Devisen för i sommar för min del är Patrul Rinpoches kloka ord: ”no mental fabrication”. Jag behöver jobba på min hälsa då jag inte är i psykisk balans för närvarande.
/Helena
Tips och länkar:
https://www.svd.se/a/zAr6w1/japans-gw-om-svenska-gangvaldet-ni-har-begatt-ett-misstag
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Rr77qd/aftonbladet-direkt?pinnedEntry=1263000
Jag har närmat mig min historia via engelskan, det är som om jag har behövt den omvägen. Anledningen tror jag är att det är det språket som jag kommunicerar med min guru på. Han som varit den ende jag litat på. Det låter så grymt i mina öron, litade jag inte på mina föräldrar? Jag vet inte. De litade på psykiatrin. Men jag tror att min pappa innerst inne gjorde det. Han bad om förlåtelse för att han bidrog till att jag hamnade inom psykiatrin.
I mitt arbete med Elisabeth och Abdelhamid förekommer en klippning, jag ska inte föregripa den eftersom i kontraktet ingår att Elisabeth Punzi har ensamrätt på det vi skrivit tillsammans, (att representera mig och min berättelse och att jag inte sprider den i andra medier, exempelvis), men en sak utlämnar jag och det är att mina föräldrar funderade på skilsmässa.
”Efter att min jämnåriga kamrat frågat mig om hon fick klippa mig kom hennes storasyster mig och frågade mig om mina föräldrar skulle skiljas?
Jag famlade efter något att hålla fast i. Men det fanns inget. Bara en trettonårings nyfikna blick och frågan som hängde i luften mellan oss.
– Nej, sa jag bestämt medan oron satte sig som ett fladder i magen. Jag kunde inte fort nog bli av med henne för att kunna rusa in och ta hissen upp till vår lägenhet och fråga mamma.
– Nej, sa mamma.
Det var även vad pappa sa. Nästa gång han kom hade han en cykel med sig och jag lärde mig att cykla. Nästan i alla fall. Jag hade inte lärt mig bromsa så jag var ute på en del vådliga färder. Bland anat nerför en backe som lede ut på en större väg. Jag måste ha haft änglavakt.”
Efter ett par år på landet (och var läskunnig) hittade jag ett dokument i en låda som gav vid handen att mina föräldrar hade lämnat in om skilsmässa, det fanns en lång prövotid för det på den tiden. Min oro, ängslan och känslan av att något inte stämde hade varit rätt. Jag gick inte meddetsamma till mina föräldrar och tog upp mitt ”fynd” för det var inte meningen att jag skulle rota omkring bland deras papper. Men långt senare, för en tjugo år sedan, tog jag upp det. Och jag fick lite bakgrund, lite perspektiv på vad som hade hänt och det var till stor hjälp att förstå mig själv. Allting som klargörs, blir tydligt för en, är ett led i det som ska bli helheten, själva läkningen, enligt Abdelhamid ben Ali-Festi.
Det intressanta är att min pappa nämner ”skilsmässan” för läkaren och personalen 1981 och att han säger att det kan ha påverkat mig. Det står i journalen om det, och min pappas tankar kring den. Han var insiktsfull, men den insikten delade han inte med mig. Kanske för att han visste att jag varit så olycklig och inte ville lägga mer bränsle på ”traumaglöden” så att säga.
Det är identitets- förvirrande att hamna på en narkoman- och alkoholistavdelning när man inte har problem med droger eller alkohol. En man som var på provtagning för litium i Karlskrona samtidigt som mig i början av 1990-talet sa till mig att han trodde först att jag var narkoman, men sedan förstod han…Jag hade ju massor av nålstick i båda armvecken. Kanske var det så flyktingmannen jag besökte i Karlskronafängelset såg på mig också. Vakthavande polis som granskade mitt id innan jag släpptes in i besöksrummet och till den häktade, inte bara checkade så jag inte hade med något till honom dolt under mina klädesplagg utan beordrade mig också att ta av mig kavajen och hänga in den i ett klädskåp medan jag gick in till flyktingen som jag hade träffat på Pålyckehemmet, hans namn var Hanifi eller Tefikele eller något, och även intervjuat. Och som Lennart och bröderna på Montmatre pizzerian tydligen kommit överens om att jag skulle gå och besöka, eftersom flyktingmannen och jag träffats och fikat på Domus några dagar, en vecka tidigare. Jag minns att jag stötte på politikern Björn Fries på väg till parfymdisken. Det här var runt 1990-1991.
Min första psykos fick jag när jag var tjugotre år och då kom jag in på psyket i staden där jag haft min första identitetskris. När jag kom upp från IVA till avdelningen strax efter lunch så fanns det bara en patient på avdelningen: en medelålders man. Han satt i det kombinerade uppehållsrummet och matsalen och kastade ur sig könsord i en jämn ström. Hans röst följde oss nästan hela vägen till rummet som jag tilldelades, men som jag inte fick vistas i. Jag fick en bricka i mina händer och blev tillsagd att gå och sätta mig i matsalen och äta. Jag var redan störd och orolig över mannens beteende och frågade om jag inte kunde få äta inne på mitt rum i stället?
Jag var rädd för mannen som pratade för sig själv. Det var obehagligt. Speciellt orden han vräkte ur sig. Det var kvinnoförnedrande och påminde om min högstadietid när särskilt en kille i klassen använde ord som fick bröstet att kännas trångt och magen bli orolig. Högstadiet hade varit en plåga. Jag och min kamrat promenerade varje rast, jag ville inte vara i korridorerna och som tur var hon likadan.
– Nej, fick jag till svar. Jag skulle äta i matsalen.
Det naturliga var givetvis att vilja fly till sitt rum – även om det för närvarande var ett patientrum på ett psykiatriskt sjukhus.
Jag bönade och bad, men fick samma svar. Alla mina ord var meningslösa, som om jag pratade ett språk som skötaren, ett tiotal år äldre än jag, inte förstod. Hon försvann in i glasburen. In i sin gemenskap. Personalen var enig. Ingen som sa ”att det gör väl ingenting om hon får sitta och äta i lugn och ro på sitt rum? Och nog kan vi förstå henne att hon inte vill sitta och lyssna på en massa könsord och kränkningar när hon äter? Men nej.
