Matti Tapaninen, som också är medlem i IUCN:s Health Task Force, säger också i inlägget följande:

”Det här ger helt nya arbetsområden för oss som arbetar professionalt med naturvägledning. Vi har ens kyldighet att hjälpa den urbaniserade befolkningen att anknyta till naturen. Vi måste arbeta aktivt med förskola, hälsovård, äldreomsorg. Här finns oändliga möjligheter för naturvägledare. Vi kan bli en viktig del av hälsovården.”

/Helena Maria

Referenser och länkar:

Läs gärna inlägget ”Naturen hänger samman och vi behöver återkoppla till den”, se här

Psykiatri är ett av Frölunda Kulturhus teman i höst.

På Frölunda kulturhus kan man just nu se utställningen ”Ensamhetsmaskinen” mellan den 5 oktober och den 10 november.

Innan jag träder in i konsthallen har jag suttit en bit längre bort i foajén, i riktning mot Folktandvården, och sett en fantastisk film av Annica Engström, där Gunnel Bergstrand, född 1935, berättar om hur hon för drygt femtio år sedan kom som tjugoåring till Restad mentalsjukhus i Vänersborg. Det är en otrolig upplevelse att få höra denna kvinna berätta och jag ska återkomma till hennes berättelse och återvändandet till Restad som filmen handlar om (se inlägget (det föregående) här).

I Konsthallens programblad läser jag att nio berättare i olika positioner finns med i utställningen vars berättelser framförs av nio andra röster.

”Gemensamt vittnar de alla om diagnossamhällets syn på den trasiga hjärnan, och den brist på lyhördhet som drabbar den enskilde som söker vård i psykiatrin i dag.”

Det går också att läsa berättelserna.

Ett skulpturverk befinner sig bakom ett brett band som fungerar som en spärr på vilket det står ”Förbjuden ingång”. Det är harar. De är vita och deras karaktäristiska öron tycks lyhörda i all dess kroppsliga stumhet. Ett lyhört ängsligt lystrande efter steg, hurringar eller hårda ord. Det står i programbladet: ”Hararna inuti sover, inget annat.”

Jag bestämmer mig att återvända en annan dag då det förhoppningsvis är lugnare; som det är nu är det mycket ljud och buller utifrån foajén och ur små minihögtalare strömmar hela tiden de olika berättelserna ut. Utställningen är så finstämd, den hade förtjänat en lugnare plats, en stor och rymlig plats men där man kan stänga en dörr bakom sig och stänga ute alla andra röster för att få koncentrera sig på de lågmälda vittnesbörden som varit stumma länge nog.

Utställningen är gjord av konstnären Marie Obbel Bondeson som jobbar som Artist-in-vården på Gävle sjukhus. Hon har också skrivit en bok som man kan bläddra i som heter ”Elefanten och jaget – Elefantens betraktelser i psykvården.” se här

Mitten av rummet domineras av en storbildskärm där en intervju under rubriken ”Breaking the Silence ”med universitetslektorn, författaren och psykoterapeuten Carina Håkansson, rullar. Där stannar jag upp och börjar lyssna just som hon berättar att neuroleptika både ger kroppsliga besvär och att det händer något med ens sinne, eller själen – om jag får använda det uttrycket, tillägger hon inför intervjuaren som inte syns i bild.

Carina Håkansson, som också leder Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet, berättar vidare om en FN rapport från 2017 (se här ) som handlar om mänskliga rättigheter och som slår fast att psykiatrin har körts i botten, och kanske inte är det system som man ska mötas av när man har sociala, psykologiska, ekonomiska, psykiska eller psykiatriska problem. Håkansson förklarar också att den här rapporten är nästintill okänd här i Sverige. I intervjun tydliggör hon också att även den delen av psykiatrin som ligger utanför, öppenvården, om man ser ut över landet, har fokuset inställt på medicinering.

Under mitt lyssnande får jag reda på att första gången man kommer till öppenvården måste man få en diagnos, i alla fall senast vid andra besöket. Och det oftast av en person som har en manual på närmare hundra frågor, men ingen kännedom om patienten. Carina Håkansson förklarar att det inte är många som vet detta när de kommer till öppenvården med sin ångest, depression och/eller trauma. Med andra ord bedöms jag utifrån hur jag sitter i stolen, tänker jag. Hur jag svarar, om jag svarar. Om jag kan svara.

