När jag gick på Södra Vätterbygdens Folkhögskolas medielinje hade jag en kamrat som hade gått på amfetamin; hon fick ett återfall och när hon kom tillbaka från Norrköping och kom in på mitt hade jon en grön gloria svävande över sitt huvud (börja nu inte knarka gör att ”bli med” ‘gloria’, vi hade en sjätte familjemedlem under ett par år, ungefär 1975-77, som hette Björn och som enligt polisen i Malmö dog i en överdos på en toalett – jag tror det var i närheten av Caroli City, kanske Ystadgatan. Jag är inte säker på var, men jag är övertygad om att jag gick förbi där någon gång på 1990-talet. Därför smärtar det mig så mycket att det finns människor som aktivt vill få människor i missbruk eller få dem att stanna kvar i sitt missbruk av droger, ajahusca, alkohol – allt det som desperata eller tomma och likgiltiga människor tar till som led i någon slags självmedicinering – utan att veta att det finns hjälp att få; jag tänker på den västerländska laman Stephen Pende Wormlands roorguru som hjälpte västerlänningar att komma ur sitt drogmissbruk. Lama Geshe (som enligt vad jag uppfattar det, hade samma slags energi och drivkraft som Lama Pema Wangdak, Sakya center, N.Y) och (Lama Zopa) tog helt sonika emot drogberoende ungdomar och lät dem sitta med och lyssna på hans undervisning. De insåg snabbt att drogerna var ett hinder för upplysning och att leva livet fullt ut, så många blev fria från narkotikaslaveriet och uppmuntrades av lamorna att stå ut med ”tomheten” och ”lågheten”: att inse att Samsara är lidandet plats, ett ”ekorrhjul”, men att det går att bli fri; att bli en ”vanlis” bland andra vanliga – om man förstår buddhismens människosyn: allt gott kommer genom våra lärare, genom våra mödrar (det är Mors dag i dag, apropå att vörda sin moder) och genom en modest livsstil. Att vara ”vanlis” betyder inte att man inte ska sätta gränser, att man inte ska vara kräsen när det gäller val av kamrater och så vidare.
Att det är lätt att bli ”tagen” för att vara knarkare när man i själva verket inte är det, och aldrig provat på, kan jag förstå. Och det utifrån psykiater Anders Hansens undervisning och böcker om att vi alla har ett eget ”kroppens apotek” som sätts igång av rörelse – även av ett minimum av rörelse. Jag kan själv vara väldigt entusiastisk, pigg och euforisk på grund av att jag rör på mig – men även meditation gör underverk för kropp och sinne när man ”försätts” i ett lugn: ett stabilt lugn präglat av medveten närvaro ( mindfulness). Långt ifrån det upphöjda, närmast överjordiska tillstånd som en del tror är meditationens frukter.
Jag har blivit tagen för att vara narkoman på grund av att båda insidorna av mina armar är präglade av otaliga blidprovstagningar under de närmare tio år jag gick på litium – helt fel för mig då jag inte lidit av bipoläritet eller manodepressivitet som det har kallats, men som sagt, nålsticken efter provtagningar (fram till slutet av 1990-talet fick människor att undra, och det fanns en tid när jag knappt vågade gå i t-shirt, med sina korta ärmar. I Karlskrona, på centrallasarettet där, efter en provtagning, sa en man som det också tagits prover på, under vår väg ut ”jag trodde du var narkoman”, och det väckte mig, på sätt och vis att jag kunde tas eller ”missförstås” som narkoman och det har aldrig varit en angenäm känsla för mig eftersom jag sett en del ”drogelände” i mitt liv. Men som jag skrivit förut på min blogg, och ansett vara lite för privat för den, mer som något att utforska tillsammans med dr. Elisabeth Punzi och Ismet, så hade jag en vision av att Lama Zopas och Lama Geshes elever skulle så att säga ”stiga ned” från Tillflyktsträdet och hjälpa mig att bli fri från psykiatrin och dess ”helveteseldar” och det anser jag att de i princip har gjort för både Stephen Pende Wormland och Margareta Thornborg och Mustafa Mahmoud har betytt jättemycket för mig. I Sverige har jag inte stött på mycket av narkomani och alkoholism utan det är mer att jag såg västerlänningar i Nepal och Indien som var på fallrepet: som en lång västerländsk man som promenerade naken, helt ogenerad över ett övergångsställe mitt i Dehli. Det blev ett av mina första intryck av staden och jag är glad över att jag aldrig velat påverka eller ”experimentera” med min hjärna: mina syskon och jag växte upp med en mamma som till och med var väldigt försiktig när det kom till att ge oss barnalbyl. Mamma var oerhört restriktiv, och pappa också. Han är nämligen den i familjen som prövade på droger, hash, enligt egen utsaga och det skedde på Drakamöllan där bland annat Cornelis Wresvjik vistades mellan studierna till socionom.
Nu åter till Anna-Karin Palm och stycket som är upprinnelsen till min betraktelse ovan:
”Hon kliver ut i korridoren och dänger igen dörren efter sig, den skallrar till och stillnar. Gustav och Jenny sitter tysta och hör Lindas stövlar klappra bort mot trappan. Sedan ser de på varandra.
‘Metadon’? säger Gustav häpet
‘Om Linda lyckas lägga av så ligger vi lite risigt till’, säger Jenny fundersamt, ‘hon vet för mycket’
Gustsv fnyser:
‘Inte faan klarar hon av att lägga av! Jag bjuder henne nästa gång, du ska se, det där fixar jag. No problem.’
‘Om det blir någon nästa gång’, säger Jenny, ”du känner inte Linda somjag. När hon verkligen har bestämt sig för något är hon stenhård, och envis som en gammal get’.
Han ser surmulet på henne och Jenny suckar. För att vara en högutbildad överklassnubbe är han lite väl blåst ibland. Tror liksom alltid att han är oantastlig, att ingen kan komma åt honom. Hon upprepar:
‘Vi kan få problem med henne’.
‘Jamen, Hedvig då? Ska vi skita i hela idén’?
Jenny ler ett brett leende som visar alla hennes små raka tänder.
‘Det är klart att vi inte ska skita i Hedvig! En sådan som hon hittar man inte i brådrasket. Nej, vi kör som vi har sagt, på nyår – vi får bara lov att hålla ett öga på Linda, det är allt’.
Gustav ler tillbaka mot sin lekkamrat, men inom sig ryser han snabbt. Han har alltid anat det, men kanske inser han verkligen först nu att Jenny är så oändligt hårdare än han själv’.
(s. 244-245)
https://youtu.be/AJI8YPopjgk?si=aEiPB1uX9LSqxGh_Skickat från Outlook för Android
Källa, tips och länkar:
Anna-Karin Palm. 2011. Snöängel. Bonnier Pocket.
TALBART 