Kategori: Icke-kategoriserat

 I inlägget om boken ”The Zookeeper’s wife” av Diane Ackerman, se här, nämns också något om den ekologiska nazismen (ekofascismen). Den boken visar på några sidor hur den bland annat kunde ta sig uttryck. Men det kom också att utvecklas något som benämns som ”New German Healing” i Nazityskland och som jag vill ge en inblick i nedan genom boken ”Doctors under Hitler”.

”New German healing” var en skapelse av Tredje rikets nazistläkare.

Om dessa berättar historikern Michael H. Kater i boken ”Doctors under Hitler”, (1989), utgiven på The University of North Carolina Press.

Kater skriver:

”If Rassenkunde (rasbiologi, min anmärkning) admittedly was the most precarious, it was certainly not the only questionable innovation in the landscape of academic medicine after January 1933.” (s.119)

Långt innan Hitler kom till makten var olika völkish begrepp i omlopp, förklarar Kater och kom under sent 1920-tal att ligga till grund för en kritik och korrigerande förslag mot vad som var en långtgående kris inom medicinen inom hela professionen i Tyskland. En kritik som mestadels kom från det högerpolitiska hållet. (s.119-120)

Kärnan i den revisionistiska medicinen var just begreppet völkish och dess skapelse nav ”organicismen”, enligt Kater.  Det sistnämnda begreppet byggde på idéer som kirurgen Erwin Liek, förklarar han och beskriver Liek som en karismatisk figur som utövade ett enormt inflytande på den tyska medicinen under den andra hälften av Weimarrepubliken.

Nazistläkarna tog avstånd från vad de föraktfullt kallade modern ”Mechanistic medicine” framhåller Kater. I konformitet med totalitarianismen krävde de att i den nya medicinska kosmologin skulle kroppen ses som holistisk, som en naturlig enhet inom vilken alla delar var fysiologiskt relaterade till varandra. (s. 120)

 ”Hence it was wrong to search for the seat of a specific disease in individual organs of the body; rather the entire organism had to be considered for treatment. An analysis of these biological precepts helps to explain the disdain of Nazi medicine for the specialist, and conversely, the predilection for generalist practice”. (s. 120)

Läkarna inom Völkish – rörelsen, se här, strävade efter en återgång till en pre-industriell stat, medicinskt sett, understryker Kater. Det var naturens krafter som skulle komma till användning, såsom solljus, frisk luft eller örter. (s. 120) Det var att föredra över syntetiska farmakologiska produkter och laboratorierummens eller operationssalarnas teknologi som medel för att hjälpa den mänskliga kroppen att behålla eller återhämta sin balans.

Kater beskriver det som att dessa läkares övertygelse var att helande var ett hantverk som skulle utföras noggrant i en direktrelation mellan läkaren och patienten.  Och anmärkningsvärt nog skulle läkare i den relationen lita mer på intuitionen än förnuftet. (s. 120)

Kater fortsätter att beskriva hur medicinen tillämpades i en sådan inramning: väl beprövad erfarenhet baserad på intuition värderades mycket högre än den teoretiska medicinska vetenskapen, vilken var känd för att residera på universiteten. (s.120)

Den konventionella medicinska fakulteten var därför attackerad i dubbel bemärkelse, enligt Kater. Dels som elfenbenstorn av intellektuell distansering, som sponsrande de lärdas utövningar, lärda utan band med den organiska nationella gemenskapen, Volksgemeinschaft. Dels som bastioner av ”objektiv” specialistforskning orelaterad till de verkliga behoven hos vanliga patienter. (sid. 120, 25)

Nazistläkarnas ledare, dr Gerhard Wagner, var genomsyrad av de här idéerna och han lyckades redan tidigt under Tredje rikets dagar uppnå ett visst inflytande vid universiteten som helhet och startade en grov propaganda kampanj mot de medicinska fakulteterna, skriver Kater. Det han strävade mot vara att institutionalisera den nazistiska läkekonsten i hans från dag till dag-påverkan. Hans metod var tudelad för han ville inte som de nazistiska revolutionärerna demolera de medicinska fakulteterna helt och hållet. (s. 120) Som pragmatiker insåg Wagner värdet av den traditionella universitetsstrukturen med dess erkänt väldokumenterade maskineri för den nazistiska medicinens ändamål, betonar Kater. Vidare at Wagner gjorde gällande att hans mål var att skapa en synts mellan nazisternas ”naturopathy”, vad som kallades ”New German Healing” och vad han refererade till som ”schulmedizin”.

Hans vision var en infiltration och gradvis konvertering av den traditionella läkarkåren genom att anställa sina egna mannar, men också att använda sig av den återstående prestigen hos etablerade akademiker såtillvida som de var villiga att låta sig användas av nazisterna, enligt Kater. För Kater betonar att de förändringar som de i så fall skulle tvingas omfamna var utan tvekan radikala, åtminstone vid första anblicken. (s.120, 114,133)

De medicinska fakulteterna var en speciell måltavla för ledande nazister som Wagner, skriver Kater och förklarar vidare: För att främja New German Healing såg Wagner det som nödvändigt att ta över de medicinska fakulteterna. De kom också mycket snart att lära ut mindre av medicinska kunskaper och mer av rasbiologi och rashygien, enligt Kater. (s. 156) Nazisterna som såg till att porta judiska medicinstuderanden (alla judiska studenter) och avpollettera judiska professorer (det stiftades lagar för att kunna genomdriva detta, se sid. 139, och allt var olika led som ledde mot Förintelsen). På så sätt demolerade Wagner och hans medarbetare de medicinska fakulteterna, påpekar Kater och det fick till följd att kvaliteten på undervisningen sjönk, och läkarvetenskapen avhumaniserades i med att judar och andra misshagliga personer försvann, och de kvarvarande och nytillkomna, knöts allt hårdare till nazismen. (s. 129, 174, 147) Alla rättade inte in sig i ledet eller blev fullblodsnazister, men med konsekvenser som följd. (s. 143)

Nästa inlägg kommer att handla mer om detta och om psykiatri i Tredje riket.

Michael Kater demonstrerar med skrämmande tydlighet hur viktigt det är att inte vård eller behandlingar presenteras och paketeras med ett ideologiskt innehåll. Örter och solljus exempelvis har varit med oss sedan de första människorna, som samlare och jägare.  Utan solen, växtligheten och dess fotosyntes överlever vi inte. Varken örtmedicin eller andningsövningar är i sig något bra eller dåligt. Det är vi människor som tilldelar behandlingarna kvaliteter, de har ingen egen inneboende natur . Genom att människor testat och prövat under lång tid. Vissa medicinska system, som ayurveda har en flertusenårig tradition bakom sig. Det har ingått i det som betecknats som (och betecknas som) traditionell kunskap, och som numera oftast, är vetenskapligt beforskat, det vill säga evidensbaserad kunskap. Inom parentes sagt, läkekonster från exempelvis Asien eller praktiker som meditation får oftast ingen status förrän de har studerats vid universitet i väst fast de oftast har gedigen vetenskaplig dokumentation bakom sig. (Men det finns givetvis också fördelar med att ett fenomen som exempelvis meditation, globalt sett, har en sådan tyngd av forskningsevidens bakom sig.)