När jag var på väg att gå in med brickan på mitt rum ändå hindrades jag av en skötare som kommenderade mig ut i matsalen. Alla stoppades jag. Personalen försvann in i sin glasbur. Där satt den innesluten sin glasbur, befriade från alla ljud på avdelningen. Jag gick, alltmer rädd och skräckslagen, från buren de få metrarna i korridoren tills uppehållsrummet tog vid. Jag vände. Jag kunde inte förmå mig att sitta och äta med de orden haglande över mig. inte sätta mig och äta med könsord haglande över hela stället. Men nu var det inte bara mannen jag var rädd för utan rädd och skräckslagen för personalen. Vad var det för ett ställe som jag hade hamnat på? Deras bemötande och oresonlighet fick det att vända sig i magen på mig av oro och fruktan. Det var som om jag mötts av en ordning som jag bara mött i romaner som Orwells 1984 eller Boyes Kallocain. Jag gick till buren igen. Frigjorde ena handen och knackade. Ingen reaktion. Personalen låtsades inte om mig. Jag var utestängd och paniken tilltog. Situationen blev för svår. Hur skulle jag kunna undvika mannen samlingsrummet? Tankarna virvlade runt i mitt huvud i en hopplös dans. Jag hade aldrig stött på en människa som kraftfullt satt och pratade högt för sig själv. Han kunde vara vilken som helst av alla de medelålders män som fanns ute i samhället på olika positioner. Att en av dem satt och pratade som en dåre och sa så otäcka saker var en gåta för mig, samtidigt som jag ville vara så långt ifrån den här mannen. Jag förstod inte att personalen inte såg det som ett problem, utan bara lät honom sitta där och kasta ur sig de grova orden. Förtvivlat, som en sista utväg släppte brickan i golvet mitt framför glasburen. Jag visste inget annat råd, även om jag skämdes för att behöva ta till en sådan drastisk åtgärd. Men vårdarna stormade ut och det blev liv. De var fast i sin övertygelse och ville fortfarande inte lyssna på min vädjan. Mat från tallriken hade stänkt på mina kläder, och jag gick för att duscha. Också för att det var ett sätt att få en frist, och som jag läst om senare, och för att bli ren, befriad från det som jag hade förträngt: våldtäkterna under min vistelse i Asien.
Mitt i duschandet kliver två manliga vårdare in i det lilla duschrummet och griper tag i mig. De har låst upp utifrån. I mitt sköra tillstånd utsattes jag för ännu ett övergrepp: ett psykiskt sådant. Också att inte kunna möta mitt behov av att äta i enskildhet på mitt rum var ett övergrepp. ”Ofredandet” som jag utsattes för var ett övergrepp som jag i mitt sköra tillstånd. De två männen låste upp från utsidan. Jag beordrades att klä på mig, och fick enbart veta att jag ska till en annan avdelning. Den avdelningen låg i centrum, på det gamla lasarettsområdet.
Lauveng hänvisar till Alan Topors forskning om bemötande och vad som hjälper psykiskt sjuka människor i deras tillfrisknande och återhämtning (Borg och Topor, 2003, Topor 2004). Det handlar om att tas på allvar, skriver hon, att behandlas som en medmänniska, inte som en PATIENT eller ARBETSSÖKANDE, utan som en INDIVID. Hon fortsätter:
”ordet re-spekt kommer från de latinska orden re, som betyder om igen och spektare som betyder att se, och betyder helt enkelt att se om igen. Inte låta sig luras av första intrycket, fördomar eller stigmatiserande kategorier. Inte behandla andra som en arbetslös, en ensamstående mor eller en schizofren, utan se en gång till, bakom etiketterna för att se människan det rör sig om och ta reda på hur man ska möta just denna unika individ.” ( sid. 27-28)Arn hild Lauveng understryker också på sidan 25, hur viktigt det kan vara med förmågan att förhålla sig till enskilda människor framför systemet.)
Forts. sid. 28 Och det handlar om att tänka sig för en gång till för att ta reda på vad som egentligen är värdefullt för oss, och att behandla det värdefulla med den respekten det förtjänar.
Jag hade förts till en avdelning för narkomaner och alkoholister (före detta BB där jag kom till världen, vilket jag förstod/fick kunskap om långt senare). I mitt stilla sinne undrade jag varför. Jag var förd in i en plågsam ovisshet, fick ingen hjälp med att orientera mig i mitt utsatta tillstånd. Det visar sig vara en avdelning för narkomaner och alkoholister. Jag är ingetdera, vilket läkarna och skötarna snabbt kommer underfund med. Men de behåller mig där. Ganska snart hade jag varit arbetsförmedlingen och fått jobb på en barnkoloni. Jag har alltid jobbat, det var det enda jag kunde, som jag verkligen var säker på. Min agens hade jag fortfarande i behåll. Tidigt på morgonen lämnade jag avdelningen för att åka buss ut till havet och öppna grinden in till barnkolonin. En stor del av jobbet bestod av att vara strandvakt: att hålla koll på barnen så att ingen plötsligt försvann under ytan. Jag hade en gång räddat en bror som försvunnit in i en virvel och dragits under havsytan. Jag spejade med örnblick. Så länge jag kunde jobba och inte blev beordrad medicin hade jag en viss kontroll över mitt liv, jämför med KASAM.
Minnas tillbaka och räta ut motsägelser – eller låta de finnas och vara medveten om dem. Det är frågan. En journal är inte sann i den meningen att det är sant att geologi är en akademisk disciplin. ”Spelar det någon roll vad som står i journalen?” frågade mig psykologen Börje Olevald. Och han hjälpte mig också att rätta till en felaktighet som smugit sig in i ett dokument hos socialtjänsten. Jag tror det säger något om vikten att fakta, att den finns på plats och att man försöker förstå och räta ut de motsägelser som mött en inom psykiatrin som psykolog Arhild Lauveng gör. Hon sjunger inte psykiatrins lov, dömer inte heller ut den helt, utan kritiserar den och försöker tala tillbaka till den, hitta en mottagare, och reformera den i egenskap av den psykolog som hon sedan blev.
Men tillbaka på avdelningen klagade jag på brist på initiativ, att jag inte hade energi. Det är vanligt att våldtäktsoffer upplever det.Arnhild Lauveng, psykolog, forskare och en gång i tiden diagnostiserad med schizofreni skriver i sin bok ”Onyttig som en ros” om att det handlar om perspektiv, och vad man väljer att fokusera på. (Lauveng s. 81: Ser man en trotsig patient eller en livrädd ung vuxen? (jag var 23 år fyllda)
Hon berättar i boken att för många år sedan hörde hon en anekdot om en professor som visade dem ett vitt ark med enbart en svart prick på. Han frågade dem vad de såg och de svarade alla att de såg en svart prick. Professorn lät fråga igen och denna gång i fall de var helt säkra på det. Alla var övertygade. De såg en svart prick. Inget annat? Frågan hängde i luften, men samma svar återkom. Alla såg den svarta pricken, ingen såg den stora vida vita ytan som omgav den. Och det var naturligtvis poängen som professorn velat göra, och som också Lauveng vill vidarebefordra. (s. 81) För hon vill förtydliga att det är lätt att fokusera på något, men missa det som borde vara lika uppenbart och tydligt. Hon framhåller:
”Men människor har aldrig något facit, och det är aldrig helt givet vad som är det ”rätta” eller det ”viktiga” eller vad man helst bör koncentrera sig på. När man arbetar med människor som är sjuka, är det heller inte givet vad som är att ”bli bättre”. Ibland är det att bli på bättre humör, ibland är det att gråta eller att skrika eller att våga smälla i en dörr, ibland något helt annat”. (s. 81)
”Patienten saknar sjukdomsinsikt”. De orden läste Arnhild Lauveng i sin journal. Hur kunde vi vara så oeniga? Frågar hon sig i ”Onyttig som en ros” (2010). Men slår fast att de inte var det. De beskrev samma ark, men medan hon beskrev ytan beskrev det pricken. För det är sant, intygar hon, att jag inte ville acceptera min diagnos. Precis som jag fått höra om min diagnos cykloid psykos fick hon höra att hon skulle få leva med sin diagnos livet ut. Men hon vägrade att köpa den ”insikten”, berättar hon för det skulle innebära att hon betalade med sitt hopp. Och hoppet ville hon behålla, inte låta det flyga sin kos. Och hon summerar;
”En stor yta med trots. Det är samma ark vi ser på, så det finns ingen anledning att gräla om verkligheten. Det är bara att börja samarbeta. För det är det som ger hopp.” (s. 81)
Hon relaterar också till något som bestämts på ett råd med patienter och personal men som aldrig kom med i det signerade protokollet. Det gällde en teveapparat till avdelningen. En teveapparat som stod outnyttjad på ett annat ställe. Men eftersom det inte stod med i protokollet var det inget avtal och helt ogenomförbart. Det hjälpte inte att alla som varit på mötet intygade att avtalet fanns. Ingenting hjälpte för det var inte bekräftat av en personal.
