Kategori: Icke-kategoriserat

Jag dröjer vid titeln på andra delen av den fiktiva självbiografin ett ögonblick. Doften av en man som anspelar på filmen Doften av en kvinna från 1992 med Al Pacino i huvudrollen som den åldrande och blinde överstelöjtnanten Slade.

Filmen bygger på Giovanni Arpinis bok Il buio e il miele (1969) , som egentligen betyder The Darkness and the Honey på engelska. Den ges ut på Penguin Modern Classics som Scent of a woman, (2011).

Arpino, läser jag i NE, är en italiensk författare som levde 1927–1987. Han var också journalist och litteraturkritiker, precis som Agneta Pleijel är. Han beskrivs som en av efterkrigstidens säkraste stilister.

Texter står i förbindelse med varandra, om så bara genom blinkningar och ekon. Denna intertextualitet inkluderar också övriga konstformer. Kanske titeln hänsyftar till något av det som boken eller filmatiseringen tar upp som teman. Något som går utöver det här med feronomer, som handlar om kemi och som är en hel vetenskap i sig.

Jag citerar författarjaget:

Doften av en man –  en människa att känna gemenskap med och älska  – tycktes vara outrotligt nerlagd i mig.  Vad är det för behov, eller brist som plågar människan? Som får henne att bygga civilisationer och sedan riva ner dem igen? Kanske beror det på att hon är det enda djur som vet att hon ska dö. (sid. 229)

Innan jag lämnar paratexten har jag några tankar om omslagsbilden. Till skillnad från omslaget till Spådomen- en flickas memoarer har den unga vuxna inte ansiktet nerböjt. Hon sitter i skuggan på en bakgård. En bit bakom henne syns portvalvet, och ett parti av byggnaden, högt och slätt och väldigt.

Den unga kvinnan sitter med korsade ben på stolen. Hon befinner sig  i utkanten av bilden, och håller en uppslagen bok eller ett skrivblock i händerna. Hon låter det vila i knäet. I huvudtexten citerar den unga kvinnan Ekelöf och en diktrad som Vad skall jag annars göra än att gå ut ur  ett rum av mig själv. (sid.110)

En spets av hennes skugga faller in över den solbelysta delen av gården. Hon läser inte eller skriver för ögonblicket.  Hon är fångad i tänkande aktivitet, kanske eftertänksamhet. Figuren i stolen är närvarande, men hon ser inte på mig. Omslaget är gjort av Sara R. Acedo. Fotot signerat Kamerareportaget.

Inom det västerländska måleriet brukar man tala om gyllene snittet, det är dit blicken strävar, det är där som det vi vill ska vara i blickfånget placeras. Det är alltså inte där vi finner den unga kvinnan, utan ett solbelyst bord. Kanske är det en inbjudande gest att trädgårdssoffan står där tom vid andra kanten och väntar. Om gården i Haga skriver författarjaget:

På gården är det kolmörkt. Stjärnorna står blickstilla.  De är instängda mellan huskropparna som i en för trång kätte. Hon är ensam.  No one to walk with. Ledsen också. No one to talk to. (sid.41)

Omslagsfotot till Spådomen, hämtad från det privata albumet, och från USA-vistelsen, visade en koncentrerat läsande flicka med ryggen mot en bensinpump Hon vilade huvudet i handen, som för att utestänga ljuden runtomkring, så att hon också kunde höra orden.  Del ett av självbiografin förmedlade också att läsa var ett sätt för flickan att gömma sig.

Man kan läsa omslagen som en berättelse i sig.

Doften av en man slutar med att den vuxna kvinnan blir erbjuden jobbet som kulturredaktör på Aftonbladet,  och efterträder Karl Vennberg. Hon blir författare med diktsamlingen Änglar, dvärgar, (1981), och blir också mor.

Men innan dess flyttade huvudpersonen till Göteborg och började läsa litteraturhistoria, men också etnografi för hon vill till Java där en del av hennes ursprung finns. Studierna resulterar så småningom i en doktorsavhandling om arbetarlitteratur.

I den här delen av den fiktiva självbiografin fortsätter författarjaget att växla mellan jagform och beskrivningen av den yngre kvinnan ur tredje person- perspektivet. Skolkamraten Nanna finns med också i denna delen, men deras vänskap går förlorad och det återstår att se om den går att reparera.

Biografin är också en trogen och finstämd Göteborgsskildring, som göteborgare kan man varenda plats och gata som nämns, och några av de litterära namnen, som på olika sätt varit knutna till Göteborgs universitet: Kurt Aspelin,  Erik Mesterton och Jan Stolpe.