Jag läser också ett A4 om ”International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal” (IIPDW) som grundades 2016, och vars konferens i Göteborg Talbart nyligen skrev om se här (och som vi hoppas återkomma till).

Glädjande är också att det kommer att ske ett samtal runt utställningen Ensamhetsmaskinen torsdagen den 24 oktober klockan 18 under rubriken ”Den sociala frågan i litteratur, forskning och terapeutisk praxis.” Medverkande är Carina Håkansson, författare och socionom Susanna Alakoski, som tillsammans med Carina Håkansson är en av grundarna till nätverket Sociala frågan, och Zulmir Bečević, fil dr i Tema barn, lektor och forskare vid institutionen för socialt arbete. Samtalet är ett samarbete med Folkuniversitetet och institutionen för socialt arbete.

Den 4 oktober höll Nätverket Sociala frågan, som bildades 2017, ett möte i Stockholm läser jag på extendedroom.org./sv/natverket-sociala-fragan , ett möte som bland annat bjöd in till att diskutera och drömma om ett ”socialt pride” – en process som ska bli spännande att följa . Och som jag ser det, går hand i hand med exempelvis det arbete som Elisabeth Puntzi , ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier” bedriver och som hon tillsammans med de övriga författarna gav uttryck för i den ”inbjudan och efterlysning av artiklar” som gick ut inför konferensen i juni i år. (se föregående inlägg)

/Helena Maria

”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Gunnel Bergstrand, född 1935, fick en chock när hon efter femtio år, utan kontakt med sjukvården, kom till Högsbo sjukhus som patient. Alla var så vänliga.

Hon berättar sin historia från en bildskärm i en trettio minuter lång film av Annica Engström i en av de breda korridorerna på Frölunda kulturhus.

Vänligheten chockade Gunnel Bergstrand för hon blev intagen på Restad mentalsjukhus när hon var 20 år, och var van vid en helt annan behandling.

Vänligheten öppnade upp en massa; associationer från sjukhusvistelserna kom tillbaka med full kraft och Gunnel Bergstrand började bearbeta sina minnen vilket resulterat i boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt, (2011), Recito förlag.

I hennes journal, som hon begärde ut, och som vi får se utdrag ur i filmen, står det bland annat: ”…lugnar sig en aning, hyperaktiv, kan inte hålla avstånd.”

Gunnel Bergstrand, som var sjuksköterskeelev, anlände till Restad tillsammans med sin mamma, prästen och en granne som hon bett följa med.

Restad mentalsjukhus invigdes 1905 som ett av de största i Sverige på den tiden. Namnet då var ”Vänersborgs hospital och asyl, och var uppfört enligt medicinalstyrelsens arkitekt Axel Kumliens ritningar. Över tusen vårdplatser inhystes i dess byggnader.

Det var 1956, i augusti månad som Gunnel Bergstrand frivilligt kom till Restad. I filmen visar Gunnel Bergstrand själv runt på den gamla stormavdelningen. Vi får också se bilder av de vackra numera kulturhistoriskt värdefulla omgivningarna. Kanalen med den långa bryggan ut som hon försvann ner till när mamman och de övriga pratade med läkaren om hennes tillstånd. Det stod sedan i journalen att patienten hade försvunnit och var svår att hitta.

Diagnosen blev manodepressivpsykos, och Gunnel Bergstrand tilläts inte fortsätta sin utbildning till sjuksköterska.

Det är en berättelse som berör, och som jag känner igen mig i mycket (även om min första erfarenhet av mentalsjukhus kom knappt 25 år senare). Och jag vet att det är många fler än jag som gör det, och jag hoppas att filmen når ut till många, många. Inte minst till äldre, som Gunnel Bergstrand, eftersom den psykiska ohälsan ökar även bland denna grupp se här. En grupp som jag tänker har ”fostrats i en mycket hård skola”, där man inte talade om sig själv, sitt inre, sitt psyke. ”Huvudet” var ett känsligt ämne.

Gunnel Bergstrand berättar om behandlingen på mentalsjukhuset, den diagnos hon fick, hur hon bemöttes och vad hon upplevde, men också vad hon bevittnade; hur detta sedan påverkade de möjligheter hon hade och de val hon gjorde för resten av livet.