Hon skriver längre fram att de inskrivna aldrig fick en ursäkt, och det blev aldrig räknat som något problem att de inte hade blivit trodda. Arnhild Lauveng beskriver att när hon försökte säga något så fick hon höra att hon skulle må bra av att lära sig planering och tålamod.
”Jag hade varit länge nog i systemet för att ha lärt mig att det mesta var mitt fel och skyllde på min sjukdom, så jag sa inte mycket. Men i min dagbok noterade jag ett citat från en dikt av Inger Hagerup: Var otålig människa. Hon talar inte om hämtning av teveapparater. Hon talar om diskriminering, orättvisor, maktmissbruk och förtryck. Och det var egentligen det jag ville prata om också, om det hade varit möjligt.”
Onödigt att säga, så stod det ingenting om i min journal att jag nekats att äta på mitt rum eller hur två manliga vårdare låst upp duschen utifrån och trängt sig in och grabbat tag i min nakna kropp och fört ut mig därifrån. Inte heller varför jag hade skickats med samma vårdare i bil till en narkoman- och alkoholistavdelning.
Minns en annan färd, i taxi med en sköterska och vårdare på en subliminal nivå tala viskande om i framsätet att jag aldrig skulle komma ut från mentalsjukhuset. Jag satt och hörde hur jag skulle bli inspärrad för alltid medan klumpen i maggropen växte och växte. Men också en förvissning om, ett beslut som gav sig tillkänna i djupet av min själ och som handlade om att jag måste ta mig ut ur mentalsjukhusens värld, bli fri från psykiatrin och dess förflutna och dess demoner.
För att illustrera hur förbuden på en avdelning kunde se ut, vilket också speglar dess godtycklighet, skildrar Lauveng en stängd avdelning, utan möjlighet att öppna fönstren och utan tillräckligt med personal för att man skulle få gå ut. Det känner jag igen. Jag har många gånger varit på en sådan avdelning. Ibland berodde utegångsförbudet på grund av att även patienter som egentligen tillhörde rättspsykiatrin var inskrivna på avdelningen.
Det här gällde en avdelning där en pojke bad om ett glas vatten. Det var sommar och värmen plågsam på avdelningen, enligt Lauveng. Pojken fick inte det glas vatten han bad om utan skulle han ha vatten så fick han ta det från kranarna på toaletten. Förbudet var att man inte fick äta mellan måltiderna och inte heller kunde be om ett gals vatten och jag ler invärtes för jag tänker på den tid då människor kunde komma och knacka på hos oss under sommaren och be om ett glas vatten och hur min mamma glatt gav dem vad de bad om. Pojken gav med sig, blev kanske lite sur. Lauveng skriver att han var mycket sjuk och yngre än henne, och att hon inte protesterade berodde på att hon den veckan var inne i en period då hon inte talade överhuvudtaget. Men hon var arg, skriver hon. Det rörde sig inte enbart om regler utan också om personalens lathet i det här fallet. Hon ville stanna kvar i sin bekvämlighet i soffan. Inte anstränga sig i värmen, kan man tänka. Och ska verkligen personalen på ett psykiatriskt sjukhus behöva passa upp på patienter som om de befann sig på ett hotell? Ja, ni hör min ironi! Samtidigt vill jag passa på att hylla all den personal som faktiskt kan bre en smörgås eller ge en patient ett glas vatten – även om det skulle innebära att de bryter mot ett regelverk, formellt eller informellt.
”Likväl var det regeln som stod igen. Hon hade makten att bestämma. Att definiera, att förvalta regelverket och sanningen, Hon kunde tvinga oss till lydnad, men inte till enighet. För regler som inte är logiska, eller som bara är dumma, ger inte respekt. De skapar förödmjukelse, vanmakt och förakt. ( ) Goda regler däremot, ger trygghet.” (s. 92)
Min erfarenhet är, konstaterar Lauveng, att förutsägbarheten och tryggheten var störst på avdelningarna med få regler. Där var visserligen inte allt reglerat, men de regler som var, de gällde. Där kunde jag lita på att något var helt säkert, och det gjorde livet mer översiktligt. Men hon betonar också att på institutionerna där det fanns regler för allt fanns det ingen garanti för att reglementet följdes. (s. 94)
”Några vårdare förhöll sig till varenda paragraf, precis som det stod, och utan att tänka för mycket över logiken i det de gjorde, och i situationen som helhet. Andra valde att vara ”snälla”, med mer eller mindre lyckosamma resultat.” (s. 94)
Lauveng utvidgar resonemanget:
”För alla de små och stora reglerna som gäller annars i världen är det lite olika, någon är nerskriven, andra vet vi bara att det är klokt att följa. Det är regler för ansvar, omsorg, utbildning, begränsning av frihet och tillvaratagande av integritet. Det finns oändligt många regler, men egentligen handlar många om samma saker: människor måste ha utrymme att utveckla sig, vi måste ha värme, omsorg och gemenskap, och processer måste kontrolleras för att undvika att människor skadas. Om man har för mycket kontroll och för lite frihet och utrymme utvecklas inte alla chanser och man går miste om några möjligheter. Om friheten är för stor och kontrollen för svag kan allt förstöras, och i sämsta fall händer det olyckor. Och om det inte finns plats för att människor får utvidga sig gemensamt med andra människor, blir det bara fel, och är man riktigt oturlig, blir det farligt fel.” (s. 98-99)
”Skäll fungerar nästan aldrig om man vill att folk ska förändra sig. Det som fungerar är vissa alternativ, och ger hjälp och stöd i processen. Det är självklart också mer krävande. Det är mycket lättare att skylla på patienten.” (s. 128) Tänk om sköterskan hade lyssnat på mig och tagit mig på allvar, inte sett på mig som hon förmodligen gjorde, genom ett sin lins av fördomar och förutfattade meningar. Tänk om hon tänkt eller reflekterat eller mentaliserat att här har jag en ung rädd kvinna framför mig, som troligtvis varit med om något traumatiskt och jag måste visa henne empati och också det hon varit med om respekt och henne själv och jag ska försöka vinna hennes förtroende. Jag ser att hon behöver lugn och ro och behöver komma till sans och förstå var hon befinner sig och att hon befinner sig i trygghet.