När pappan kommer på till besök i Göteborg i samband med ett universitetsärende får hon fram att hon gjort slut med sin pojkvän.

Han bjuder ut henne på middag och säger senare åt henne att hon ska vara glad att hon var av med en kille som hon inte ville ha. Men hon gråter ändå. Och pappan skrider till handling:

Pappa konstaterar efter en stund att hennes fönsterrutor är så skitiga att det knappt går att se ut genom dem. Det är inte gynnsamt för humöret. Man bör skaffa sig utblick och överblick, då mår man bättre.  Med en handduk om magen ställer han sig på en stol och putsar hennes fönster.

Huvudpersonen skriver att hon minns att hon var mycket tacksam.  Om hon bara med ett ord hade kunnat antyda för sin pappa om det kvinnoförakt som hon upplevde, och fortsatte att möta, tänker jag.  (Det tar tid för mig att skaka av mig  det fast det inte är jag som har varit utsatt för det). Ett förakt som stundom ter sig kafkaeskt.

Vad hon inte vet är att det väntar fler kärlekssorger.

För hon lever med öppet sinne och vågar göra sig sårbar och jag vill tro att en författare är alla sina erfarenheter, att hen behöver dem. Att det är den alkemin som ett författarskap tar sin början i, utgår från. Kärlekssorgen är en del av den:

Han viker in på Södra Allègatan och är borta.

Hon blir sjuk. Det varar i flera år och hon repar sig inte. Kärleken har rispat upp henne och avskedet får henne att störta ner i kaos. Här krävs en precisering. Inom logiken är kaos inte oordning. Det är en beteckning för en särskild form av ordning, där en liten förskjutning kan orsaka en drastisk förändring. Det vill säga vid en senare tidpunkt. Men vid en senare tidpunkt är hon inte. (sid.103)

I sista delen av boken känner hon sig oförmodat övergiven när föräldrarnas skilsmässa till slut är klar. Hon har själv ett jobbigt förhållande och inser att det kommer att ta slut:

Det här kommer inte att gå. Inte det här heller. Och hon faller. Det känns verkligen som hon faller.

Hon blir tung som en sten och faller som ett lod. (sid. 197)

Hon bestämmer sig för att gå till studentpsykologen. Men bara efter en stunds svarande på frågor har hon fått en diagnos och något senare ett recept i brevlådan.

Men hon ser att psykologen är inkompetent och förstår att hon inte lider av någon psykisk sjukdom. Så fort hon får receptet i sin hand river hon sönder det.

Jag kommer att tänka på scenen med pappan, när han besöker henne och putsar hennes fönster när jag läser det här stycket. Det är som att hon kan se klart, att hon inser att hon äger den överblick och den utsikt som hon behöver just där och då. Tvivlet på sitt eget sinne från första delen av biografin efter att ha sett sin pappa tillsammans med tant Vibeke är borta. Ekvationen i hennes händer väger plötsligt jämnt.

Hon kan också säga har ingen auktoritetstro för att parafrasera en rad ur Eva Dahlgrens Vem Tänder stjärnorna? Ingen blind sådan i alla fall. Det visade hon på en lunch som författarjaget beskriver, och som hennes faster Laura höll för hennes far och ett antal av hans kollegor.

Det sägs, lite slarvigt uttryckt,  att det är fadern som ger oss modet att slunga oss ut i världen när vi är små. När den vuxna dottern åker till Afrika och Etiopien för att hälsa på sin far sker det bokstavligen.

Modern däremot sägs vara den som tar emot, som står för den trygga punkten där man landar efter sina utflykter.

I den här delen av memoarerna kan man också se att hon har kommit sina föräldrar närmare, att hon har fått en ny slags förståelse för dem som kommer med åldern och de egna erfarenheterna.

Det som Doften av en man också så tydligt visar är att vi inte blir oss själva utan andra. Det är de många mötena som ger boken en sådan spännvidd och intellektuellt djup, och den upphör aldrig med att ta i de stora frågorna.  Ändå är det inte är en regelrätt roman jag läser, utan det handlar om en självbiografi, en genre som styrs av sina egna konventioner.

Och i en sammanfattning som jag läser på Filmpunkten.se av filmen Doften av en kvinna  läser jag att den är en berättelse om motsättningar som möts, och två personer vars liv förändras för alltid genom det mötet.