Skulle man i nutid stöta på någon hälsobehandling med ideologisk förpackning eller där konspirationsteorier ”ingår i köpet”, är det viktigt att kunna fråga sig: Vill jag det här?  Är det här något som överensstämmer med mina värderingar?  (Jag har den amerikanska konspirationsteorin Qanon i tankarna; en rörelse som jag nyligen läste en artikel om i DN, se här.)

Att naturliga företeelser getts en nazistisk ideologisk förpackning under 1930-talet, med avstamp i völkish-rörelsen är hårresande från ett nutida perspektiv. Ännu mer skrämmande är att den nazistiska medicinen i slutändan ledde till att det var omoraliskt, som Kater påpekar att vara sjuk. (s. 228)

”As one of the surviving Third Reich physicians judged the Nazis scathingly: They wanted to do away with the diseases by liquidating the sick’ ”. (s.228)

Det är välkänt, inte minst genom historikern Maja Hagerman och hennes bok ”Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta,” som kom ut 2016 rasbiologin och rashygienen härjade och satte sina spår även i Sverige

Av egen erfarenhet vet jag att det jag inte ser, förstår eller som jag förnekar, tenderar att ta upprepas och spelas upp i mitt eget liv; och kanske är det även så på en samhällelig nivå? Att så länge vi förnekar, undertrycker eller skjuter ifrån oss vissa händelser, känslor et cetera, så återkommer de, ibland lätt förklädda.

Böcker som Katers gör en förhoppningsvis mer motståndskraftig när auktoritära krafter med totalitära anspråk kallar.  

/Abdelhamid och Helena Maria Ingeborg

Referenser:

Kater, Michael H. 1989. Doctors under Hitler. Chapel Hill and London. The University of North Carolina Press.

Hultquist, Catia, Arbman, Hans, Ewald, Hugo. 2021-05-12: Svenska ”helare” sprider Qanons konspirationsteorier. Dagens Nyheter.

Författaren James Baldwin såg, och upplevde djupt effekterna av Amerikas svek mot de svartas frihetskamp i mitten av 1900-taler. Det skriver författaren och James S. McDonnell Distinguished University professor i African American Studies at Princeton University, Eddie S. Glaude Jr i boken ”Begin again. James Baldwin’s America and its urgent lesson for our own,” (2020).

I bokens inledning berättar han följande:

”What do you when you have lost faith in the place you call home”?

Det frågade Eddie Glaude medan han betraktade ruinerna av författaren James Baldwins hus i Sankt Paul de Vence. Egentligen, tillstår han, hade han aldrig fullt ut haft en tro på USA, i ordets rätta bemärkelse. Och han skriver att han hoppas att den dagen kommer när vita i USA slutligen lämnar bakom sig tron att de skulle vara mer värda.

Befinnandes sig mitt på en byggarbetsplats i Frankrike gick hans tankar till Baldwin och hans vittnesmål under den senare delen av hans liv, som svar på sin fråga, och som en del av skälet till varför han behöver skriva den bok som blir ”Begin again”. (Glaude:2020:xvii). Utgångspunkten i denna är vad man gör när allt hopp har tömts ut, när den sista glimten har upplösts, det vill säga när ”sakernas tillstånd” alltid kommer att förbli detsamma. Bakom sig har han redan boken ”Democracy in Black”. ( 2016)

Glaude utvecklar Baldwins senare författarskap i ”Begin again”, analyserar och tillför sin egen blick och poesi.

Han tar upp Baldwins hat mot sin styvfar, en kringresande predikant, som utökade sin familj utan att kunna försörja den, och som hatade vita. (ibid:34-35) En tyrann som Baldwin inte fort nog kunde sticka iväg från, berättar Glaude. Baldwin försökte hitta ett utrymme där han kunde vara annorlunda, där han inte automatiskt följde i fotspåren av sin styvfar. Han försökte också ta hand om sina syskon.

Glaude understryker att Baldwin ville undkomma de sociala krafter och det samhälle som tryckte ner honom, de rasföreställningar som han och övriga afroamerikaner internaliserat och tagit för givna då det under sekel varit det de matats med. Baldwin stod upp mot detta, han hittade en annan väg, självutveckling, Sokrates ”self-examined life”. (ibid:37) Det är den här aspekten jag har valt att lägga fokus på i det här inlägget.

 Genom den inre vägen, genom att bland annat reflektera över sitt eget och andras antagande, föreställningar och värderingar kunde Baldwin kasta ut allt skräp som pådyvlats honom, skilja agnarna från vetet.

”But he insisted, we are not the mere product of social forces. Each of us has a say in who we take ourselves to be. No matter what America said about him as a black man, Baldwin argued, he had the last word about who he was as a human being and as a black man.“(ibid)

Glaude går vidare med att betona, att precis som vi måste undersöka våra individuella erfarenheter och de hemskheter som har kommit att forma oss, hur vi ser på oss själva, så måste vi tillsammans som nation göra sammaledes. (ibid) Baldwin framhöll att de är sammankopplade. (ibid)

Glaude går också in på de trauman som Baldwin upplevde under sitt liv, och som han skriver ”lämnade permanenta ärr”. (ibid:33) Men det var också de sår som skapade hans konstnärliga vision, och gjorde att han inte undvek skuggorna, eller som lurade bland dem, poängterar Glaude. Baldwin var inte ute för att skapa en glättig fasad, sådana hade han nog av i det omgivande samhället. Han hade ett ärende och det vek inte från hans tankar. Han var författare, hans erfarenheter skulle formuleras, och det var så han överlevde till stor del, genom sitt skrivande och några trofasta vänner, bland annat Engin, en turkisk skådespelare som utbildat sig i vid Yale School of Drama. (ibid:126) Under 1960-talet blev Turkiet en plats dit Baldwin återvände ett flertal gånger, och bodde i perioder. Landet blev det ”elsewhere” som gav Baldwin den nödvändiga kritiska distans som han behövde från den ”amerikanska lögnen”. (ibid: 131, 133)

Baldwin stod fast vid sin övertygelse att det är olyckorna i våra privata liv som formar vårt offentliga vittnesmål, skriver Glaude.