Men i stället bemöttes jag av en hård och tuff, dömande attityd. Av en tystnad som var ett slag i ansiktet. Jag var redan i en mer eller mindre i ett paralyserat, förvirrat och förbryllande tillstånd. Jag hade vaknat upp i källarvåningen där jag låg i dunklet på en brits och kunde ana en korridor utanför. Det var kylslaget och tyst och jag sjönk ner i dvala. Jag hade en dröm eller vakendröm, den var urgent (uppfodrande, lät mig inte vara) och handlade om att jag måste bibehålla medvetandet, att jag inte fick sjunka ner under ytan och så att säga stanna där. Och något sa mig, hur motvillig jag än var – kalla det tvångsmässigt eller inte- att jag måste göra det. Det jag behövde göra var att koncentrera mig på fyra inre bilder. Bilder för det inre ögat bestående av fyra ansikten av lamor som jag skulle visualisera och koncentrera mig oavlåtligen på. Jag hade trots allt medan jag var i Nepal lärt mig att visualisera gudomar som Dorje Sempa. Visualisera honom i rymden framför mig och koncentrera mig på honom medan jag utförde Dorje Sempa-pujan. Det var mödosamt, det var som en dödskamp, men min dåvarande gurus ansikte var välbekant, och även ansiktet av Hans Helighet Karmapa som jag hade haft förmånen att träffa. Det fanns ytterligare en lama jag mött, men vem skulle jag mer koncentrera mig på? Kalu Rinpoche? Jag hade visserligen inte mött honom i verkliga livet, men jag hades ett honom på bild. Han blev den fjärde att koncentrera på. För mig var det på liv och död just då. Men ingen såg min kamp. Den skedde helt och hållet i mitt sinne, i mitt förkroppsligade sinne. Allt är en enhet. När jag väl var redo att försiktigt sätta mig upp på bristen i det dunkla rummet visste jag inte vilken tid det var på dygnet, inte heller var jag befann mig: Det är ett bårhus, tänkte jag. Och jag blev medveten om att när jag hade legat där på bristen hade något varit och lyft på mina ögonlock. Det var nästan bisarrt.
Det var i det här tillståndet jag kom på avdelningen. Någon hade funnits på källarplanet som kunde föra mig upp på avdelningen. I någon mening var jag nyfödd: jag hade kämpat för att inte förlora medvetandet. Uppe på avdelningen jag placerats på var det ljust, solen flödade in genom fönstren. Men atmosfären på avdelningen motsvarades inte av solen och dess strålande ljus.
Bemötandet är så viktigt, det betyder allt. Men då i början av 1980-talet fanns så mycket av det auktoritära kvar, de hårda tagen. Kanske också för att vården till största delen bestod av medicinering. Det handlade om att ”lugna patienter”, få dem spaka och fogliga. Jag visste inte något om detta. Hade inte den ringaste kunskap om vad som pågått inom sinnessjukhusens epok fram till dagens psykiatriska sjukhus. Ingenting om lobotomi eller hur människor som betraktades som asociala, som vagabonder et cetera skrevs in på sinnessjukhus för att befria samhället för dem. Ingenting om vilka som var oönskade, om steriliseringar. Min kunskap om samhället var så ringa, och jag hade bara läst några terminer juridik vid universitetet innan jag övergick till att läsa socialantropologi som i stort sett handlade om främmande samhällen. Nu hade mitt eget samhälle som jag ändå inbillat mig att jag kände, så som vi alla kan tycka att vi känner det samhälle som vi fötts och växt upp, förfrämligats framför mina ögon och gjort mig infernalisk rädd och osäker på vad som egentligen pågick. Det började bli främmande på riktigt. Apotekaren på sjukhusapoteket var en bekant till min familj, men vad hjälpte det? Jag var åtskild från mina föräldrar och det relativt lugna liv jag levt med dem och inkastad i något helt nytt. Jag hade på riktigt vaknat upp till ett nytt kapitel i mitt liv där det handlade om överleva dag från dag. Särskilt som de höga doserna medicin som jag kom att få verkligen gjorde att jag fick kämpa för att hålla mitt medvetande vid liv. Det hände längre fram att jag försvann, men kom tillbaka. Alltid kom tillbaka.
Jag citerar Arnhild Lauveng igen:
”( ) när jag var orolig tog de hårt i mig, slängde ner mig på golvet och släpade mig ner för korridorerna, som man behandlar någon man är arg på, eller som man släpar en sopsäck efter sig. De var inte så angelägna om vad jag ville eller vad jag önskade, och hörde inte så ofta på vad jag sa, utan de var upptagna med att jag skulle vara lydig. De skonade mig aldrig för smärta, inte ens när vi visste att de kunde ha gjort det. Därför hjälpte det inte att de sa att jag var värdefull. Jag visste att det bara var en lögn. Och jag gjorde som de gjorde, jag fortsatte att behandla mig själv som om jag inte var något värd.”( s. 166)
Jag fick aldrig höra att jag var värdefull, och uppriktigt sagt så förväntade jag mig inte det. Jag visste att jag hade ett inneboende värde, ett värde oberoende av om någon uttryckte det eller inte. Inom den kristendom som jag växt upp inom var alla människor värdefull, psalmer och bibeltexter handlade om det och inom buddhismen var det likadant. Att en sådan visshet kan nötas bort, tas ifrån en var inget jag varit bekant med eller behövt ägna en tanke åt, men nu vet jag det, trots att jag hade växt upp med att Gud älskade mig, och Buddha gjorde detsamma. Vad hade hänt om jag fått ett värdigare, varmare och mer medmänskligt bemötande? Om jag hade blivit lyssnad på och min rädsla för det som utspelade sig i matsalen hade tagits på allvar?
Arhild Lauveng skriver små marginaler i relation till hopp och värde och om hur det skrämmer henne.
