Abdelhamid har alltid understryker att djuren är våra bästa vänner i ett helande – om det finns ömsesidighet och verklig kärlek till djuren och deras värld av behov och instinkter. Eftersom djuren har instinkter kan man aldrig lita på dem blint, fastslår han och jag berättar för Hamid när jag tappade greppet om Picassos koppel och det for ur handen på mig: jag var förtvivlad och tänkte ”att jag klarar inte det här”. Och jag ropade till min ena systers andra hund: Neo, Neo, nu lämnar jag över till dig, vi måste hitta Picasso innan det händer honom något. Och Neo for iväg, och jag bara hängde i kopplet över berget, och när vi närmade oss nedre stigen såg jag Picasso ta kurvan och var på väg uppför igen: men då sköt Neo fram som en pil, genade så att jag kom åt och kunde trampa på Picassos koppel. Neo och jag erfor en lättnad hos Picasso: att han var ”hittad”, att vi gav allt. (WINNICOTT, något som psykologen Börje Olevald sa till mig och som jag aldrig glömmer) För min inre syn hade jag sett hur hans ägarfamilj, min svåger och min yngsta syster och deras barn, skulle bryta ihop av sorg, och aldrig förlåta mig. Så som en modern aldrig glömmer det barn som dött ifrån henne, eller som hon lämnat bakom sig.
amgharbaga@gmail.com elisabeth.punzi@socwork.gu.se
TALBART 