”We have to work on ourselves, if we are to live up to the world we want to create. The props and crutches that have supported our individual identities in this country have been knocked from under our arms and feet. We have to make ourselves a new creation without them.” (ibid:143).

Glaude förtydligar att vi måste göra samma sak i våra egna liv som vi begär av nationen, det som vi uppmanar den till att vara annorlunda på. (ibid) Det är det enda sättet genom vilket vi kan bli den sortens människor som en sann demokrati behöver, framhåller han. Inte att begära en standard som vi inte själva lever upp till. (ibid) I slutändan menar Glaude att det handlar om att finna utrymmen i samhällets marginaler för det är då man kan se sitt land mer klarseende. (ibid:144) Ett klarseende som definitivt inte tas emot i alla läger. Trots motstånd, våld, också sexuellt, skräck och så vidare så fortsätter Baldwin outtröttligt, inte minst för att han vid ett tillfälle lovade de unga svarta att stå vid deras sida, att inte överge dem.

Genom att skriva ”Nästa gång elden”, till sin brorson på hundraårsdagen av slavarnas frigörelse överför James Baldwin i någon mening sin ”andliga rikedom” till brorsonen, det som kan beskrivas som ”the examined life”, och som rymmer Balwins specifika erfarenheter, och som genom att skrivas ner, också blir allmängiltiga för de som inte blundar för att här finns lärdomar för oss alla.

När vi är hatiska, förminskar andra eller sprider rasbiologiska föreställningar, projicerar ut dem och gör dem till sanningar, deformerar vi oss själva. Det är ett huvudbudskap i Baldwins författarskap.  Allt slår tillbaka mot oss själva, allt det som är falskt, osant, hatiskt i oss själva. Att bli medveten om våra skuggor, allt det mörka i oss själva är nödvändigt, menar Baldwin. Det är det vi måste jobba med, vi har resurserna som människor om vi vill.  Baldwin ger vägledning. Vi behöver inte upprepa rashat som i Södern, leva ut det i form av Jim Crow–lagar och annat. Vi kan jobba med oss själva. Göra andra val. Leva medvetet, välja ”the self-examined life”, det enda som är värt att leva.

I ”Nedanför korset. Ett brev från en plats i min själ”, skriver Baldwin:

”Det är knappast mödan värt att försöka minnas hur många gånger solen har lyst över slakten på oskyldiga människor. Jag är i högsta grad intresserad av att svarta amerikaner vinner sin frihet här i Förenta staterna. Men jag är också mån om deras värdighet, av att de är själsligen sunda; att jag måste opponera mig mot varje försök att få svarta att göra mot andra vad andra har gjort mot dem. Jag tror mig känna till – vi ser den runt oss varje dag-den andliga ödemark som den vägen leder till. Det är ett enkelt faktum och ändå tycks det vara så svårt att begripa: Den som förnedrar andra förnedrar sig själv.” (Baldwin:2019, (1963):113)

Glaude berättar om i ”Begin again” att James Baldwin framträdde på ”National Press Club, och beskriver att han tycktes skör, uttröttad, och att han hostade på väg upp mot podiet. (2020:199) Väl i talarstolen pratade han bland annat om USA:s ovilja mot historia, och att de historier som landet producerar om sig själva korrumperar varje äkta förståelse av det nuvarande, beskriver Glaude.  (ibid) De församlade fick sig en mäktig förmaning till livs:

”We are living in a world in which everybody and everything is interdependent. It is not white, this world. It is not black either. The future of this world depends on everyone in this room. And the future depends on to what extent and by what means we liberate ourselves from a vocabulary which now cannot bear the weight of reality. Liberation from the languages and categories that box us in requires that we tap the source of it all, free ourselves of the lie, and start this whole damn thing over”. (ibid:199-200).

Glaudes reflektioner kring talet tar bland annat upp de svek som de svarta utstått i Amerika. Han pekar på att det finns två  moraliska uppgörelser, eller vidräkningar, som båda misslyckats. Det första var under inbördeskriget, och rekonstruktionen som följde, och det andra den svarta frihetsrörelsen i mitten av 1900-talet. Här fanns tillfällen för ”breakthrough”, som kom till intet. Glaude skriver att återigen så står man inför en ”moral reckoning” av samma storleksordning. Och det är nu, menar han, som de svarta i USA måste få sitt sanna värde erkänt, att de inte är värda mindre än vita, så att inte den ”fula historien” upprepas igen och igen. De som medvetet vägrar att komma ihåg historien blir moraliska monster, påpekar han. (ibid: 202)

Glaude framhåller att Baldwin betonade vikten av att se tillbaka på historien för att se vilka vägval som man gjort, och genom detta förstå på vilket sätt dessa val lett fram till de kriser som man står inför. Att en måste konfrontera lögnen i sin nations självförståelse för att komma vidare på en väg som leder fram till att man bygger ett land som verkligen baseras på sant demokratiska principer:

”To do your first work over means to reexamine everything. Go back to where you started, or as far back as you can, examine all of it, travel your road again and tell the truth about it. Sing or shout or testify or keep it to yourself: but know whence you came.” (ibid:196).

/H-M

”The Zookeeper´s wife” av Diane Ackerman från 2007 är ingen roman utan en sann berättelse om familjen Jan och Antonina Żabiński, som drev den zoologiska trädgården i Warszawa från 1929 och som från 1939, trots att den nästan var sönderbombad, lyckades använda den till att hjälpa omkring 300 judar att överleva.

Diane Ackerman använder sig av olika historiska källor, men främst baserad på parets egna minnen i skrift, böcker och intervjuer. Ackerman som själv har polska släktingar på sin mors sida lyckas förmedla mycket av polsk kultur och folklore på boksidorna, vilket bidrar till en livlig och levande skildring. Hon har exempelvis själv varit på plats i Warszawa och vandrat omkring i den zoologiska trädgården som paret Żabiński, öppnade igen 1949, för att avslutas två år senare på grund av att Jans förflutna inom den underjordiska rörelsen gjorde honom obekväm för de nya makthavarna. Hon har också vandrat samma gator som Antonina Żabiński beskriver i sin dagbok. Warszawas zoologiska trädgård var ett fäste för motstånd och en tillfällig anhalt för judiska flyktingar på väg vidare. Detta trots att även de tyska nazisterna hade parkerat sig inom den zoologiska trädgårdens område.

