Ett rykte [ ] ”någon” hade sett [ ] i Vetlanda [ ]

Det var poliser, avspärrningar spikmattor, poliser överallt Så inleder GP-s Måns Langheim sitt reportage om sin hemtrakt Malexander och minns tillbaka 25 år senare:

”Rykten spreds fort även utan sociala medier. Det ryktades om skottlossning i Sommen norr om Tranås. Tågen stoppades och folk beordrades stanna inomhus. Arklöv hade synts på en adress i Vetlanda, dit åkte jag två vändor dessa dygn”.

Det jag själv såg på TV, förutom rånet, var att Sparbanken bytte symbol över en natt från den fina (och symboliska) Eken till ”brighta” neonfärger i lila och gult och rött”.

Ingen Arklöf i Vetlanda visade sig, men Tony Olson var på väg utomlands… vart? Varför var i så fall inte Jackie Arklöf med om nu båda var så ”goda kumpaner” och ”kålsupare”? Men poliserna, som i Palmemordet” klantade sig rejält: det gick ”all in” in för ett tips om att Tony Olsson befann sig på ett tåg mot Linköping och ”drog” dit. De stannade tåget och grep r

en barnskötare som visade sig i n t e vara Tony Olsson, däremot var han s n a r l i k.

M e n, (för att ge polisen plåster på såren) varför påstår Elisabeth Åsbrink att Sverige inte varit bra på att bekämpa ideologisk brottslighet? Har hon inte läst om 1930- talet och nazismen och hur det sedan kulminerade i ’68’ och IB (International Baccalaureate, skämt åsido) – affären där bland annat ”Tennstopet” spelade stor roll.

Nådde aldrig Wiesenthalcentrets ”tentakler” så långt som till Sverige, eller var Wiesenthalcentret ”portat” här?

Aprop det här med ”på en adress” i Vetlanda… någon har inte råkat se Lena Philipsson på håll eller Johannes Anuyuru? Det verkar infamt att så mycket av ryktesspridning varit involverst i polisarbetet – nästan som det baserats på det i vissa fall?

Man kan ju också börja fundera: Det är väl heller inte helt lätt att skilja människor som Jackie Arklöf eller författaren Johannes Anuyuru från varandra? Ungefär som att försöka skilja på radiojournalisterna Martin Wicklin och Joar Ben Jelloun från varandra, skulle Hamid säga. Men 1999 fanns DNA- tester tillgängliga- det har jag kollat när jag gjorde research inför ”Lejontrappan” – det gick exempelvis att göra faderskapstester så tidigt som 1991 med DNA, i vissa fall, men enligt ”familjerätt på nätet, SOCFAMRÄTT.se, blev det vanligt från 1994.

Drar mig också till minnes att i deckaren från Malmö som bland annat handlar om Israel har huvudkaraktären GB:s dotter en oförmåga att känna igen ansikten, ansiktsblindhet, som tydligen är en ganska nytillkommen diagnos. Under vistelsen i Israel får dottern emellertid tillbaka sin förmåga att känna igen ansikten – mirakulöst helad. Kanske närheten till Döda havets stärkande salt gjorde susen? Själv vadade jag ut en bit i Döda havet med uppkavlade byxbenen- men utan åkomma att be om bot och bättring för. Jag fick åka med ett amerikanskt äldre par på sightseeing med en palestinsk taxichaufför, och det var trevligt att träffa amerikaner igen – ansåg även chauffören förstår jag.

Israel på svensk deckarkarta med Malmö som utgångspunkt.

Källa:

https://www.gp.se/nyheter/sverige/malexandermorden-en-aterblick-.a7c11979-7582-45cc-8f90-69c6f5adab37

https://ki.se/forskning/ansiktsblindhet-vanligt-hos-extremt-for-tidigt-fodda