En av de händelser som Gunnel Bergstrand tar fram är hur hennes församling reagerade när hon stod beredd att börja berätta om den här delen av sitt liv. De ville inte att hon skulle gå ut med det i tidningen, att hon ”legat i bälte och härjat på Restad”. Hon framhåller att människor inte ska komma och säga att det ”inte är något” med en psykiatrisk diagnos. Gunnel Bergstrand menar att de människorna inte förstår hur djupt skammen över en psykiatrisk diagnos är och hur den kan följa med under livets gång. Inte minst när det gäller att ta körkort.

Gunnel Bergstrand säger att hon har tänkt på hur lätt det är att kapa en identitet nuförtiden och de tankarna ledde vidare till den lilla kyrkogården som ligger i utkanten av sjukhusområdets västra del. I sluttningen ner mot kanalen står det hundratals kors, berättar hon. En del är det bara siffror på medan personalens, exempelvis sjuksköterskornas och läkarnas har med namn och allt och hur mycket de saknas av anhöriga, påpekar Bergstrand i filmen.

-Vem var 2611, frågar sig Gunnel Bergstrand i filmen, och vi får se en bild på ett järnkors med dessa siffror på. Begravningsplatsen med är omgiven av höga granhäckar och de numrerade järnkorsen är många. Förutom siffrorna står det ett K för kvinna, ett M för man.

– Vem var 2611, upprepar Bergstrand och fortsätter:

– Jag vill komma ihåg alla dessa kvinnor som gick runt i en ring och aldrig kom ut någonstans.

De här människorna som är begravda här, berättar hon vidare, fick inte ens ha sitt namn med, för de skulle glömmas eftersom de varit psykiskt sjuka.

-Jag kan inte glömma. Jag tycker att de här människorna behöver upprättelse, om än i efterhand.

I sin kondenserade, men innehållsrika bok berättar hon bland annat om ett av hennes mammas besök. Det kryper fram att hennes bror för några dagar sedan hade åkt hela vägen till Restad, tio mil, på sin vespa. När han stod framför dörren till avdelning 10 fick han inte komma in, relaterar Bergstrand i boken. Avdelningssköterskan tog emot honom och rapporterade att hans syster helt enkelt var för dålig för att ta emot besök. Han hade åkt förgäves och fick ta sig hem de tio milen bäst han ville. Jag citerar:

”Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?

De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Mamma berättade som det var.

– Vet du, när han kom hem grät han.

De tårarna har betytt mycket för mig.”

(ur Journalen: 16.9. Besök av modern och en broder) (sid. 21 i boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. 2011. Recito förlag)

(se också översiktsplan Restad- Brinketorp)

Gunnel Bergstrand får mig att tänka på den spännande interdisciplinär konferens som hölls den 11-12 juni i Göteborg år som handlade om psykiatrins kulturarv: ”The Material and Immaterial Heritage of Psychiatry.” (Psykiatrins materiella och immateriella kulturarv). Gunnel Bergstrand är med och skriver ”Mad Peoples History”, (jag inväntar en bra översättning till svenska…kanske ”Dårarnas historia” eller ”Tokarnas historia”?) med sin modiga historia och ingår just i det psykiatriska kulturarv som är så viktigt att bevara och göra känt.

Arrangör för konferensen var historiska institutionen. Över trettio seminarier hölls under konferensen, som också kommer att resultera i en bok med arbetsnamnet ”Narrating the Heritage of Psychiatry”. Det berättar Elisabeth Punzi, ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier” som också är docent i psykologi vid Göteborgs universitet.

Psykiatrin har varit med kontroverser sedan den sett dagens ljus som disciplin, skriver de fyra författarna Elisabeth Punzi, institutionen för Psykologi och ”Center for Critical Heritage Studies, Göteborgs universitet, Nika Söderlund, Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs universitet, Christoph Singer, Department of English, Paderborn universitetet och Cornelia Wächter, Department of English, Bochum universitetet till det ”Call for papers” som sändes ut inför konferensen.