I det förflutna var zoologiska trädgårdar privatägda och gav status, berättar Ackerman. Vem som helst kunde skapa ett kuriosakabinett, men vem som helst kunde inte skapa ett zoo, för det krävde både medel och en slags besatthet när de gällde att samla på sig djur som de största krokodilerna, äldsta sköldpaddorna och sällsyntaste örnarna, påpekar Ackerman.(s.19)

Jan Żabiński var zoolog och när han tog över ville han skapa ett nytt zoo och leva bland djuren. Och det gjorde han och hans familj sedan bokstavligen. Deras villa låg nämligen på området, och varje morgon vaknade de till trumpetande elefanter, fågelläten av olika slag, kort sagt till en symfoni av djurläten. (s.24) Inomhus hade de också djur: Katter med bandagerad tass respektive svans och en papegoja som bar en metallkon om halsen.

Efter att ha druckit en kopp svart te på morgonen var det dags för Antonina Żabiński att sterilisera nappflaskor och förbereda sig för att mata två lodjursungar från Bialowieza, den enda kvarvarande urskogen i Europa. (s.25)

Jan Żabiński berättade för en journalist att det inte var tillräckligt för en zoolog att forska från en distans, utan det var genom att leva bredvid djuren som han lärde sig deras beteenden och psykologi, nämner Ackerman. (s.24) Han berättar vidare att Antonina var så känslig att hon nästan kunde läsa djurens sinnen. Han tillskrev henne ”metafysiska vågor” av en nästintill schamanistisk medkänsla med sina fyrbenta vänner. (s.26)

Genom den zoologiska trädgårdet och familjen Żabiński (deras son Ryzard föddes 1932, dottern Teresa 1943) får en följa de olika faserna som kriget kom att innebära efter Tysklands invasion 1939. Ackerman återger Antonina Żabiński reflektioner där hon menar sig ha levt ett liv de senaste åren där varje dag var upplivad av excentriska djur och en liten pojkes äventyr:

”Ett liv som nästan gjort det möjligt att ignorera världshändelser eller att åtminstone vara optimistisk vad det gällde utsikterna, till och md att vara envist naiv”. (s.44)

När en bomb föll i den zoologiska trädgården och ödelade stora delar av den, bland annat ”Björnberget ”blev djuren vilda av skräck.

Tigrar och lejon tog sina ungar i nackhåren och började vandra omkring i sina burar, ängsligt letande efter en plats att gömma sina små. De djur som blivit alldeles aggressiva av skräck och de lösa björnarna var tvungna att skjutas. Den 7 september blev Jan Żabiński inkallad, och den 30 september var huvudstaden redan märkt av strider och fylld av tyska nazister i sina gråa uniformer.

Ackerman refererar:

 ”I can’t breathe, she said, (Antonina till Jan, min anmärkning) I feel like I’m drowning in a grey sea, like they are flooding the whole city, washing away our past and people, dashing everything from the face of the earth”. (s. 69)

Ackerman berättar att Jan Żabiński i intervjuer avslöjat att han ända sedan början av kriget varit ansluten till the Home army , hemmarmèn, i området kring vilket den zoologiska trädgården var belägen.

Han sa också att lyckligtvis var den zoologiska trädgården en del av warszawabornas identitet och det gjorde att människor hjälpte till frivilligt att sköta de djur som var kvar och att gav dem mat-och grönsaksavfall. (s. 73)

Letandet efter matavfall gav också Jan Żabiński tillträde till Warszawas ghetto som etablerats i slutet av 1940. På så sätt behöll han gamla kontakter, men kunde också knyta nya. Därigenom kunde han och den underjordiska rörelsen hjälpa judar att ta sig ifrån ghettot. Skildringarna av hur detta skedde är ganska detaljerade och innehållsrika och förenade med stor fara för de inblandade. Att hjälpa judar var belagt med dödstraff, och drabbande inte bara för den som bistod utan för hela hens familj och omgivning.

Parallellt med detta berättar Ackerman om familjen Zabinskis interaktion med Lutz Heck, som tagit över direktörskapet för Berlins Zoo efter sin fader, professor Ludwig Heck.  Heck hade inga skrupler. 1936 finns han med på ett fotografi tillsammans med Göring. De var på en jaktresa till Schorfheide, Hecks stora reservat. Året därpå gick Heck med i nazistpartiet. Det nazisiska projektet var också ekologiskt; handlade om att ta sig an djuren och naturen också; att återskapa det efter nazistiska ideal, beskriver Ackerman. Ett par gamla hästraser, den utdöda vildhästen Tarpanen exempelvis, ville han försöka återskapa genom att använda sig av eugenik.(s.80)

”When Germany invaded Poland, Heck scouted the farms for mares preserving the most tarpan traits to mate them with several wild strains, including Shetlands, Arabians, and Przywalskis, hoping to breed back to the ideal animal, the fierce, nearly unridable horses painted in ochre on Cro-Magnon caves. Heck assumed it wouldn’t take many generations of back-breeding- maybe only six or eight – because as recently as the 1700s tarpans still roamed the forests of northeastern Poland.” (s. 80-81)

Heck hade insupit Eugene Fischers och Konrad Lorenz åsikter om rasmässig renhet, skriver Ackerman. Hans jobb var att återuppfinna det ursprungliga och Göring försåg honom med de medel han behövde, påpekar hon. (s. 85)

Heck tar de värdefullaste djuren från Warszawas zoologiska trädgård till Berlin med löftet till Żabińskis att han ska ta hand om dem väl och återbörda dem när kriget väl är över.  På nyårsafton samma år återvände han med sina druckna vänner och sköt de kvarvarande djuren som del av firandet. (s.96) Antonina Żabiński och Rys´ satt inlåsta i huset och hörde skotten. (s. 96) Hökarna och en örn som sluppit lösa sedan deras burar skjutits sönder kretsade över trädgården, ovilliga att lämna det enda hem de kände till.  De landade på verandan och väntade på mat. (s. 96) Ackerman fortsätter:

”Soon even they became trophies, part of the Gestapo officers´ New Year´s Hunting Party”. (s. 97)

Żabińskis finner på olika sätt för att kunna bo i villan och därmed fortsätta med sitt underjordiska arbete. Mycket av det är fördolt för Antonina, men hon tar hand om hushållet och alla gömda flyktingar och strömmen av nya. För villan är bara en anhalt. De flesta judar på flykt hade i genomsnitt 7, 5 anhalter på vägen ut ur Ghettot och vidare ut från Warszawa. Dessutom hade de ett halvt dussin förfalskade papper. Det var ett oerhört arbete som pågick i de fördolda. Dessutom undergick judar ”reskinning”, berättar Ackerman. Detta förfarande att räddat judar på från förföljelse har en lång historia, skriver hon. (s.222) Ackerman berättar också om hur Antonina berömmer några barn som tillsammans med sin familj gömmer sig hos Żabińskis för en tid. I samband med detta får hon reda på att en hemlig skola i Ghettot har lärt barnen att leka och spela spel på väldigt små ytor, lärt dem det tystaste sättet att röra sig på samt hur de ska ligga så jämnt som möjligt utan böjningar när de sover. (s.217)

