Den inre rymden.

Efter att ha läst novellsamlingen ”How high we go in the dark” av Sequoia Nagamatsu och om rymdskeppet U.S. S. Yamato och dess färd förbi Trappist 1 systemet, (s. 203) och vidare mot Keplers systemen, (s. 208), vänds min tanke mot den inre rymden: den rymd som jag av förståeliga skäl är mest intresserad av.

Det pågår ett ständigt och tålmodigt arbete på att förstå vårt inre, vårt psyke, och vår psykologi. Och vi har kommit en lång väg, enligt läkaren och hjärnforskaren Kaja Nordengen som i sin bok ”Hjärnan är stjärnan”, (2016), pekar på hur lite forskarvärlden förstod av det mänskliga psyket för inte så väldigt längesedan: 1949 tilldelades Nobelpriset den portugisiska neurolog som uppfann den procedur (lobotomi) som botat dem som hallucinerade. (s. 43)

Kaja Nordengen skriver att det har begåtts många fel i behandlingen av de allvarligaste så kallade psykiska sjukdomarna:

”Det här är fel som kunde ha undvikits ifall kunskapsnivån hade varit högre”. (s. 43)

Ett av de värsta exemplen är lobotomin, framhåller hon och beskriver begreppet som en samlingsbeteckning på flera olika operationer som alla hade till syfte att förstöra nervcellsförbindelserna i den prefontala hjärnbarken i pannloben. Utåtagerande personer blev oftast lugnare efter ingreppet, berättar Kaja Nordengen i boken, men priset var högt eftersom deras personligheter förändrades. Efter operationerna fick de ett avtrubbad känsloliv, förlorade självkontroll såväl som spontanitet och självkännedom, förklarar Kaja Nordengen. Det vill säga mycket av det som definierar ett djupt mänskligt och meningsfullt liv, till exempel enligt exempelvis filosofen och författaren Sören Kierkegaard. Han betonade självkännedom, vikten av att vara sann mot sig själv och innerlighet.

Det pågår ett ständigt och tålmodigt arbete på psykologins, psykoanalysens och andra behandlingsformer område, och som delvis kanske också fått något av en ”skjuts”, (”a growing interest”, se Bologninis artikel nedan, s. 88) genom den snabba utvecklingen av neurovetenskapen.

Det är när jag läser artikeln ”Hidden unconscious, buried unconscious, implicit unconscious” av psykoanalytiker och författaren Stefano Bolognini, som jag först blir bekant med genom att lyssna på podden Talks on Psychoanalysis, avsnittet från den 11 januari i år, som jag får ett hum om det tålmodiga kliniska psykoanalytiska arbetet och hur framsteg görs. Inte minst genom den ”landvinning” som inledningen till artikeln, (som publicerades i ”The Italian Psychoanalyrical Annual, nr 16, 2022”) antyder:

”The need to extend the concept of the unconscious has arisen above all from progress in clinical experience. We are more and more observing deep, non-represented areas or elements, the result of uncontained pre-subjective impacts not endowed with meaning, not integrated, or not shared at the appropriate time with a present and reliable parentes object; or as the outcome of massive post-traumatic regressions in which the subject’s Central Ego falls short of its own standards of functioning and becomes dramatically de-structured in an acute manner (a ”regressive” hole, Bolognini, 2019) with the loss of the capacities for representation, metaphor, and symbolization.” (s. 87)

Det som fick mig att vilja dela den här artikeln, med dess tre fallstudier och dess djupa förståelse av det mänskliga psyket var de här meningarna av Stefano Bolognini, lite taget ur sitt sammanhang, men med ”rymdkänsla” och mycket hopp:

”I have maintained, and I am certainly not the first, that the greatest depths of our unconscious cannot be experienced in an integrated way, and still less can our Central Ego be conscious of them; instead, they are sometimes deducible, as when we use large radio-telescopes too look beyond our galaxy, or observable with the interposition of a thick protective porthole, as in deep-submergence submarines”. (s. 97)

Bolognini beskriver ju i ”Hidden unconscious, Buried unconscious, Implicit unconscious” bland annat vikten, rentav nödvändigheten, av att analytikern följer med patienten, mycket förenklat, ner i ”djupen”, hur mycket förtvivlan det än kan generera/innebära att ”sammanbo”, ”cohabit” dessa djup så att säga med patienten. Ur denna ”despair” som framträder kommer oväntat helandet. Att dessa djup; beroende av nivå, blir kända eller validerade av analytikern, är något som patienten i många fall behöver och behöver erfara, enligt Bolognini.

