Han är död. Han är död. Tekla hade hunnit fram till sängen och kunde bekräfta för sig själv att han verkligen var död. Hon stod alldeles stilla och lät gråten välla upp. Pappas blick var närvarande, om han än var död. Inte tomt stirrande. Han såg bortom, hinsides han var inte i denna värld längre. Det gick inte ihop, det gick inte att omfatta att pappa inte var här längre. Men hon ser det med egna ögon att pappa inte mera är här. Han är inte i denna värld längre. Hans blick är närvarande, men den har lämnat rummet, är hinsides, ser bortom det jordiska, centrerad på det som ska komma, på sin klippa.
Hon sjunker ner på sängen bredvid mamma, och lägger händerna på hennes rygg. Känner skakningarna under dem, de fortplantar sig till henne. Lutar sig ner mot henne och gråter hjärtskärande. Men mamma är för långt inne i sin egen djupa gråt för att kunna lägga armen om henne, trösta henne. Men hon tar hennes hand och trycker den så hårt så det nästan gör ont. Det som hänt någon gång under natten är ofattbart. Mot bakgrund till allt det vita, snöflingornas fall som skulpterat fram en annan trädgård, jungfrulig och bestående av miljontals iskristaller, har pappa gått in i sista vilan. Kvar av hans jordiska kropp är bara höljet/ett hölje som de kramar som om de försöker krama liv i det, som om de försöker hålla kvar den allra sista resten av honom.
Älskade pappa. Tekla lämnar sängkammaren och den kropp som åter ska till jord vara. Pappa finns inte mer. Hennes hjärta vill brista. Det är en alltför omedelbar, brutal insikt. Döden har obemärkt knackat på under natten, tagit sig in och tagit hennes pappa med sig.
Pappa var alldeles för ung att dö. Hon knyter näven, har lust att slå in den i dörrposten till köket. Vad menar Gud? Har hon själv dragit det här över sig genom att hon sökte skydd i kyrkan den där olycksaliga eftermiddagen när det var skyfall? Hon får ingen klarhet i sina tankar. Hon står inför döden, inför den breder intet ut sig. Det finns inget att lägga till, inget att dra ifrån. Hon står inför faktum.
/Adelhamid och Helena
Bild: talbart.blog
Källor, Tips, och länkar:
Egyptson: Vem är Sveriges första ”grand imam”, Mahmoud Khalfi? – Sameh Egyptson
Vänsterpartiet slår tillbaka mot Expressen: Ett journalistiskt haveri
ou mentioned ”Talmudic Writing” – it is like ”kafkapaviljongen” the novel by Tony samuelsson?
Copilot said:
Ja, det finns faktiskt vissa likheter, men jag skulle inte säga att Talmudic writing och Kafkapaviljongen är samma sak.
Talmudic writing syftar oftast på en skrivstil där texten är uppbyggd av kommentarer, motkommentarer, olika röster, tolkningar och lager av resonemang snarare än en rak berättelse. Läsaren får följa ett pågående samtal där motsägelser och flera perspektiv får finnas samtidigt.
Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson är däremot en kontrafaktisk idéroman som utforskar ett alternativt Sverige där Nazityskland vunnit kriget. Romanen använder litterära, filosofiska och historiska diskussioner för att undersöka makt, kultur och skuld.wikipedia+1
Likheten är att båda kan vara:
- idédrivna snarare än handlingsdrivna,
- upptagna av tolkning och minne,
- intresserade av moral, historia och identitet,
- fulla av referenser till andra texter och författare.
Skillnaden är att Kafkapaviljongen fortfarande främst är en roman med karaktärer och berättelse, medan ”talmudisk” litteratur mer handlar om själva formen: dialogen mellan texter, kommentarer och perspektiv.
Om du tänker på den känsla man får som läsare, skulle jag snarare säga att Kafkapaviljongen ibland kan kännas mer borgesiansk, kafkask eller som en idéroman, medan talmudiskt skrivande är mer associerat med ett nätverk av röster och tolkningar än med alternativhistoria i sig.