Ackerman tar läsaren igenom Ghettots förstörelse, det som sker när Himmler har bestämt sig för att utplåna varje jude i Ghettot i Warszawa och han inleder attacken den 19 april 1943. Det går inte i en enda attack utan judarna, trots att de är illa utrustade och långt färre i antal, lyckades bjuda motstånd. (s. 211).  Det dröjde ända till den 16 maj då utplåningen var fullbordad.  Ackerman skriver:

”According to the Underground Economic Bulletin of May, 16, 1943, 100 000 apartments burned down, 2000 places of industry, 3000 shops, and a score of factory. [ ] Seven thousands Jews had been shot outright, 22, 000 were shipped to the death mills of Treblinka or Majdanek, and thousands more went to labor camps. To achieve this cost the Germans only 16 dead and 85 wounded. “(s. 212-213)

Därefter tar Ackerman oss genom Warszawaupproret som pågick i 63 dagar. Efter det är Jan i försvunnen, men Antonina får reda på att han förts till ett krigsfångeläger i Tyskland. Hon börjar omedelbart skriva till alla lägren med internerade officerare för att få ledtrådar till var hennes make kan tänkas befinna sig. Slutet av kriget är tumultartat inte minst på så sätt. Meddelanden fästs upp överallt och som består av vädjanden om uppgifter om var föräldrar, syskon, en maka eller maka kan tänkas vara. Adresser på pränt som ber om upplysningar. Kring järnvägsstationerna sitter lapparna som tätast och kön framför dem är fulla av människor. Antonina och Jan Żabiński tillhör de lyckliga, de återförenas som familj igen.

Ackerman berättar väldigt levande om skeendena i Warszawa under kriget genom familjen Żabiński och den zoologiska trädgården som den också, som livet utanför, genom gick många omvandlingar.

Trots all press och den enorma stress Żabińskis levde under fanns de till både för de människor som behövde dem mest, men även djuren. Och när djuren inte längre fanns utnyttjade de deras burar, hem och så vidare som gömställen för människor som behövde skydd. Deras villa kallades ”The House Under a Crazy Star”. (s.191)

Jan Żabiński resonerade, genom sin kännedom om tysk mentalitet, menar Ackerman, som så att de tyska nazisterna aldrig skulle förvänta sig något som helst slags underjordisk aktivitet på ett område så exponerat för offentlig insyn som den zoologiska trädgården var. (s.113)

Antonina Żabiński låg ofta vaken och reflekterade:

”Why was it, she asked herself, that ´animals could sometimes subdue their predatory ways in only a few months, while humans, despite centuries of refinement, can grow more savage than beast?”(s. 239)

The Zookeeper´s wife är också filmatiserad, se trailer här.

/ Helena Maria Ingeborg Lindbom

Referenser och tips:

Diane Ackerman. 2017. The Zookeeper’s wife – a war history.  N.Y och London. W.W Norton & Co

Culture PL: Stories from Eastern West, artikel publicerad March 30, 2017, författare: Wojciech Oleksiak: The Zookeeper’s wife , facts versus fiction. https://culture.pl/en/article/the-zookeepers-wife-fact-vs-fiction (lyssna gärna på podcasten om filmen)

Youtube channel Polish Embassy UK: The Zookeeper’s wife. Interview with Theresa Żabiński . Publicerad 4 juli, 2017.

WWF: EU-dom om  Białowieska-skogen: En seger för Europas natur. https://www.wwf.se/nyheter/eu-dom-om-bialowieza-skogen-en-seger-for-europas-natur/

 

 Romanen ”Chocken efter fallet” är författad av Nathan Filer (2015), (2013)

 och utgiven på Sekwa förlag.

Den inleds med att en nioårig pojke ser en flicka begrava sin docka. Egentligen leker han kurragömma och uppsöker ett gömställe när han springer på flickan med dockan.

Flickan är inte bekväm med att pojken har betraktat händelsen. Det är emellertid först när dockan är begravd och flickan ligger och gråter som han ger sig till känna i ett försök att trösta henne, som misslyckas när han trillar, och faller över henne. Det drastiska mötet tar en ände med förskräckelse när flickan säger till pojken att han inte är välkommen, och att han borde åka hem.

Matthew (Matt) som pojken heter är på campingsemester med sin mamma och pappa och storebror på Ocean Cove Holiday. Det är campingägarens dotter som han träffade på. Ett möte som bara förstärkte den olust som han bär omkring på. Han vill inte leka längre och återvänder till husvagnen. När han får syn på sin mamma sitta och sola utanför husvagnen påminns han om hur nyligen föll och skadade knäet och hur hans storebror Simon hjältemodigt bar honom längs den och en halv kilometer långa klippvägen tillbaka till campingen. Det var en hjälteinsats i dubbel bemärkelse för brodern hade ett funktionshinder som innebär att han bland annat har en muskelsvaghet och att bära på Matt tar nästan död på Simon. Därför är hans mamma arg på Matt. Och det är den här händelsen och dess efterverkningar som är upprinnelsen till Matts gnagande känsla av oro. Han vill inte göra som mamman föreslår och gå ner till stranden till pappan och Simon. Istället återvänder han till platsen för begravningen, där han iakttar den lilla jordhögen. Det är här jag som läsare får reda på att Matt, ur vars ögon vi ser och upplever, befinner sig som patient inom psykiatrin. Det är där han skriver fram den här berättelsen. En berättelse som växlar mellan nutid och återblickar. Inte minst återblickar på Simon.

Simon är död. Matt drog iväg med Simon mitt i natten för att visa honom dockans begravningsplats, men istället för att det skulle bli en spännande för upplevelse för Simon blev han skrämd och sprang iväg och föll. Han skadade sig så svårt att han avled. Huvudpersonen Matt upplever skuld. Det är svårt för honom att vistas i tomrummet efter Simon. Simon tog stor plats genom sina funktionsnedsättningar, men han var älskad och familjens glädjekälla, i synnerhet Matts.

Hela familjen sörjer och man efterhand att Matt inte får det stöd i sorgeprocessen som han egentligen hade behövt. Dessutom berövas han skolan och sina kompisar, för mamman behåller honom längre än nödvändigt hemma och ger honom hemundervisning istället. Det är tröstar henne att ha Matt omkring sig, men hans pappa förmår inte se vad som händer i familjen, och de blir allt hjälplösare. Mamman behöver medicinera för att klara av vardagen. Det finns ingen utomstående som stöttar familjen i det svåra och tragiska som har hänt. De är helt utelämnade åt sig själva och sitt trauma.  Visserligen kontaktar rektorn Matt per telefon och säger att han får ta den tid han behöver för sorgearbetet och att ”han är hjärtligt välkommen tillbaka”. Med tillägget: ”Så du behöver inte vara rädd.” För läsaren tillstår Matt att han inte tycker om att tala i telefon. Så blir det också ett ofullständigt och otillfredsställande samtal.  Rektorn pratar både med mamma och med Matt, och mamman har svårt att lämna över till Matt. ”Hoppas vi får se dig snart” blir slutorden från rektorn, men Matt har redan fastnat vid orden ”Var inte rädd”. Han är inte rädd, tänker han, men när rektorn säger det blir han det.