Frågor om kulturarv är sparsamt noterat inom den mentala hälsovården, och vi hoppas kunna höja medvetenheten kring detta, säger samma fyra författare som skrivit ”Call for papers” under rubriken ”Kulturarv och Välbefinnande”. De poängterar:

Människor med psykologiskt lidande och/eller traumatiska erfarenheter är mer än deras svårigheter; de existerar i en kontext där kulturellt kulturarv och platser kan vara av stor vikt. Människor är förbundna med varandra, och till traditioner, platser och till tankar om framtiden. De konstaterar att det hur som helst inte finns någon enkel förbindelse mellan kulturarv, mening, och hälsa eller välbefinnande och skriver:

”Heritage, traditions, places or environments, are not healing in themselves, such assumptions represent a simplistic and an essentialist view of human beings as well as environments. People from different backgrounds have different preferences, habits and desires. In order to understand the connections between heritage and wellbeing, we need to encounter the inherent diversity of heritage as well as of human beings.”

Här kommer också en ungefärlig översättning till svenska av det”Call for papers” som sändes ut före konferensen:

De senaste årtionden har de biomedicinska perspektiven kommit att dominera, och huvudfårans narrativ representerar idéer om konstant framsteg medan den psykiatriska vård som föregicks beskrivs som omänsklig och ovetenskaplig, allt under det att nuvarande praktikerna anses vara humana, effektiva och vetenskapliga. Att betona historiskt förtryckande praktiker tjänar till att rättfärdiga pågående praktiker och det kan bidra till dagens/av pågående orättvisa.

Genom historien har det alldeles tydligt funnits förtryckande och omänskliga interventioner, men det har emellertid också funnits empatiska och holistiska perspektiv och approacher, som understrukit vikten av att må bra, att meninggöra, (meaningmaking) och att känna/ha tillhörighet betonar de fyra författarna, och understryker att dessa tenderar att bli/vara exkluderande från det dominerande narrativet.

Rent allmänt, anför de, finns det en tendens att bortse från psykiatrins och den mentala hälsans kulturarv både i materiella och immateriella termer.

Byggnaderna är ofta rivna eller återuppbyggda som företagsparker, SPA-anläggningar eller bostadsområde, och spåren från områdets förflutna blir på så sätt bara utplånade.

Viktiga frågor som uppkommer är:

Vilkas narrativ blir negligerade eller tystade i den här processen?

Vilkas narrativ är sedda; uppfattade som viktiga att bevara?

Vem har fått/ges auktoriteten att berätta ”sanningen” om historien och psykiatrins och den mentala hälso-omsorgens kulturarv?

Åsidosättandet av att betänka och bevara patienternas berättelser, och andras, som utmanar den dominanta diskursen vid vilken tidpunkt som helst under historiens gång, berättelser som kanske uttrycker en känsla av skuld för de förtyckande praktiker som har tagit och fortfarande tar plats runt om i världen. Det kan också vara förbundet med framstegsidéer, som att vi lever i en era av vetenskapliga genombrott utan behov av att antingen se bakåt eller åt sidorna. Eller till ansträngningar som drar uppmärksamheten från det överväldigande lidande som klienterna erfar.

Erkännandet av psykiatrins immateriella och materiella kulturarv skulle kunna vidga perspektiven på dess historia såväl som på de praktiker som är i omlopp och framtida praktiker. Vi behöver reflektera över vilka delar av psykiatrins kulturarv som ska bli erkänt och bevarat, skriver de fyra författarna vidare i ”Call for papers”.

Vilka nuvarande praktiker är kvarlevor av förtryckande historiska utövningar och perspektiv? Vi behöver också överväga hur frågor som kulturarv skulle kunna bidra till möjligheter till att formulera kritik och ge alternativ till exempel genom aktivism, brukarrörelser, visuell konst, hantverk, kreativt skrivande och också hur kreativa uttryck bidrar till välbefinnande och bättring, och till vetenskaplig och klinisk insikt.

Vad kan vi lära från tidigare praktiker och aktiviteter och nuvarande alternativ till huvudströmningen i psykiatrin skulle kunna vara specifikt viktigt för etniska minoritetsgrupper och migranter, som vid sidan av kvinnor, LGBTQ människor och människor med socioekonomiska svårigheter ofta har varit förtryckta just genom etablerade diagnostiska procedurer och behandlingsinterventioner betonar de fyra författarna och understryker att förtrycket fortfarande är pågående.

