”Ett levande väsen’, säger han på tyska. Var har jag hört det förut?
Eriks djupa röst fyller verandan med historier. Han berättar på samma sätt som min pappa gjorde, utan att göra avbrott för kommentarer eller inspel från åhörarna. Jag borde bli uttråkad, men det är hela tiden intressant och ofta lätt makabert. Han berättar om slutet av förra seklet, då han umgicks med en grupp människor som hackade rika människors bankkonton, tog pengarna och reste till Brasilien.
‘Åkte ni fast? frågar jag.
‘Nej, nej. Det fanns inga brandvägg ar på den tiden, rena vilda västern. Det var så enkelt. Vi planerarade större grejer också’, säger han lågt och häller upp met i våra glas.
‘Vad för grejer’, frågar jag lågt, stämningen är elektrisk.
‘Det kommer jag inte att berätta för dig. Men vi var nära. Det hade kunnat bli början på en verklig omställning, den vi hade behövt då för att sätta stopp på tillväxten, nu är det försent”. (s. 161)
”Du börjar se så förvildad ut, Johannes. Jag kommer att klippa dig när du sover’. Fredriks hand vilar på växelspaken, Johannes hand ett par decimeter därifrån. Händerna är lika stora.
Jag skrattar till, naturen är så intensivt grön.
Johannes tittar på kartan. ‘Jag tror att vi måste ta väg 556’, mumlar han.
Fredrik suckar ljudligt. ‘Det är bara för att du vill undvika den där bron som du är så rädd för’.
‘Jag är inte rädd”. (sid.121)
TALBART 