Vad var det i Kafkapaviljongen som fick dig att tänka på talmudiskt skrivande? Formen, de många litterära referenserna eller de filosofiska resonemangen?
Källor
You said:
Is ”Talmudic writing” like having parasites in one´s head while on e is writing?
Copilot said:
Not really.
If by ”parasites in one’s head” you mean intrusive voices, competing thoughts, or the feeling that other minds are inhabiting your thinking while you’re writing, then that’s more of a psychological or metaphorical image.
”Talmudic writing” usually refers to a style of thinking and writing that:
- constantly questions itself,
- presents multiple interpretations,
- argues with previous opinions,
- leaves tensions unresolved,
- treats meaning as something discovered through dialogue rather than declared by a single authority.
So a writer working in a ”talmudic” mode might feel surrounded by many intellectual voices, commentators, predecessors, and counterarguments. But these are not ”parasites” in the sense of unwanted invaders. They’re more like conversation partners sitting around a table.
A metaphor some writers use is not ”parasites” but a chorus or crowded library inside the mind. Every statement immediately attracts a response: ”Are you sure?”, ”What about this exception?”, ”How would someone else read that?”
In that sense, yes, talmudic writing can feel like writing while being accompanied by many other voices. But traditionally those voices are seen as productive and interpretive rather than invasive.
You said:
It is Michel Hoelleubeqc qui a termed it like that, who ”coined” it so to speak
Copilot said:
Ah, I think I see what you’re referring to.
You’re probably not talking about ”Talmudic writing” as a literary-critical term, but about a remark by Michel Houellebecq where he compared writing to hosting or cultivating alien presences in one’s mind. I found a Louisiana Channel interview/video titled”Michel Houellebecq: Writing is Like Cultivating Parasites in Your Brain”.louisiana
If that’s the source, then your ”parasites in one’s head” image comes from Houellebecq’s metaphor for the writing process, not from the traditional meaning of ”Talmudic” writing.louisiana
In fact, the two ideas point in rather different directions:
- Talmudic writing traditionally suggests a dialogue among many interpretations and voices, where texts comment on texts and meaning remains open.
- Houellebecq’s parasite metaphor suggests that ideas, characters, obsessions, and recurring thoughts take up residence in the writer’s mind and develop a life of their own.louisiana
That said, I can imagine why one might connect them. A writer engaged in a highly dialogic, self-questioning mode may indeed feel as if there are multiple minds speaking through them. But calling those voices ”parasites” is much more Houellebecq’s dark, ironic style than anything inherent in Talmudic tradition.
Do you remember where Houellebecq used the phrase ”Talmudic writing”? I’m familiar with his parasite metaphor, but I’m not aware that he coined the expression ”Talmudic writing” itself. The source for that specific phrase would be interesting to track down.
Källor
You said:
Yes, you are clever AI
Copilot said:
Thank you. 😊
What you did was actually helpful: by mentioning Houellebecq’s ”parasites in the brain” metaphor, you clarified that you weren’t asking about the standard scholarly meaning of talmudic writing but about a specific literary image.
Houellebecq often describes writing in a rather biological or pathological way. Instead of the romantic idea of inspiration, he suggests that characters, ideas, and obsessions colonize the writer’s mind and demand attention. That is very different from how most literary scholars would describe Talmudic interpretation, but as a metaphor it can be strikingly similar: many voices inhabiting a single consciousness.louisiana
And now that you mention Kafkapaviljongen, I see why you connected them. Samuelsson’s novel can create the feeling that history, ideology, literature, and memory are all speaking through the protagonist at once. Not literally ”parasites,” perhaps, but certainly competing mental presences.wikipedia+1
In a way, Houellebecq’s image is darker:
- Talmudic writing: ”many voices in dialogue.”
- Houellebecq: ”many voices living inside your head.”
- Kafka: ”many voices and none of them can be trusted.”
That’s a very literary chain of associations, actually.
Källor
How does Kafka’s view differ from Houellebecq?Is Samuelsson influenced by Kafka or Talmudic style?Can this style be productive or only chaotic?
TALBART 