/Helena Maria

”The International Institute for Psychiatric Drug Withrawal” håller konferens i Göteborg i helgen.

Obs. Detta är ett äldre inlägg.

I pressmeddelandet från IIPW, (iipdw.org), som mejlats ut läser jag att de främsta internationella experterna på området samlas den 27-29 september här i Göteborg för att främja bättre forskning på, och för att stödja verksamheter som är inriktade på att hjälpa människor att fasa ut från psykofarmaka -något som det betonas i pressmeddelandet ofta kräver en långsam utfasning under lång tid.

Just nedtrappningen av psykofarmaka är något som snabbt håller på att uppmärksammas över hela världen, understryks det. Det pekas på en ”report” från Public Health England, se här, som publicerades tidigare den här månaden, se här. Den är ett upprop för verksamheter som kan hjälpa människor att fasa ut från antidepressiva läkemedel och benzodiazepiner.

I pressmeddelandet citeras tre av styrelsemedlemmarna, fil. dr och psykoterapeut Carina Håkansson, grundare av familjevårdsstiftelsen och Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet, John Read, klinisk psykolog och professor, och psykiatrikern och med dok. Magnus Hald.

Carina Håkansson, universitetslektor och författare, säger exempelvis om helgens konferens:

”In bringing together such expertise, we hope to promote practices that help families, friends and practicioners support the safe reduction and withdrawal from psychiatric drugs. The IIPDW believes that informed choice and consent in relation to psychiatric drugs is an often ignored human right”.

Carina Håkansson skriver i mejlet med pressmeddelandet att det finns stora brister i forskning och praxis vad gäller säker nedtrappning av psykofarmaka.

Professor John Read kommenterar konferensen så här:

”An important aspect of the network meeting will be to examine recent evidence and share skills gained while supporting people who come off their psychiatric drugs. Included will be discussions on scientific studies that underpin the need to gradually withdraw and examples from peer support initiatives”.

Dr Magnus Halden skriver:

”From this meeting, we expect to be able to add significantly to the discussion about withdrawal from psychiatric drugs and to do so by including clinicians, researchers and people with experience of psychiatric drugs”.

I januari i år hade Hogskolen i Innlandet, Elverum, (läser jag på Det utvidgade Terapirummets hemsida) en workshop som handlade om ”personorienterad och trygg nedtrappning av psykofarmaka” se här. Det står i bakgrunden till workshopen bland annat att ”vi har olika bevekelsegrunder för utveckling av ett sådant möjligt studietillfälle”, men man betonar att ”primärt kommer önskemålet från ett ökande antal brukare om att själva få delta i beslutsfattande om sin egen medicinering, också om detta bara skulle innebära nedtrappning.” En av de inbjudna talarna till workshopen var bland annat Carina Håkansson från IIPDW.

Høgskolen i Innlandet i Norge är för övrigt i färd med att utveckla den akademiska världens första utbildningserbjudande i Norden i ”trygg nedtrappning av psykofarmaka” (se ovan).

IIPDW bildades 2017 under ett vetenskapligt symposium anordnat av Stiftelsen Utvidgade Rum i Göteborg, just för att svara mot ett behov av att bättre förstå vidden av, och skälen till varför psykofarmaka blivit något av en internationell epidemi, och för att utveckla evidensbaserade vägar att hjälpa människor att på ett säkert sätt trappa ned och fasa ut dessa läkemedel, enligt pressmeddelandet.

Under 2018 arrangerade IIPDW en kurs om nedtrappning i Göteborg med deltagare från ett tiotal länder, se här. Några av dem kommer att delta under nätverksmötet i 27-29 september.

-Ett syfte med kommande helg är att planera för liknande kurser, konferenser och andra sätt att nå ut till alla som på ett eller annat sätt berörs av rådande brist vad gäller kunskap och faktiska alternativ vid nedtrappning, berättar Carina Håkansson.

Förutom de tre nämnda styrelsemedlemmarna ingår också Professor Peter Gøtzsche, Danmark i styrelsen, Olga Runciman, klinisk psykolog, också Danmark, och Robert Whitaker, publisher, USA.

/Helena Maria