”Men det skrämmer mig att marginalerna är så små. Jag vet hur lätt det kunde gått helt annorlunda, hur lätt det kunde ha blivit ett helt annat resultat. Jag vet hur lätt det kunde gått fel. Jag vet att sannolikheten var stor för att möjligheterna skulle ha gått mig uppstått. Då skulle mitt liv ha varit helt annorlunda i dag. Men jag skulle fortfarande varit jag. Jag skulle fortfarande ha varit Arnhild. Och jag insisterar på att jag skulle ha varit exakt lika värdefull som det jag är i dag, varken mer eller mindre. För det är ju samma person. ” (s. 168)
Trots den initiala rädslan så kommer det att visa sig att den här avdelningen var mycket friare för ett par månader än någon av de övriga avdelningarna någonsin som jag i framtiden någonsin skulle hamna på. Men lite visste jag då om mitt framtida liv. Och kanske var den inte så fri som jag inbillat mig, utan stämplat mig för livet, enligt Abdelhamid ben Ali Fetsi, som varit den enda som haft tid och tålamod att lyssna på mig med sin oerhört vakna och levande intelligens- också om min berättelse om hans släkting ben Ali Sadi (ben Ali är Abdelhamids pappas namn, så de tillhör samma stam) Och jag är förundrad över den tolerans och mjukhet som muslimer i allmänhet har för människor med psykisk ohälsa eller problematisk livshistoria. Jag tänker inte minst på två filmer – kanske lite svårare fall än jag och många andra är vana vid – härförleden som jag var och såg med min kamrat Urban från Via Nova -tiden: Madeleine och taxichauffören (2022) och danska filmen Rose. Den sistnämnda filmen ”cut corners” tar genvägar utan att fördjupa psykologin bakom, är inte trovärdig. Att tro att mötet med en gammal, och vad det verkar, otillfredställande kärlek skulle bota från schizofreni är rent komiskt. Hon verkade dessutom bli betydligt sämre efter mötet, som kom så oplanerat och som en chock för henne. Man ser henne sedan självmedicinera med hasch tillsammans med en fransman, och som biobesökare är man lämnad åt att själv fantisera vidare- beroende på ens erfarenheter av psykisk ohälsa kan det vara allt från att det ”ordnar sig alltid” eller att schizofrenin förvärras och djupnar. Det verkar nästan vara de anhörigas fixa ide som drar ut Rose på sällskapsresan till Paris. Även om det förefaller att både mamman och Rose kan behöva en ”break” från varandra. Om franska mentalsjukhus en existerar förblir man okunnig om filmen igenom. Kanske är det bara psykoanalysen som botar i Frankrike – om man har råd vill säga, menar Abdelhamid ben Ali-Fetsi. Filmen är emellertid sevärd, jag hoppas jag inte skrämt bort någon. De oförstående blickarna, kommentarerna och uppträdandet av vissa av medpassageraren i bussen är verklighetstrogna och på kornet: faller man ur ramen är man dömd, säger Abdelhamid ben Ali Fetsi och jag håller med. Cancellering har funnits sedan Hedenhös dagar, därför uppstod mentalvården.
Det är ens egna inre demoner så att säga man behöver möta, konfrontera och lägga till rätta: allt det obearbetade och oexaminerade liv som blir konsekvensen av en diagnos åtföljd av tung medicinering – även om diagnosen kanske visar sig vara felaktig – eller satts på patienten felaktigt från första början, enligt Abdelhamid ben Ali Fetsi. Psykiatrin har ett väldigt grova instrument att ta till, och det visar Arnhild Lauveng med alla sina exempel. (lyssna gärna också på danska psykologen Olga Runciman på youtube. Olga Runciman blev fri från en schiozofreni diagnos genom eget arbete och studier)
Jag har också ett minne kring en teveapparat på psykiatriska kliniken i Kristianstad. Den stod i ett mindre rum där vi alla samlades och så fort det kom något oanständigt stängde jag av teven. Eller rättare sagt, jag hann göra det två gånger innan en mycket förbittrad något äldre man skällde och gormade och kallade på personal. Teverummet var inget för mig. Så hade jag också levt utan teve och övrig media som radio och tidningar och bara ägnat mig åt meditation, läsning och promenader nästan i ett halvår och den här fundamentalismen följde mig, längtan efter det mer spartanska och sparsmakade, även om jag hyllat asketismen sedan jag var barn, (men mer som ett ouppnåeligt ideal, värdigt missionärer, enligt Abdelhamid ben Ali Fetsi). Kanske låg fundamentalismen redan i mina gener…skämt åsido. Men faktum är att känsligheten för det mer ”vågade” återkommer i perioder efter 1980.
”Vi når inte in till henne”, säger vi ofta om folk som är mycket sjuka. Jag har hört det många gånger, både som patient och psykolog. Gärna kombinerat med resignation och hopplöshet: ”Det är ingen idé att ens försöka, vi har försökt förr, men det hjälper inte när hon är i det tillståndet. Det är bara att ge upp.” Men sanningen är ju att vi aldrig kan veta vad som har nått in. Vi registrerar bara vad vi har fått tillbaka, som svar, eller vad som inte kommer tillbaka. Som den morgonen jag inte svarade, inte reagerade- Jag gav inte något tillbaka. Men jag hade hört, jag hade mottagit och jag hade blivit berörd. (s. 77-78)
ur ”Anhalternas bok” av Al-Niffar’i:
forts. ur ”Anhalternas bok”.
Källa, tips och länkar:
Arnhild Lauveng. 2010. Onyttig som en ros. Sivart förlag.
https://www.facebook.com/share/p/8c81kDfDf1RAHt1e/
Om den svenska nationaliteten stått i skottgluggen för koranbränningar, barnarov och så vidare är det nu den israeliska, säger Abdelhamid.
se:
Studerande på tältsemester på sitt campus för nu fram att det är en mänsklig rättighet att få besluta att Sveriges universitet och högskolor ska avsluta alla samarbeten med israeliska universitet.
Det bör betonas att israeliska universitet inte är homogena: Israel är inte ett homogent land. Där bor människor från hela världen och de ursprungliga judar som invandrade till Israel efter andra världskriget lär vara kraftigt decimerade. Judar som upplevt nazisternas fasor i Europa eller suttit på ”deathrow” i koncentrationslägerna – omedelbar gasning (som författaren Edith Egers mamma eller förlängd, genom att arbeta som slavar tills de knäade och kanske dog, genom svält, umbäranden och skador eller genom tortyr eller ett skott för pannan – allt detta vittnar Edith Eger om – som Talbart.blog tidigare skrivit om) judar som bär stigmatisering och förföljelse genom tiderna som en akilleshäl. Nu ställer universitetselever judar och palestinier emot varandra och ser inte skogen för träden när de jämställer israeler med judar. Istället för att se att judar och palestinier är ett semitiskt folk och att de behöver försonas med varandra, inte drivas ännu längre ifrån varandra och sin mänsklighet genom bland annat ”söndra och härska tekniker” och åberopande av ”civil olydnad” för att på så sätt maskera eller förklä sitt hat mot judar: judar som tillsammans med palestinier och länder som Marocko och Förenade Arabemiraten och Indonesien kämpat för att skapa stabil fred i Mellanöstern. Sedan ska sägas att bland alla nationaliter och etniciteter finns det rötägg, men de är oftast inte i majoritet utan utgör oftast en bråkdel av befolkningen.
Varför vänds inte protesterna mot krig – och alla krig i världen och svälten i Sudan exempelvis- frågar sig Abdelhamid. Och var finns ”talet” om strukturer nu? Även Israel och Mellanöstern dras med föråldrade strukturer från kolonialtiden och av ”småpåvar” som försöker hänga kvar i sina ”härskarringar”. Se också på Spanien, hur turism kan bryta ned ett land och införa nya vanor och rutiner som kan visa sig vara förödande i långa loppet. Spionage är också ett hot, särskilt för ett litet och kosmopolitiska land som Israel.