”Så en dag, kanske flera månader efter det att sonen har fått sluta skolan och isolerats i hemmet av olika skäl som förlorar sig i den egna sorgen, en dag vaknar galenskapen till liv där på stolen och säger till honom: ”Du ser blek ut”. (s. 32-33)

Matt förklarar för sin mamma att det beror på att de aldrig är ute. Det slutar med att mamman drar iväg honom till läkaren för Matt hade sagt något om att han kanske hade lite ont i halsen. När det visar sig att de ska gå förbi Matts skola vill han gå hem. Men mammas grepp om hans hand hårdnar och hon drar iväg med honom. Förbi skolan.

”Vi gick inte hem. Vi gick raka vägen till skolan och hela vägen längs stängslet, så att jag mer eller mindre släpades fram med den där löjliga huvan hängandes framför ögonen.” (s.34)

När mamman insisterar på att Matt behöver gå till husdoktorn inleds en ny fas. På ytan handlar det om halsont, men i själva verket utspelas något helt annat.  Matt vaknar av att mamman kryper ner hos honom under nätterna. Hon berättar om ett självmord som hon aldrig begick. Natten innan Simon skulle ha fyllt tretton vaknar Matt av att han hörde sin bror leka i rummet bredvid, hans rum.

”Jag blev allt bättre på att se honom framför mig i tankarna. Så jag låg kvar och blundade och såg honom sträcka sig in under sängen och dra fram den målade pappkartongen.”

Bandet till den döda brodern växer sig starkare. Han blir nästan som en ”låtsaskompis”, fast det är fel. För Simon blir allt verkligare för honom.  Han är liksom varken på låtsas eller död. Han blir det skydd mot de vuxnas gräl som han saknar. Hans storebror igen. Det centrum kring vilken stora delar av hans värld kretsade. En värld som huvudsakligen bestod av mormor och morfar och föräldrarna. Det fanns andra också, men inte lika betydelsefulla. Mormodern Nanny Noo står ut.

Matts skildring växer fram på dagcentret Hope Road Day Centre, i konstgruppen där man ”förväntades uttrycka sig”. Där deltar han också i gruppterapi. Han får sprutor och försöker skriva… Skriva den historia som han vill berätta. Och då har han tagit sig igenom månader av tung medicinering, av att sova stora delar av dygnet.  Av att vara besatt av att hans bror finns omkring honom, att de fortfarande står i förbindelse med varandra.

Han skriver:

”Jag är nitton år, och det enda jag har kontroll över i min dagliga tillvaro är hur jag väljer att berätta den här historien. Så jag tänker knappast strula runt. Det vore fint, om ni kunde försöka lita på mig”. (s. 95)

Men innan Matt fastnar inom psykiatrin och får diagnosen schizofreni börjar han jobba på ett vårdhem. Han hoppar in och tar alla extrapass han kan. Han vill flytta hemifrån, skaffa lägenhet och få ett eget liv. Han ska bo med sin gamla skolkompis Jakob som han röker gräs med. Tillsammans förverkligar de drömmen. Efter ett tag flyttar emellertid Jakob hem till sin rullstolsbundna mamma för att hjälpa och bistå henne. En orsak är också att Jakob noterar att Matt håller på att ”balla ur”. Att kamraten inte lyssnar på honom längre.  Och när Matt reflekterar över det skriver han:

”Vi är egoister, min sjukdom och jag. Vi tänker bara på oss själva. Vi gestaltar världen omkring oss som budskap, hemliga viskningar avsedda enbart för oss.” (s. 151)

Han jobbar ännu mer på vårdhemmet för att klara hyran. Jobbar tills det inte går längre. I lägenheten kan Matt isolera sig eftersom Jakob flyttat hem. Han är onåbar även för psykiatrisamordnaren som skickar brev till honom och gör påpekande som ”vi såg inte till dig på dagcentret i dag heller”. Brev som uppmanar honom att höra av sig. Som påminner om att han behöver få sin depåinjektion. Mormodern är den enda som lyckas komma innanför dörren.

Nathan Filer skriver suveränt om dagarna i en människas liv inom psykiatrin. Som vi får följa både på dagcentret och i fragmentariska anteckningar från en vårdavdelning.

En människa som inte ser någon mening. Som försöker skapa mening genom att ta tillbaka sin bror. Något som Matt försöker förklara för Nanny Noon när hon lyckats ”tränga sig” in till honom i hans lägenhet. Isoleringen bryts till slut genom att Matt hämtas av polisen och en socialsekreterare.

Vi får också reda på att det finns ett trauma i släkten som rör Nanny Noon och hennes bror Ernest. Att det överhuvudtaget ”läckt ut” till Matt och hans generation beror på att kusinen Aaron råkat tjuvlyssna vid tillfälle. Matt reflekterar:

”Jag har försökt gissa hur moster Mel kan ha uttryckt sig då hon förvandlade en familjetragedi till en anekdot som man delger sina väninnor, om hon också hade tystnat och gjort en konstpaus, om berättelsen avbröts när efterrätten bars in. Jag tänker på att tidens gång får allt att te sig overkligt”. (sid.173)

Det finns tydligen en medvetenhet i släkten eller delar av släkten att trauma kan göra en galen, få en att drömma mardrömmar och skrika om nätterna, men ingen kunskap om hur man ska närma sig det, göra det talbart och hantera det. Det onämnbara har en osynlig närvaro. Matt skriver att Simon fanns överallt och i allt. Och menar att: ”

”Om jag bara hade varit mer lyhörd, om mina sinnen inte hade blivit så avtrubbade av medicinen, hade jag kunnat tyda det bättre, förstå vad han menade med lövens rörelser eller patienternas sidoblickar när vi satt och blossade oavbrutet på våra ciggaretter. (s.208-209)

Begravningen av dockan i inledningen av boken förebådar både Simons död men också Mathews ”själsliga död”, spikad genom den tunga medicineringen. Matt planerar emellertid att rymma till campingen, till platsen för Simons död.

Matt utarbetar en plan. En solig eftermiddag kliver han av ett tåg och beger sig mot Ocean Cove. Men färden går i kringelikrokar. I ett biblioteksfönster får han syn på en bok.