[ ] certain patients (like certain infants) have an absolute need for the object to experience- and not simply decipher -what they are going through, and in such cases there can be no psychoanalytic empathy without a measured and partial degree of sharing (Bolognini, 2002). (s. 88)

Det som inte syns, det ”okända” i den ”inre rymden” måste också bli ”känt”, ”reconnectas” och integreras. Men innan dess kan det över allt annat handla om att bara vara där, being there. (s. 92)

När ska det här arbetet få Nobelpriset?

Freud var nominerad för Nobelpriset i medicin eller fysiologi, men fick det aldrig. Inte heller det i litteratur, till vilket han också var nominerad, (år 1936). Nomineringarna är ett stycke vetenskapshistoria. Före Sigmund Freud nominerades till exempel läkaren Axel Munthe till Nobelpriset i litteratur 1932 för sin bok om San Michele (1929). (se https://www.medicin.lu.se/artikel/lite-ljus-pa-lakare-som-missat-nobelpriset-0) Freuds nominering till litteraturpriset gällde en skrift om minnesstörning som utgick från en händelse vid Akropolis. Han var nominerad av författaren Romain Rolland som fick Nobelpriset i litteratur 1915.

Minnesforskningen har visat oss hur komplexa våra minnen är; de ligger i olika regioner av hjärnan men är förbundna med varandra, se https://www.science.org.au/curious/people-medicine/all-our-different-types-memories.

Kaja Nordengen berättar i sin bok ”Hjärnan är Stjärnan” att kunskapen om att minnet är utspritt över hjärnbarken började utvecklas inom forskningen på 1950-talet. Vi har många minnen, som procedurminne och implicit minne. Det senare är enligt Natur & Kulturs psykologi lexikon minnesfunktion och typ av minne som gör att det man vet aktualiseras automatiskt utan att det krävs någon medveten sökning. Som när vi knyter skorna utan att det explicita minnet behöver medvetandegöras. Procedurminnet beskriver psykologilexikonet som ett färdighetsminne och som minne för tillvägagångssätt.

Bolognini skriver att det i dag är allmänt känt att barnets infantila minnen under de första två åren återfinns i amygdala, (reptilhjärnan eller vår ”larmknapp” som är känslig inför fara med våra ”fly, fight och freeze- reaktioner”, se källhänvisningen), som verkar som känsloreglerare därför att hippocampus, som är essentiellt för det explicita minnet, och som ligger längst in i tinningloberna, ännu inte är fullt utvecklad förrän barnet når två-års ålder ( s. 88, och här refererar Bolognini till Warrington och Weiskrantz, 1974)

”For this reason, …”the study of implicit memory…widens the concept of the unconscious and shift it to a new place: from the realm of the repressed to the arena of biologically determined awareness””(och det här citatet som Bolognini refererar till på s. 88 kommer från Ginot, 2015, från IPA, Encyclopedic Dictionary Psychoanalysis.

Avslutningsvis ger Bolognini sin syn på bidraget från neurovetenskapen och menar att psykoanalysen bara precis har börjat skönja (glimpse) en användbarhet i de här rönen som sträcker sig bortom ”a comforting confirmation of many psychoanalytic interests”, (s. 88)

”Many analysts find helpful to inform themselves of emerging discoveries pertaining to specific areas of psychoanalytical interest, e.g., documented neurobiological correlates of early traumatic histories and their partial reversibility by psychoanalytical treatment” (Bolognini s. 88 och han citerar IPA, Encyclopedic Dictionary of Psychoanalysis, s. 621, och bland annat också Kernberg, 2015).

Kanske kan psykoanalytikern Stefano Bologninis artikel och forskning bidra till att öka intresset ännu mer för vår inre rymd, jag hoppas det.

Källor, tips och länkar:

Kaja Nordengen. 2016. Hjärnan är Stjärnan. Det enda oersättliga organet. Norstedts bokförlag.

Stefano Bolognini. 2022. Hidden unconscious, Buried unconscious, Implicit unconscious. The Italian Psychoanalytical Annual 2022/16.

https://talksonpsychoanalysis.podbean.com/e/hidden-unconscious-buried-unconscious-implicit-unconscious-stefano-bolognini/

The Italian Psychoanalytic Annual 2022/16 https://riviste.raffaellocortina.it/scheda-fascicolo_contenitore_digital/autori-vari/the-italian-psychoanalytic-annual-2022-16-9788832854947-3807.html

https://www.svd.se/a/bd4c5e26-5a9e-35d7-a88c-e3d83c04fe4e/livets-mening-i-nio-steg

https://fof.se/artikel/2013/11/vilket-ar-det-storsta-bottennappet/

https://fof.se/artikel/2016/12/freud-dubbelt-nobbad/

https://lakartidningen.se/aktuellt/kultur-2/2020/12/flera-lakare-snuvades-pa-nobelpriset-i-litteratur/