Vidare har många israeliska kvinnor, och australiska, engelska, svenska, finska och så vidare ställt upp mot pengar på giftermål med kurder för att de ska få asyl inom Brittiska samhället och Europa. Det här har både Abdelhamid och jag hört, bland annat från Andrea Shaw som gästade Stockholm och Sverige i början av 1990-talet. Hon berättade för Hamid att det var m å n g a australienska som mot en stor summa pengargifte sig med mer eller mindre statslösa kurder för?att de skulle få asyl. Det här var när kriget mor kurderna?rasade som värst, gasningen i Halabja och så vidare, säger Hamid och påpekar att vid tiden för Palmemordet fanns det redan kurder eftersom de anklagades för mordet på Olof Palme först, men sedan (efter att kurdspåret lagts ner) skickades in på mentalsjukhuset Ulleråker eller sattes i kommunarrest i Uppsala. Hamid har också hört att Malmö, i alla fall i inofficiellt skulle vara en kommunarrest och menar att ”Yarden” pekar i den riktningen och har också träffat en medarbetare på BLt som sedan började jobba på tidningen Land, och som antydde något liknande då han hade en släkting som var fängelsedirektör i Malmö.
Israel har varit eth land som frambringar forskare som Anthony Antonofsky och hans ”KASAM” – en sammanhängande teori om vårt behov av bland annat sammanhang och mening och att uppleva att vi kan påverka saker och ting, exempelvis på arbetsplatsen eller i skolan. Att ens röst hörs och tas till vara, hur lågmäld den är. Stöta i basuner eller använda sig av satellittelefoner, som författaren Åsne Seierstad (Segerstad?) på reportage- och fältstudieresa i Afghanistan är ett alltför vanligt knep, säger Abdelhamid: ett obstruktivt och odemokratiskt sätt att störa ordningen på.
Ska nu KASAM-teorin upphöra att undervisas om i Sverige vid universitet och högskolor? frågar sig Hamid. Har man tänkt på konsekvenserna? Kommer alla böcker av judar allmänt och av israeler specifikt att ta omvägar om Sverige? Tänk om judiska organisationer bojkottar världen, hypotetiskt, om vi inte längre får gå på Hirschsprungska museet, exempelvis, utan det har bara för tillträde för judar, säger Hamid.
Vi kan inte längre lyssna på poddar med judiska tänkare, inte längre ta del av Daniel Stern och hans spädbarnsforsning, inte lyssna på Esther Perels dåliga, men kittlande råd och så vidare. Är verkligen så stora antintellektuella krafter i rullning i Sverige?
Ska vi tillbaka till eugenik och rasbiologi, den forskning som första hälften av 1900-talet genererade?
Tillbaka till våra arbetarrötter?
Det senare är kanske inte så dumt, menar Hamid. Att kunna sin Vilhelm Moberg, sin Moa Martinson, sin Harry Martinson, Dagerman med flera. Att se hur de strävade mot horisonten, mot nya utblickar och nya fästen för de stjärnor som de så länge drömt och månat om. Är allt det förbi?
Den inre rymden.
Hamid påpekar också, så att vi inte anklagas för att vara färgblinda eller ansiktsblinda, att det finns många etniciteter i Afrika som är judar, som i Ethiopien, Kenya och Eritrea. Israel har många invånare med väldigt stark pigmentering och svarta amerikaner turister även Israel; de har råd att ta sig fram i världen, om den aspekten förbigått någon, säger Abdelhamid och påminner om skarorna av japanska och kinesiska turister som är synliga då och då.
Jag har berättat för Hamid om mordet på en svensk tjej i Högsbo som gift sig med en kinesisk man som studerade vid Chalmers. De fick barn men enligt dokumentären träffade hon även hans kamrat och sedan började hon studera vid Chalmers. Hon ville inte, i likhet med de flesta av oss, vara kedjan vid spisen. Sonen försöker i dokumentären ta reda på vem mördaren är samtidigt som han vill få kontakt med pappan. Han är säker på att det inte är pappan, numera en välbeställd affärsman i Kina, som mördat hans mamma. Hamid tror också att det varit andra krafter vid rodret än sonens pappa. Mordet måste ha utförts av någon som tjänat på det; som tjänat på att slå itu familjen, menar Hamid och försöka tillskansa sig pengar på något sätt: tjäna pengar på andras olycka.
Slutligen berör vi fallet Mordechai Vananu. Det finns alltid forskare i världen som riskerar ”liv och lem” för att föra ut banbrytande forskning som gagnar mänskligheten och får den att ta ”precaution” och inte styra mot avgrunden som Susan Sontage och hennes unga medspelare i ”Thelma och Louise”, säger Abdelhamid. ”Temla”, ja det känner jag igen från Ture Sventon. Den figuren var bland 8annat på bovjakt i Egypten i spåren av Aghata Christie, berättar Hamid.
Michel Houllebecq writes, according to Abdelhamid:
”Votre Papa ne va pas rester longtemps avec nous, vous savez…dit-elle, plus bienveillante que jamais. Vous voyez la medecinchef lundi, c’est ca? Paul confirma.”IL EST en coma stade 2, presque stade 1; ils vont certainement essayer de trouver une place (lugargo?) en EVC- EPR.”C’est quoi, EVC-EPR?
”EVC c’est l’etat (state of mind, sinnestillstånd) vegetatif chronique, celui de votre papa en ce moment : pas de relations, pas d’ interactions avec le monde (avskärmad från verkligheten). EPR c’est l’etat pauci-relationnel, quand le malade commence a reagir un petit peu , a avoir de mouvement volontaires, en general en commence par les yeux. J’ai travaille dans un service EVC-EPR pedant p: plusieurs annees, j’aimais ca, en general c’est dirigerar des gens bien, qui pregnant le temps de s’interesser a chaque patient. Ici on ne peut pason est dans les urgences, puss les reanimations, les malades ne restent pas longtemps, ce n’est pas possible de les connaitre. Je suis sure que votre papa un quelgu’un d’interessant.
Hirschsprungs samling.
Kurderna – hela världens angelägenhet och inte bara Sveriges…
(s.184-185)
Abdelhamid and I are thinking of all the stateless protesterar in the tent att Gustav Adolfs torg a few years ago. Where are you now? I was declaring myself a jew (and have started the process to convert) and had small bottles of sherbet with me from the invandrarbutik at Folkvisegatan, Brunnsbo. Where are you know? Why are you so silent? Was it just a theatrical show you put on at the square for about two weeks? Some wondered what a yerk they had in front if them, but one mind fully ”embraced” me and I could feel his seriousness in reasoning and willingness to dialogen, Hamid said. I was at the tent also with Maria F Johansson and Abdelhamid and I finally went back one of the last dags and brought with us a GP and showed the telephonenumber to Gp:s political chief: Adam Cwejman who is intressed in politics and how it expresses itself in todays society. I have no idea if these young man travelled back to the Middle East or to the Gaza City to partake in the bestialic and inhuman attack on israeli youth and elders, many of them peaceactivists and friends with palestinians? I have not the means to travel myself to Israel but one day i will see you on the barricades again, Hamid said, and your visages will be shown demasked for what you are, and I cannot but agree, because hiding behind civilians and causing death and marauding in the foorsteps of the progrom is despiccable. Give up yourself to Allah and go to the nearest mosque and repent and regret and confess before more havoc and destruction befalls the earth in the name of ignorance. Imam Mahmoud Khalfi is an excellent imam in all ways, situated at the Södermalm Grande Mosque, says Hamid. You can also reach Hamid and repent and regret and confess via FB and ”messenger” – but first, Hamid says, release the kidnapped and at least save them before they die and you at least start, ”den ringa begynnelsen” to ackumulate good karma for having at least so much of insight into your heart and mind, according to Ven. K. C. AYANG RINPOCHE, Kadgyupa Monastery, Bylakuppe, Karnaka State, India and Hamid says that his best disciple lives in Infri Siddi and is amazig de Marocko.