”Den fanns på barnavdelningen, där det står ett miniatyrplastbord med stolar: Hur hanterar jag… NÄR NÅGON DÖR?” (s. 256) Han sätter sig och läser ända till stängningsdags. Sedan fortsätter han mot Ocean Cove husvagnscamping. Sedan vidare,

”… in på den vindlande branta stigen från klipporna.[  ]

För varje varsamt steg kändes närheten till honom starkare. Allt var precis som jag mindes det, tills jag rundade kröken, tills jag var framme vid platsen där det faktiskt hände, och här var det annorlunda. Det rostiga räcket, den väderbitna skylten. Det var arvet efter honom:

Barn äga tillträde

ENDAST

I målsmans sällskap (s. 260)

Här vid randen, platsen för traumat, sker ett möte mellan Matthew och en kvinna i ungefär hans ålder– jag ska inte avslöja för mycket. Han gråter och kvinnan stannar med honom. Hon vet vad det vill säga att sörja för hennes mamma dog i cancer, men berättar för Matt att det finns något som kallas minnesstund och för hennes del blev det en vändpunkt.

Matt åker hem för att stå ansikte mot ansikte med konsekvenserna, fast besluten att ordna minnesstund för sin bror.

 Det här är en mycket tänkvärd bok för den visar att psykisk ohälsa inte är något som bara kommer flygande. Det finns en orsak. Ett trauma med en död bror i det här fallet. Det är sorgligt att Matt och hans familj aldrig fick den hjälp de hade behövt för att inte Matt skulle drabbas på det här sättet. Natan Filer kommer inte med sådana påpekanden i berättelsen, han lägger varken sociala, psykodynamiska eller biomedicinska perspektiv på den. Tolkar inte. Han lämnar historien åt läsaren att fundera, och reagera på. 

/ H-M

Barn och ungdomars känslor är inte sjukdomar, skriver Nicolas Fälth, socionom som jobbar inom BUP, och verksam inom nätverket Sociala frågan. Det här gör han i en debattartikel i Svenska Dagbladet publicerad 2019-08-01.

Nicolas Fälth framhåller i artikeln att de ungdomar han möter önskar samtidigt ofta att det gick att prata med sina föräldrar. Och jag citerar vidare direkt från debattartikeln:

”Att vuxna lyssnar och förstår utan att själv gå i gång eller släta över. Att läraren och skolan fångar upp en när det är svårt, utan att man har diagnos. Att det ska finnas marginaler i livet och tid över att så att kreativitet och spontanitet kan gro.”

I artikeln ger Nicolas Fälth konkreta råd på vad samhället behöver göra för att förebygga psykisk ohälsa hos barn och ungdomar och jag citerar några:

”. Små grupper i förskolan, så att varje barn får tillräckligt med tid och uppmärksamhet.

. Attraktiva arbetsplatser som möter barn och unga (exempel skola och socialtjänst) så att barnen får kontinuitet med vuxna.

. Verksamheter som skolan görs mer tillgängliga för barn med särskilda behov.

. Vuxennärvaro och reglering av hat på nätet.

. Reglering av skärmtid och mer kvalitativ vila.

. Mer samtal om vårt mående och våra känslor inom familjen och med våra närmsta.

. Meningsfull fritid där det finns plats för var och en i åtminstone ett sammanhang.”

Alla punkterna som Nicolas Fälth har listat är jätteviktiga, men tyvärr kan jag inte räkna upp alla, utan hänvisar istället till debattartikeln i sin helhet.

Samhället är komplext, skriver Nicolas Fälth och menar att det behövs mer än hänvisningar till BUP.

Han berättar om att 2018 genomfördes strax över en miljon besök på BUP. I en jämförelsestudie om barnpsykiatri med 13 andra länder sticker Sverige ut, påpekar Nicolas Fälth. Detta trots, konstaterar han, att BUP gör mer än någonsin, samtidigt som trycket på Barn- och Ungdoms psykiatri, (BUP), aldrig varit högre. Enligt Nicolas Fälth har de som kommer till BUP stora psykiska besvär, och understryker att de här barnen och ungdomarna har oftast flera år av lidanden bakom sig innan de kommer i fråga för samtal och behandling.

Och jag tänker att det här är resultatet av att politikerna bantat ner skolhälsovården med dess psykologer, kuratorer och skolsköterskor, för att inte säga, nedmonterat.  Man har helt sonika ryckt undan grunden för förutsättningarna för en god elevhälsa och välmående förskolor och skolor. Det behövs människor i en skola i en rad olika uppgifter.

Nicolas Fälth avslutar debattartikeln med de här orden från ungdomarna han mött; en önskan de uttryckt för honom:

”Att det finns något att drömma om och kämpa för”.

/Helena-Maria

Frånvaron av krig skulle innebära hälsovinster av oöverskådligt slag. Det är den största investeringen i hälsa som kan göras.

Efter krig så blir man rädd för att drömma. Eller så är det bara de som upplevt krig och klarat sig helskinnade undan som vågar drömma. Konsekvenserna, återverkningarna, är vi alla medvetna om.

Bron i Mostar har jag sett rasa hundratals gånger franför mina ögon på teveskärmen. Krig är inte isolerat och avskuret. Det finns hela tiden på teve och på näthinnan. Följer med in i sömnen.

Krig borde stoppas till varje pris. Med alla medel till buds stående medel utan just krig och med allt det som följer, som våldsyttringar,  tortyr och psykologisk krigföring.

Det måste gå. Vi måste närma oss varandra. Och är det inte det vi gör nu egentligen? Eller borde göra? När vi med alla våra olika rötter och förankringar trängs tillsammans. När vi delar vardag med varandra. Bor ihop. Det betyder något om vi vill. Annars får de som inte vill se våra, och mänsklighetens möjligheter,  fotfäste och gör allt för att sparka undan dessa möjligheter. Och då vissnar våra visioner i kapp med gräsmattorna.

/Helena Maria

En av oss var i sammanhang där en tonårig tjej läste upp sin skrivuppgift. Det handlade om en flicka som gick fram till sitt skåp utanför klassrummet, låste upp och snabbt plockade ihop alla sina böcker. Hon tog sina saker i famnen och skulle hasta därifrån när hon tappade greppet och allt material spreds omkring fötterna på henne. En tjej kom till undsättning och började att hjälpa henne att plocka ihop. Deras blickar möttes, och hon som hjälpte till log vänligt. När allt var insamlat och det mesta hamnat i skåpet igen gick de därifrån tillsammans. Tjejen som fått hjälp tackade den andra och vågade berätta att hon hade bestämt sig för att hon inte ville leva längre, men att den lilla handlingen av hjälp hade fått henne på andra tankar.