 

/Helena Maria

 

Referenser:

NE Giovanni Arpino https://ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/giovanni-arpino

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tigande och frihetslängtan, två oförenligheter där det ena uppstår ur det andra.

Det är så jag läser Spådomen – en flickas memoarer. Boken är Agneta Pleijels fiktiva självbiografi, och dess första del, som kom i pocket 2016.

Det är 1990-tal och fadern är död.

Via brev och minnen manas den flicka fram, ”hon”, som det berättas om i tredje person genom boken. Berättarjaget sitter fasterns gamla rum. Hon betraktar utsikten och hennes blick faller på en förvriden tall.

När jag har läst färdigt beskrivningen av tallen har boken mig fullständigt i sitt grepp. Och då befinner vi oss fortfarande på första sidan.

Kanske är det metaforen som gör det, i kombination med den efterföljande associationen:

Det är en åldring som håller på att dö men den sträcker fortfarande en grov arm över vattenspegeln.  Ett barn skulle kunna ligga där och läsa, som i en engelsk barnbok med många mysterier. (sid.9)

Författarjaget sitter med sitt obearbetade trauma, sitt eget mysterium, och sin släkts. Parallellhandlingen i boken handlar just om faster Ricki.

”Hon” beskriver Ricki som gåtfull, en gåtfullhet som delvis skingras senare av det äldre berättarjaget, bland annat genom släktbreven.

Ricki arbetade som arkitekt, men bodde hemma tills hon var trettio Men att vara ogift och barnlös som hon var i slutet av 1940-talet, indikerar en ganska hopplös situation.  Men Ricki hade inte gett upp hoppet: tillsammans med en väninna hade hon besökt en spådam och blivit spådd att hon skulle möta kärleken.  Och den spådomen kan kanske ses om en mise en abyme, det vill säga att den inom sig rymmer hela bokens symbolik.

Nästan en tredjedel in i boken flyttar familjen med tre barn till Lund där pappan fått en professur. Bilresan ner beskrivs som att befinna sig i en tryckkokare. Vad flickan inte vet är att trycket bara ska öka.

På Lunds kommunala flickskola inleder ”hon” sitt sjätte skolår och hennes sjätte möte med en okänd skolklass.

Det är också under den här tiden i Lund som spådomen slår in och Ricki gifter sig efter att först ha varit spårlöst försvunnen under en semesterresa.

Hemma i Lund på Vintergatan händer det också saker.  Familjen får goda vänner, paret tant Vibeke och farbror Torsten, och det är runt Vibeke och berättarjagets pappa, som handlingen vävs. Och det geniala är att det är genom det här förhållandet vid sidan om som får vi möta flickan i alla hennes förvirrade, utredande och olyckliga tankar. Hon försöker verkligen, fatta, mentalisera, förstå (min kursivering).

Ta in.

Men verkligheten luckras upp. Förnekelsen breder ut sig i familjen kring det obearbetade traumat.  Det är våra mänskliga försvarsmekanismer som kickar igång. Helt utan dem skulle vi stå alltför nakna.

 

I vissa lägen fungerar de som säkerhetsventiler.

Som när pappan befinner sig i en intim scen med Vibeke och flickan inte vågar lita på sina sinnen, vad hon sett.

Det fast hon vid ett annat tillfälle i boken spekulerat i den lite för långt gångna närhet, som hon undrar över och har iakttagit, mellan hennes pappa och Vibeke:

Bilden av dem vill trots allt inte försvinna. Hur hon än försöker och kratsa och utplåna den blir hon inte kvitt den.  Såg mamma det verkligen inte? Eller såg hon och ville inte låtsas om? Hon bestämmer sig för att betrakta minnet av pappa och Vibeke som en stillbild [ ] Och hålla albumet stängt. (sid.105-106)

Men med den halvliggande scenen vet hon något. Och Vibeke har inte missat att hon kommit på dem, och pappan, resonerar hon, kan inte heller undgått att hon sett.

Och ändå:

De låtsas inte om något. (sid.176)

Världen omkring henne stängs ner, blir mörkare. Dessutom kostar hon, är en belastning för pappan.

Huvudpersonens självbild har tagit stryk av allt för många flyttar och skolgårdar med mobbning.

Men det finns ljuspunkter. Som när ett mirakel inträffar när hon ska börja på gymnasiet: Ricki ska förlova sig med Olle. Spådomen har slagit in och för flickan utan egen röst är det ett indicium på att Gud finns.