Abdelhamid ben Ali-Fetsi, mobile 0722-786012 – en del av er kan/knows detta numret sedan tidigare. Abdelhamid föreslår också diamant.salihu@svt.se
Margot Wallström är visserligen en kändis, och kan turerna både inom FN och EU, men Abdelhamid och jag har träffat henne i Turkiet och åtnjuter högsta förtroende för henne i den svåra balansgång mellan konflikterande intressen, som hon oftast tvingas till. Familjen Ismet Olevic känner Margot Wallström sedan Nykropa- och Karlstad-tiden.
Its not easy today with interception and surveillance from all kinds of sources and cybercommunities of over 5000 members or millions. There are both statecontrolled and private and illegal surveillance, says Hamid. Not at least from Iceland where American bases long ago was established, Hamid stresses as part of the ”Cold war”- strategi or ”Atlantic Treaty”.
Källa, tips och länkar:
Michel Houellebecq.2024. An’eantir. Flammarion.
https://www.svd.se/a/aw9wXd/17-ar-gammalt-mordarende-uppskjutet-igen
https://www.expressen.se/gt/krim/veronica-lins-sons-vadjan–till-pappan-efter-mordet/
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Mordechai_Vanunu
IPCRI – Israel/Palestine: Creative Regional Initiatives
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1084199/
Ännu en tältstrejk nu påbörjad i Göteborg – den iranska strejkgruppen ”Hör vår röst”
Så länge inte Raul Hilberg är en mer frekvent referens i Sverige när det kommer till Förintelsen, vill Abdelhamid ben Ali-Fetsi nog mena att Förintelsen och vad som hände med judarnas under nazismens framtåg i Tyskland (och därmed Sverige och övriga Europa) inte är ”överanalyserad” – mer ordagrant ” redan ett högprioriterat analysobjekt- det står i en kursbeskrivning till en kurs vid Karlstads universitet. Det framkommer sällan hur snabbt ”infiltrerad” byråkrati, lärosäten, läkarkår och dylikt blev från ca 1933 och som historiker kan berätta mer om – som Raul Hilberg. Det som ledde fram till Förintelsen var inte ett ‘ögonblicks verk” utan en utstuderad, minutiöst process i stora stycken, där så mycket som möjligt undveks att skrivas ner och dokumenteras för att nazisterna ”i lugn och ro” skulle kunna utföra sina planer. Sedan är det glömskan, historie-glömskan. Abdelhamid berättade nyligen att många unga i Indonesien exempelvis inte vet vem Suharto var, vad han gjorde et cetera.
Högprioriterat för vem, vilka och vad? Är det inte tvärtom så att studiet är så försummad till den grad i Sverige att vi har en oroväckande antisemitism och i spåren av den islamofobi och så vidare?
Citatet är från Abdelhamid som säger att skoldebatt är jätteviktig; att vi inte får vänja oss vid att se skolan som en plats dit elever går för att umgås, äta, flirta och gå på toaletten.
KÄLLA, tips och länkar:
https://www.dn.se/kultur/joachim-berner-vi-som-samhalle-behover-bygga-ett-andligt-folkhem/
https://www.dn.se/kultur/pm-nilsson-for-timbro-ar-klimatfragan-existentiell/
https://www.sydsvenskan.se/2024-06-23/vi-maste-ta-upp-kampen-mot-nyfascismen-kraftfullt-och-snabbt/
Se gärna också Tran, Skogstad och Nilsson (det är bara att googla)
Malmö stadsarkiv inrymmer numera ett permanent Dawit Isaak- bibliotek. Hamid har varit förbi och tagit några bilder. De talar sitt tydliga språk, men ändå önskar vi ett reportage därifrån sett ur Kurdo Baksis synvinkel: Kurdo Baksi, Nordens om inte Europas främste kämpe för Dawit Isak och Gui Minh – främst för att deras liv ska gå och räddas ur fångenskap, innan det är försent, se länk nedan:
https://www.svd.se/a/mPB96v/vad-tanker-ni-gora-for-de-fangslade-svenskarna-eu-kandidater
Bildmosaik: talbart.blog, Abdelhamid.
Talbart.blog minns Christian Lundberg och ”Yarden”.
Länkar och tips:
https://www.dn.se/sverige/natverkets-plan-maskera-skytt-med-heltackande-sloja/
https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-darfor-ska-svenska-bibliotek-inte-ta-stallning-mot-israel/
[Hämtad: 24-06-05]
https://www.expressen.se/kronikorer/david-lagercrantz/mbappe-ar-inte-som-zlatan-och-de-andra/
[Hämtad: 24-06-23]
Mosaikbilder: talbart.blog, Abdelhamid.
uppdaterad version, 2024-06-08.
Hårfrisörskor är ett inspirerande släkte. Jag har alltid gillat hårfrisörskor, och min mammas och hennes vän Evas dröm, när de var unga, var att jobba sig över till USA som hårfrisörskor på en Amerikabåt. Men mamma mötte pappa på stranden i Åhus och sedan blev det förlovning i fem år innan de gifte sig.
I Lejontrappan finns ett avsnitt om en tidigare hårfrisörska på Salong Glad; det hon berättade kring omständigheterna kring hennes mans död överförde jag så att säga på en av mina karaktärer. Sedan dess har jag varit på Salong Glad, men bara för att ledsaga mamma till den nya hårfrisörskan, Mirsa, som också hon är glad, vänlig och omtänksam. Det är min hårfrisörska Anita också, och hon har en Buddhastaty på sin salong så när jag såg en likadan på Mio, fast i mindre storlek, så köpte jag den bums. Så jag dristar mig till att göra lite reklam. Man får vara lite om sig och kring sig om man upptäckt något bra. Kanske bör jag också framhålla frisörsalongen på Axel Dahlströms torg. Även där var frisörskan serviceinriktad och trevlig.