Den här flickan fick det tecken som hon bett om. Hon orkade lite till för hon såg att det fanns en medmänniska bland kamraterna. En människa som såg det självklara utan att vidare fundera över varför kamraten just tömt sitt skåp. Men som fick en förklaring på vägen ut.

Det är så viktigt att berätta för någon. Tala om hur vi mår. Speciellt nu när helgerna kommer tätt, och alla inte har någon familj eller gemenskap att gå till, oavsett om man firar jul eller inte.

Tappa inte modet. Håll ut. Vi känner alla fraserna, men faktum är att inget mörker varar för evigt, även om det tycks så. Medan mörkret pågår försök att få kontakt med någon du litar på. Försök hålla ut tills du kan få hjälp. Det går lite till. Mörkret varar inte för evigt. Universum är föränderligt, allt är i rörelse. Inget står still. Vi kan uppfatta det så, men förändringar sker.

 

Det faller stjärnor under natten, i kaskader eller ensamma. Om du upplever att du inte har någon önskan, hinner önska något, upplever att du inte är behövd, bara ”ritar i sanden”: Du är behövd. Du har en självklar plats i den här världen. Du måste lita på det, även om ingen säger det till dig. Lita på att det bär till nästa anhalt. Att något eller någon väntar där framme.

Vi kan alla komma i situationer eller tillstånd av hopplöshet och känna igen oss i hur ett bara ett leende, en vänlig blick eller ett vänligt ord kan få allt att vända. Att tilliten återvänder. Det finns också outhärdliga ångesttillstånd som inte ”upplöses” lika lätt: Då behöver vi hjälp: En annan människa/människor omkring oss, någon att tala med. En hjälp när vi inte kan famna, kanske disassocierar eller att något från det förflutna aktualiseras i nuet som vi inte kan värja oss emot, som vi ännu inte utvecklat ”motståndskraft” mot, den som vi skulle behöva för att stå någorlunda stadiga genom det hela.

Finns det ingen, och ingen du kan ringa, ingen hjälplinje eller något: Gå till psykakuten, tar de inte emot dig så gå till vanliga akuten. Var inte ensam. Gå till någon plats där det finns en reception, där du kan sitta. Där det finns människor.

Försök stanna i tanken att det finns hjälp, att hämta tröst genom att mörkret inte varar för alltid. Det är svårt, men av erfarenhet vet vi att det går över, bara vi kan hålla ut lite till, få hjälp. Du har något som bara du kan ge. Ge inte upp.

Kanske låter det väldigt förenklat, men det är det bästa vi kan ge. Vi är två människor med själverfarenhet, och utan att gå in på våra respektive historier och trauman, så håll ut så mycket du kan. Be om hjälp. Var med människor. Även om du inte känner dem så var där det finns mänsklig närvaro, där det känns tryggt. I ensamhet är det lätt att bli överväldigad av mörka tankar; tankar som vill rycka undan mattan för oss, som vägrar tala om dagrar, om önskningar, om att leva. Om att det finns en väg framåt även om det inte ser så ut just nu.

Med detta vill vi på Talbart.org  önska God Jul och Gott Nytt År och ”Allt det Bästa” till er alla !

Vi vill också tacka för all uppmuntran, värme och kamratskap under året som gått och som snart slår över i 2020!

/Helena och Anna-Karin

 

 

 

För en tid sedan intervjuade jag psykolog Birgitta Fält, som arbetar inom sjukhuskyrkan. Hon visade på en dikt som illustrerade något av det vi samtalade om, och jag bad om att få publicera den. Den visar att vi människor inte är små isolerade öar, utan hur vi vävs samman beroende på sammanhang och vilka relationer vi har till varandra. Det är snudd på svindlande: Någon tänker på mig.

Mer generellt, understryker den hur vi passerar eller finns i varandras tankar; mer eller mindre långvarigt.  Den handlar också om något större, om den källa ur vilken man hämtar kraft och styrka, i vars närvaro man vandrar, som i diktjagets fall, i  Guds och Kristi efterfölj.

Det var väldigt fint för mig att få träffa Birgitta, och få prata i termer av min barndoms tro: Tryggheten i det gemensamma språket, och samtidigt vara accepterad som den buddhist jag är. Men så bedriver Birgitta Fält också samtal med konfidenter från annan tro ibland, och jag förstår att det känns naturligt för henne att inte möta människans religion så att säga utan människan. Intervjun kommer på talbart.org någon gång in på det nya året.

 

Dikten ”I väntan” skrev Birgitta Fält när hon satt och väntade på en konfident som var sen.

 

Jag väntar.

Ännu har hon inte kommit.

Mina tankar vandrar.

Har hon glömt tiden?

 

 

Tar det emot att komma?

Var befinner hon sig nu?

Jag provtänker.

Och börjar skriva.

 

Jag pendlar mellan att

Lyssna inåt och utåt.

Plötsligt börjar jag svara,

hennes frågor har blivit mina.

 

Mörkerseende

 

Vad behöver jag för att överleva,

för att härda ut?

Jag behöver utveckla mörkerseende;

Se i det fördolda, i det ännu inte föddas

mörka varma inre.

Jag behöver låna Guds ögon

för att urskilja vad som kan komma,

vad som kan bli möjligt…

 

Var får jag näring,

var får jag hjälp att hitta vägen?

Ingen har gått just denna väg,

Ändå väntar mig Kristus

Där jag minst anat det.

Han skymtar i blicken hos en patient,

han finns i brevet jag får,

i det oväntade mötet.

 

Varför skulle jag inte få det jag behöver?

Varför skulle jag vara ett undantag?

För att jag vant mig vid så lite,

För att jag inte tagit emot det som finns.

Om jag höjer eller sänker blicken,

Låter den vila en stund,

Inte flacka vidare, för att jag tror att någon annan

behöver mig mer…

 

Men när jag ser, när jag är mottaglig

Då tänds små ljuslågor längs vägen.

Inte av mig utan av helt okända personer

Som vill mig väl,

Som själva fått sina ljus tända på samma sätt.

Jag ser förbindelserna bakåt;

När en påsknatt lyste kärlek över

Den unge munken i Dmitrys film.

 

Plötsligt ser jag väven av trådar;

Från gotlandsruinen med sina valv

Bakom valv och den blånande natthimlen,

Genom det öppna taket,

Via Tranströmer och Tarkovskij,

Till målarna i Suzdal

Som helt omedvetet ledde mig dit,

Till min påsknatt.

 

 

 

Jag väntar.

Ännu har hon inte kommit

– Och ändå är hon här.

Hos mig

I mina tankar.

 

 

 

(Birgitta Fält)