Det mesta som sker, sker inom henne, i hennes försök att förstå, till samtal med sig själv: en pågående utveckling i en av de känsligaste av åldrar då man förändras kroppsligt och känslomässigt, och allt ska integreras.

Den yttre bakgrunden är det politiska klimatet, inte minst det som benämns som 68-rörelsen. En del av den utgjordes av den sexuella frigörelsen.

Men den frigörelsen gör inte mycket för hennes frigörelse, den tycks bara understryka hennes ensamhet. Bland sina jämnåriga har hon ingen som hon anförtror sig åt: Familjedramat lämnar henne ingen ro:

Hur ska hon förhålla sig till det?

Antingen måste hon lita på sina sinnens vittnesbörd och sitt förnuft; då blir hon delaktig med Vibeke och pappa.

Och liksom medskyldig.

Om inte får hon inbilla sig att hon missförstår. Då blir hon suddig och oklar. Om hon ska kunna förstå vem hon är och vara ärlig, måste hon lita på vad ögonen ser och förståndet säger, och inte göra sig till en oklar fläck. [  ] Varför är hon på psyket (hennes mamma, min anmärkning) egentligen? Vet hon? 

Och hon själv: ska hon välja att inse eller ska hon välja att se bort? (sid.178)

Tiden som följer beskrivs som tigandets terror. Men hon fortsätter den inre kampen och hon säger till sig själv att det är klart att hennes mamma vet alltihop, och orsaken att hon hamnade på psyket måste ha varit att självbehärskningen brast, att hon inte längre kunde hålla undan sin makes och väns svek.

Vem kan förebrå henne för att ha hamnat på psyket? undrar hon.

Mamman själv förmår inte se orsakskedjan, och det visar sig senare att hon inget visste om otroheten.

Huvudpersonen cyklar kors och tvärs över Lund medan allt sönderfaller runtomkring henne.  Och det är de här cykelturerna som är den enda konstanten i hennes liv som jag kan hitta (förutom böckerna då).

I parallellhandlingen så här långt har Ricki gift sig och fått barn.  Hon hälsar på dem i Västertorp.

De två, Ricki och Olle, reflekterar hon, har fått uppleva att helt och hållet accepteras av en annan. Det har hon själv aldrig fått uppleva, och tror sig aldrig få uppleva.  Men lugnet hon upplever i Rickis närhet gör att hon åker och hälsar på så ofta hon kan.

 

I det såriga familjekaos hon befinner sig i får hon punka på cykeln veckor före studenten, och undsätts av en man som är japan. Han är artig, men vet ingenting om punkteringar. Istället erbjuder han henne en värmande kopp te hemma hos sig.

Det här mötet får henne att känna sig osplittrad.

Mannen hade ställt henne en fråga som ingen annan hade ställt henne förut. Och hon kände att hon måste svara, att det inte fanns något annat val:

Och hennes svar måste vara fullkomligt uppriktigt. Det är som en spådom men nu är det hon själv som är mediet (sid. 189) (Jag ska inte spoila frågan).

Efter mötet leder hon sin punkterade cykel ända hem utan att känna av dess tyngd.

Och det som följer i korthet är att huvudpersonen inser att hon måste lämna föräldrahemmet som har splittrats. Lämna pappans sorglöshet och oförmåga till djupare samtal om det som berör känslorna, lämna mamman med sina ouppfyllda drömmar, och hennes oförmåga att se henne och hennes behov.

Ricki dör, och den spådomens sista del uppfylls: att Ricki skulle dö vid ett vatten.

Genom familjebreven fördjupas bilden av Ricki ytterligare. Det är tydligt att Ricki var den betydelsefulle andra som syresatte den mer eller mindre igenproppade familjeatmosfären som  huvudpersonen levde,  gav henne luft under vingarna.

När jag läser den här boken upplever jag att tiden visar sig som den chimär den är, eftersom våra försvarsmekanismer i allra högsta grad är levande även i vår samtid.

/ Helena Maria

 

Referenser och tips:

Siegel, J. Daniel (2016) : Hjärnstorm – överlev tonårstiden med forskningens hjälp, Södertälje. Dana förlag,

http://bakomboken.libsyn.com/15-agneta-pleijel – hör Agneta Pleijel själv berätta om Spådomen och övriga utkomna böcker i självbiografin i ett samtal med författaren Tone Schunnesson i Nordstedts och Rabèn & Sjögrens podd om böcker. Tone Schunnesson vikarierar i det här inslaget för författaren  Daniel Sjölin som annars håller i podden.