Det är när man besöker invandrarbutiker, frisör salonger och cykelverkstäder som behovet av ett parti som Nyans gör sig märkbart för det är så kloka människor som har så mycket att säga om det samhälle som de bidrar till. De är på sätt och vis en slags socialtjänst: omvårdnad, småprat och kaffe med fika. Särskild glad blir Hamid och jag över att Amel Olevic tidigt tog ställning, tillsammans med andra imamer, och skrev en debattartikel i Aftonbladet och betonade att de inte ville se antisemitism på gatorna i Sverige. Hamid och jag mejlade den debattartikeln till Heidi Fried och hon mejlade tillbaka ett tack. För nästan det första som Hamid sa till mig när vi möttes på Centralstationen i Malmö den 30:onde eller 31:a juli, 2018, var att han tar emot alla religioner och pekade på sitt hjärta: han diskriminerar inga andra religioner eller utövar antisemitism. Det är honom främmande, sa han. Men här skrivet imamer under en lista, med risk för repressalier, att de inte vill se, höra eller veta av antisemitism, men vad händer då?
Rasmus Paludan ”går man ur huse” och utnyttjar sitt dubbla medborgarskap till att börja bränna koranen, advokat som han är. Därmed etablerar han han en ny metod; visar världen nya sätt på att visa sitt hat och förakt mot religionsfriheten och det som är heligt för människor. Visar att det är fritt fram att bryta mot lagar och förordningar bara man kallar sig ”aktivist”. Gandhis passiva pacifistiska hållning är glömd och alla som vill bli en Lars Wilks vädrar morgonluft: det är bara att andas in kändisskapets lockelser och ta för sig. Paludan sitter väl redan i Norge tillsammans med författaren Jan Brögger och skriver på sina memoarer? Kanske rentav på hotell Clarion i Oslo? Aftenposten kanske köper ett utdrag och publicerar i förväg, föreslår Hamid. Det kallas som bekant förskott. Eller är Susanne Brögger spökskrivaren?För är inte Jan Brögger en släkting till Susanne Brögger? (Jag har läst ”Jadekatten” – ”kronan på verket” – hemma hos min äldste bror. Rekommenderas storligen) Jag har även läst Djuna Barnes ”Nattens skogar”, som utgavs första gången av Farber och Farber i början av trettio-talet. När jag läste den tog jag neuroleptika, annars, tror jag, så här i efterväg, att inte hade jag klarat av att läsa den, med alla sina utsvävningar och hallucinationer. Min psykolog Alla och jag pratade om att det finns gränser även för det sexuella: gränser som man känner på sig: gränser som kroppen protesterar mot: som huvudet säger nej till för något känns inte rätt. Den lyhördhet är bra att ha, sa Hamid och vi respekterade båda varandra och då, upplever jag, har jag också kunnat anförtro mig åt Hamid. Och eftersom jag är uppfostrad i ett kristet hem, med rötterna i Svenska Missionsforbundet, som exempelvis poliskommissarie Simon Häggström och Kristofer Leandoer och Elna Johnson, kan jag se och helt identifiera mig med hans känsla av att föreningen mellan man och kvinna – två poler – i grunden är något positivt och livsbejakande: ett stort ”wow in the air”, något hänförande och livsbejakande som kan smitta av sig, som när det är äkta: Innan mörkret eventuellt faller in, överskuggar eller ”dräper” det fina inom en. En del tror fortfarande, om än inte bokstavligen, att kvinnan skapades av mannens revben. Jag minns när vi syskon – och kusiner – brukade sammanstråla på ”Månryda” när vi var små: I ena kanten av den stora tomten fanns ett björke eller ”björkhäng” – jag vet inte om Hannes och hans svåger har bevarat det – men där hade farfar spänt upp en hängmatta mellan två björkar och jag kunde ligga där och låta mig gungas i vinden, oftast bris, och lyssna till alla hemvanda ljud, gnisslet från hammocken, mina bröder som lekte och Jannika som var med farfar och farmor och hjälpte till i uteköket. Jag kunde fantisera i oändlighet, föra konversationer med Gud. Det hände att jag såg en bil stanna på granntomten och ett par stiga ur – alltid samma. Fönsterluckorna på det grå huset öppnades och man hängde för tjocka gardiner. Jag visste inte vad de gjorde i praktiken så att säga, men känslan av att något spännande ägde rum eller infann sig var stark. Kittlande kanske eller ett stort lugn: vi var inte ensamma i världen. För det hände att Jannika kom och la sig skavfötters med mig. Så låg vi där och visste, med alla våra sinnen, att något mirakulöst skedde på andra sidan staketet. Det är god grannsämja, sa Hamid när jag målade upp det för honom.
Men man är ju inte barn för evigt, som Alla sa, eller något i den stilen. För någon gång måste man bli emotionellt mogen. Förhoppningsvis. Alla kan inte ha haft samma tur med syskon och familj, med kuratorer och casemanagers, eller med psykologer som dem på PNO Gamlestaden, som jag. Eller med min ”muslimska förlovning” och mötet med Algeriet Hamid. Och nu boendestödjare som Karin och Petra.
Jag berättade också för Hamid, som Nina Wendelboe-Larsen-Junot och Elisabeth Raihle vet, att vi brukade åka, hela familjen, med bilen till Andrarums Klockaregård och pappa parkerade, och nästan som en ritual, gick och knackade på dörren till konstnären Hans Krondahls hem. Vi barn såg att fönsterna var förhängda, men väntade spänt. Oavsett om någon var hemma, vilket det aldrig var så vitt jag minns, så drack vi alltid läsk och åt kakor på Andrarums Klockaregård medan pappa drack kaffe och betalade. Det var spännande, att dricka kolsyrad dryck och äta kakor, men också att inte kunna låta bli att undra om någon var hemma eller inte. En känsla av spänning parad med besvikelse: Höll pappa på med någon tom ritusl eller var homosexualitet förbjudet? Eller fick vissa personer helt enkelt inte vistas i närheten av varandra utan måste utveckla något slags komplicerat Morse-system eller en Enigma- maskin perpetum mobile? Något i stil med det som David Lagercrantz om i sin briljanta ”Morden i Cotswold”.
Salong Glad 072-001 47
Anitas salong
Sax och Sol 031-41 88 67
https://poddtoppen.se/podcast/1278619310/koranpodden/90-koran-kaffe-med-amel-olevic
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/rLAByK/imamer-vi-maste-ta-tag-i-antisemitismen
https://www.jp.se/artikel/hon-ar-gron-nykomling-i-tunna-bla-linjen/
https://poddtoppen.se/podcast/1278619310/koranpodden/90-koran-kaffe-med-amel-olevic
Abdelhamid har uppmärksammat mig på fenomenet ”ströängar”, men först en tillbakablick för de läsare som behöver friska upp minnet.(se nedan) Frågan vi står inför nu, enligt Hamid, är varför judar behandlas som om ”de aldrig funnits”?
Kolonitänkande för avskiljning av människor.
Fenomenet ”ströängar” som lockbete för nybyggare.
Källa, tips och länkar:
Eivind Torp. 2023. Ströängar i SOU 2023:68: Som om vi aldrig funnits. Tolv tematiska forskarrapporter. Forskarrapporter till slutbetänkande av sannings- och försonings kommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiser. SOU:68.
https://www.svd.se/a/lwVlEL/bo-rothstein-palestinska-flyktingar-har-forvagrats-medborgarskap
(Hämtad: 24-06-23)
https://poddtoppen.se/podcast/1104950653/drivkraftens-podcast/kajsa-ingemarsson-sjalens-resa
TALBART 